Will The Circle Be Unbroken

Musik flyter in och ut i öronen, för det mesta efterlämar den inte ens någon klåda. Så satt jag i bilen häromdagen med radion på, Felicia lunkar på i P2 med litet singer songwriters, visor, finskt dragspel - och så kommer de upp ur min glömskas flod: Pentangle från 1971 med Will The Circle Be Unbroken. Gungande gitarr, bas, trummor under underbart rak sång. Will The Circle Be Unbroken finns ju i massor av inspelningar. Loretta Lynns rockflåsiga eller familjefestande Carter-Cash. Hur fantastiskt bra Pentangle var hade jag glömt bort. Letade fram en hög gamla inspelningar och har ännu inte kommit ur förtrollningen. Kanske beror det på att jag redan på den tiden fanns och var ung och mottaglig - även om jag mest brydde mig om gnissel, gnöl och bröl från experiment och frijazz (liksom nu) så fanns en särskild sorts rytmisk lunk med sugande melodi, som alltid penetrerar mig ohjälpligt. Och sitter kvar. Pentangle var en av de grupperna. Nu ska jag bara leta rätt på Carter Familys originalinspelning, som jag har glömt bort hur den låter.

Oliven "Sera" är bäst men säljs icke mer - kompensation av konst och jazz

Det finns händelser som skakar om dig. Vanan behövs, om den är bra. Sedan jag var mycket, mycket liten har jag lyssnat på Dagens dikt. Jag har knappt vant mig ännu vid att klockspelet inte först klingar med den medeltida "Örjanslåten" utan jäktar rakt på själva tolvslaget. Nå, det går an. Så för ett par veckor sedan inträffade ett tekniskt debakel. Diktläsningen kom direkt utan tolvslag. Det kommer att ta många veckor för mig att ruska denna hemska upplevelse av axlarna. Och nu har det hänt igen. Nog är vi många som älskar oliver och har svårt finna acceptabla sådana. Sedan flera år har jag hittat fram till det fantastiska turkiska olivmärket "Sera". I fula vakuumförpackningar brukar det finnas 2 - 3 olika sorter. Att etiketten är ful gör inte så mycket, den signalerar "oliv", och vad hade jag tänkt mig, att det skulle se ut som en parfym från Chanel... Alla "Seras" oliver är lysande, kan jämföras med de bästa man köper i lösvikt över disk för betydligt större pengar. Varje vecka har vi så köpt ett paket på vårt lokala COOP - i Tomelilla och Simrishamn. I lördags skulle vi göra som vanligt, på veckolistan stod textat OLIVER. Inga återfanns. Bara en utomordentligt menlös mängd burkar med inlagda oliver. Alla mer eller mindre smaklösa. En anställd förklarade, att oliverna av märket "Sera" hade exponerats längst ner på en hylla med invandrad mat, inte bland de andra oliverna, och ingen hade köpt dem. På den naturliga frågan varför sjunkande efterfrågan på en sådan kvalitetsprodukt med lågt pris inte kompenserades med en bättre exponering, att de åtminstone fått visas på samma hylla som de andra oliverna., ja på den kritiska undran fanns inget svar. Diskriminering säger jag, diskriminering. Bu för COOP. Och nu är vi på Österlen utan oliver av klass. Det där fula omslaget på vakuumförpackningen gör inget. Det är stil på det ändå. Sorg. Brist. Okultur. Nu kompenserades förlusten av ett besök på Tomelilla Konsthall, där Leif Eugen ställer ut. Han är en lågmäld konstnär som hamnat i bakgrunden. Hans kalejdoskopiska landskap sammanbyggda av fasta färgformer liknar inga andra. Nu har han gått vidare i bländande vitt, litet överraskande. Stora former bryts i det vita, litet bleka laddade färger passas in. Det är storslaget. Eftersitsen hade vi i Tomelilla Jazzarkiv. Känner ni inte till det? En av de sant unika skånska inrättningarna. I ett specialinrett rum under Kulturhuset finns tusentals jazzskivor och dito litteratur. Underbart tillbakalutat. På Österlen är nog detta den största kulturattraktionen, eller borde vara det.

Karen Gimle och Susanne Svantesson på KHM Gallery - Gå och se!

Vem vill höra recensentens klagan? Ingen hoppas jag, för det är konstnärerna som eventuellt hoppas på några rader i pressen men inte får det som har rätt att vara frustrerade. Det finns alltid redaktionella skäl att inte skriva. Sidan kan vara inbokad i förväg. Men varje gång jag upptäcker något riktigt originellt och bra men inte har någon spaltcentimeter öppen känner jag mig som en skurk. Nå, inte riktigt, men ganska dyster, för jag lever totalt in mig i konstnärens situation och drabbas samtdigt av stark lust att berätta för så många som möjligt om detta fantastiska jag sett.
Visst har jag ett aktuellt fall. Karen Gimle låter mig som besökare på KHM Gallery plocka ihop själv, foga samman de bildspråkliga bitarna. De speglar sig gäckande och glider undan, berättelsen blir aldrig en helhet men språket visar sina glipor för mig. Det blir paradoxalt nog både mer efemärt och tydligt. Efter detta misstror jag det - och åberopar som vanligt ännu hetare Wittgenstein och Duchamp.
Susanne Svantesson har klippt ihop olika filmer till en enda lång. En gång gjorde Öyvind Fahlström så med diverse ljud, radioserier, TV-program och filmdialoger. Så klippte han ihop detta till en spännande historia och dök ibland upp som absurd berättare. Inte likadant men mer subtilt arbetar Svantesson med sin film. Just som jag sitter och lyssnar spänt på en dialog dyker bilder upp, plötsligt är hon själv där, jag måste byta perspektiv. Det finns en mästerlig scen, där hon sjunger My Funny Valentine med svart bindel för ögonen. Mörkret som följer är som om jag nu befann mig själv bakom bindeln. Allt går oändligt långsamt men tiden löser upp sig som en brustablett i Svantessons flod av infall. Det är märkligt hur hon med sin kropp som skjuts in i handlingen skapar nya startpunkter och nya och åter nya. Från en berättelse som antyds med t ex sminkat näsblod till lätta skira vitsiga färgförändringar.
Filmen var lång, vägen in i filmrummet var labyrintisk, jag stannade där tiden ut och kunde så plötsligt konstatera att jag suttit här mycket länge.
Vad ni gör, missa inte. Det är bara två dagar kvar!!

Madelene Oldeman, måleri, Celie Eklund och mer måleri, Karl Isakson mm

Å, det känns alltid orättvist att välja vad som ska in i tidningen. Efter några dagars gallerigång i Malmö blev jag alldeles upptagen av alldeles för många utställningar. Till sist valde jag att skriva om Katarina Anderssons fullständigt mästerliga utställning på Åklundh och det är klart att jag då också måste beröra Alf Holms urval ur sin samling. Det är ju helt otroligt vilka verk som samlats på galleriets väggar på denna utställning som kanske är en av hans sista. Fast fan trot. Denne måleriets främste habitué har ju sagt så förr. I alla fall hängde hakan vid knäna inför Karl Isaksons Stående modell från 1918-20, en av nordens främsta målningar under 1900-talet. Eller Ivan Aguéli... själv fastnade jag ändå mest för Birgitta Liljebladh.
Nå, här har jag förlorat mig i måleriet, en tradition, där färgen är en så aktiv parameter att jag undrar om detta kanske är ett av västerlandets absoluta bidrag till världskulturarvet.
Men så var jag ju också på KHM gallery. Celie Eklund är också mästerlig. Hennes litet svajiga måleri är precist i tonträffen och hon kan använda svärta som färg i rytmiska kompositioner som är sällsynta. Hennes porträtt av Leila Khaled tycker jag är makalöst, och för mig kommer det att sitta som ett av de verkliga viktiga bidragen till tidens bildkultur, och dessutom en påminnelse om Eklunds konstnärskap, som ju inte minst vänder tar upp politiska ämnen. Hennes film om Leila Khaled är jättebra. Och ovanlig i sin närhet. Angeläget!
På samma vis fångade mig omedelbart Ella Tillema på Galleri 21. Ack om jag hade något av hennes broderier hemma på väggen. Där stod saker som sitter tatuerade inne i mig, uppvuxen i svensk skamkultur, det svider.
Och så en av mina favoriter. Madelene Oldeman på CirculationsCentralen. Hennes sätt att teckna maniskt mycket stora former växande slingrande, där naturen besjälas och får kropp fångar mig alltid. Kontrasten är hennes hemmaplan. Den tecknade kraftfulla rörliga rytmiska. Där bryter sig gestalter ur grönskan. Med flit har hon färglagt några av teckningarna på trots mot måleriets tradition, som jag ju nämnde ovan. Men, vilket gladde mig, till sist kunde hon inte hålla sig, utan på ett par träd hade hon låtit färgerna litet i skymundan tändas i koloristisk glöd. Heja Madelene! En fantastisk utställning. Jag hoppas många läser min blogg och går dit.

En liten skandal?

Så kom den. Vår fina snälla omväxlande roliga Vårsalong på Liljevalchs, där jag tillsammans med Ingela Lind, Mårten Castenfors och Martin Aagård var kritikerjury, denna fina inrättning med sitt omväxlande utbud har nu drabbats av en liten skandalunge. I stora skulpturhallen hänger på väl synlig plats ett stort textilt verk, som kritiserar samtiden och alliansregeringen, de sjukas utmönstring från sjukpenningen, ett av alliansregeringens allra största misstag, gisslas av Riita Vainionpää. Jag tycker det är friskt och motiverat ilsket. Men på Newsmill (www.newsmill.se/node/32613) ropar rubrikerna: "Att Reinfeldt jämförs med Hitler visar kulturvänsterns extremism."
Stora ord som väl missar sitt mål. I radion sade recensenten att Vårsalongen var ovanligt politisk. Det beror väl på behovet av sådan konst. Det känns ju ovanligt, måste jag säga. Dagens politiska konst ser ju helt annorlunda ut.

Förströdda tankar om NUG bland annat

"Konsten är mitt verkliga motiv. Gesten det är gesten fru Ramona.. "Så skaldade för länge sedan Blå Tåget och jag tyckte de inte riktigt visste vad de talade om . Nu kom jag tänka på sångraderna igen inför mötet mellan Erland Brand och NUG. Då NUG fick vår kulturminister att spräcka sin fasad och göra ett av de första av flera framträdanden som gör att kulturpoliken inte ser ny ut men oroväckande annorlunda från de ideal jag själv har, ja, då blev jag mycket nöjd. Då fungerade hans graffitiestetik lysande. Men inne i konstakademiens salar tillsammans med Brand? Jag förstår tanken alltför väl, men det är just problemet. Det uppenbara. Vill konsten då inte mer än endast detta? En pedagogik som talar om stilistiska likheter och hur man rör handen? Litet besviken över att jag skulle kunna sända citatet från Blå Tåget till NUG,,
Hur Birgitta Rubin i DN tycker det är fint att Brand som är äldre accepterar NUG som är yngre låter för mig rätt dubiöst. Är det så farligt och kontroversiellt att acceptera NUGs rytmiska spraylinjer i rummet? Var det inte mer?
Då gillar jag bättre Ingela Johanssons måleri (ja, jag har skrivit katalogtexten!) och vill någon kalla detta konservativt från min sida, var så god. Men jag gillar hur Ingelas stilleben fylls av föremål som tycks ha sagt upp bekantskapen med varandra och varje språkligt försök att binda dem samman. Peter Cornell formulerade detta lysande i sin recension i Expressen.
Och så ställer Johan Lindell ut stora sceniska kompositioner. Starka i färg, form, rörelse, inte okomplicerade. De är frånvända och inbjudande samtidigt.

Besökssiffror och annat mätbart inkl Chaba Fadila

Finns all anledning att glädja sig. Talgoxen håller på att skrika halsen av sig i grådiset. En schaman kallar på våren, jag applåderar.
Konstmuseet i Ystad har haft 32000 besökare. Jag blir så glad. Det är museet värt och det är sannerligen museichefen Ýrr Jonasdottirs stora förtjänst. Än en gång - fast inte så ofta - får jag bekräftat att åtminstone spillror av min ungdoms idealism där allt gott och bra, kvalitet och konst och musik, av sig själva bara genom sina egenskaper nådde fram. Tror ni jag blev besviken under resans gång? Då är det gött att läsa om konstmuseets framgångar.
Och att se hur Lars Yngve rattar sin NyaUpplagan framåt framåt med sin gyllene last. Och nu senast läste jag att den utmärkta och unika musiksajten soundofmusic.nu har haft massor av besök under året. Jag nämner inga siffror för att inte bidra till listor och annat mätbart.
Dessa stärkande framgångar firar jag med att rota i botten bland alla mina kassetter. Där finns bland annat en skatt av mycket tidig Rai-musik, innan det ens fanns på vinyl. Helst lyssnar jag på Chaba Fadila (hon stavades så på den tiden, numera är det liksom mer engelskt med ett e: Fadela). Den smått legendariska etiketten OUAKA presenterade en rad kassetter under första delen av 80-talet. Här hör vi la reine du rai med sin skarpa bluesiga röst sjunga om livet, om alkohol, sex. Det är tungt till multirytmiska slagverk, elgitarr, dragspel. Kommer så väl ihåg när jag köpte banden uppe i 18: arr i Paris i en butik där enbart kassetter (K7) från Maghreb såldes till kvarterens invånare, knappt en enda vinyl i sikte. Den vackra algeriska kvinnan som tappat en av framtänderna var min guide, spelade kassett efter kassett, förklarade och berättade. Då jag hörde Chaba Fadilas röst rös jag över hela kroppen. Jag frågade expediten vad hon sjöng om? Då blev hon tyst, lutade sig fram över disken, så nära mitt ansikte att jag kände hennes andedräkt då hon med sin hesa röst viskade halvhögt: Hon sjunger för dig om kärlek! Strax dök hennes man upp bakom draperiet och kikade ut i butiken. Jag vet inte hur många kassetter jag köpte den dagen, jag fick i alla fall rabatt. Nu sitter jag och kikar på La reine du Rai där hon baraxlad och med en vitviolett lång klänning sjunger utanpå en av kassetterna. Och konstaterar, att Ouine Zahri, Ma Tebdeniche, Cha Gualoufia står sig genom åren. Ganska uselt ljud, närbild på Fadilas röst som rör sig och kråmar sig över ett wailande dragspel. Jag förstår varför skribenter då jämförde henne med Billie Holiday.
Som sagt: denna musik spelad för att hylla Yrr Jonasdottir och soundofmusic.nu samt Lars Yngve!!
Ps/ Då den första stora Rai-galan utanför Algeriet ägde rum i mitten av 80-talet fick Fadila inget utresetillstånd av myndigheterna, hon var för stor, hon var för självständig, hon talade och sjöng fritt! Behöver jag berätta, att jag var där?!