Ett sommartecken. Eller är det för djärvt? Ska jag nöja mig med den härliga våren, som just nu har kommit igång. Kejsarkronorna slår ut. Ann har tagit fram gräsklipparen. Vi har lagt plattor på en terras, pysslat i trädgården. Och kastat oss ut i konstrundornas värld.
Först en resa till Trelleborgs nya museum, så vackert och stilla. Kristina Matousch visade en ren, tydlig, skarp och nästan farlig utställning. Öppen och sluten på en gång. Hon är aldrig likgiltig, en av dessa konstnärer som förmår skapa föremål av oerhörd laddning utan att förse mig med pekpinnar. Ett slags abjektifiering. Hålets estetik. Och en skarp påpasslighet gentemot hierarkier.
Det är märkligt vilken centrifugal kraft konsten i Malmö har. Thomas Wallners galleri, eller snarare kosnthall, i Simris är fylld av runt tjoget konstnärer från staden.
På Valnöt och Kaprifol i Hammenhög har de senare år visat avgångselever från Konsthögskolan. Nu Celie Eklund, tål att ses igen. Sällan konst i dag har den politiska tyngden kombinerad med bildförmåga.
Mer Malmökonst lär jag väl se över hela regionen framöver, bara sommargallerierna slår upp portarna så.
Stor glädje att en socialdemokratisk ledare tar upp kulturpolitik! Viktigt skilja medborgare och kund åt. Äntligen, tänkte jag.
