Karen Gimle och Susanne Svantesson på KHM Gallery - Gå och se!

Vem vill höra recensentens klagan? Ingen hoppas jag, för det är konstnärerna som eventuellt hoppas på några rader i pressen men inte får det som har rätt att vara frustrerade. Det finns alltid redaktionella skäl att inte skriva. Sidan kan vara inbokad i förväg. Men varje gång jag upptäcker något riktigt originellt och bra men inte har någon spaltcentimeter öppen känner jag mig som en skurk. Nå, inte riktigt, men ganska dyster, för jag lever totalt in mig i konstnärens situation och drabbas samtdigt av stark lust att berätta för så många som möjligt om detta fantastiska jag sett.
Visst har jag ett aktuellt fall. Karen Gimle låter mig som besökare på KHM Gallery plocka ihop själv, foga samman de bildspråkliga bitarna. De speglar sig gäckande och glider undan, berättelsen blir aldrig en helhet men språket visar sina glipor för mig. Det blir paradoxalt nog både mer efemärt och tydligt. Efter detta misstror jag det - och åberopar som vanligt ännu hetare Wittgenstein och Duchamp.
Susanne Svantesson har klippt ihop olika filmer till en enda lång. En gång gjorde Öyvind Fahlström så med diverse ljud, radioserier, TV-program och filmdialoger. Så klippte han ihop detta till en spännande historia och dök ibland upp som absurd berättare. Inte likadant men mer subtilt arbetar Svantesson med sin film. Just som jag sitter och lyssnar spänt på en dialog dyker bilder upp, plötsligt är hon själv där, jag måste byta perspektiv. Det finns en mästerlig scen, där hon sjunger My Funny Valentine med svart bindel för ögonen. Mörkret som följer är som om jag nu befann mig själv bakom bindeln. Allt går oändligt långsamt men tiden löser upp sig som en brustablett i Svantessons flod av infall. Det är märkligt hur hon med sin kropp som skjuts in i handlingen skapar nya startpunkter och nya och åter nya. Från en berättelse som antyds med t ex sminkat näsblod till lätta skira vitsiga färgförändringar.
Filmen var lång, vägen in i filmrummet var labyrintisk, jag stannade där tiden ut och kunde så plötsligt konstatera att jag suttit här mycket länge.
Vad ni gör, missa inte. Det är bara två dagar kvar!!