Oliven "Sera" är bäst men säljs icke mer - kompensation av konst och jazz

Det finns händelser som skakar om dig. Vanan behövs, om den är bra. Sedan jag var mycket, mycket liten har jag lyssnat på Dagens dikt. Jag har knappt vant mig ännu vid att klockspelet inte först klingar med den medeltida "Örjanslåten" utan jäktar rakt på själva tolvslaget. Nå, det går an. Så för ett par veckor sedan inträffade ett tekniskt debakel. Diktläsningen kom direkt utan tolvslag. Det kommer att ta många veckor för mig att ruska denna hemska upplevelse av axlarna. Och nu har det hänt igen. Nog är vi många som älskar oliver och har svårt finna acceptabla sådana. Sedan flera år har jag hittat fram till det fantastiska turkiska olivmärket "Sera". I fula vakuumförpackningar brukar det finnas 2 - 3 olika sorter. Att etiketten är ful gör inte så mycket, den signalerar "oliv", och vad hade jag tänkt mig, att det skulle se ut som en parfym från Chanel... Alla "Seras" oliver är lysande, kan jämföras med de bästa man köper i lösvikt över disk för betydligt större pengar. Varje vecka har vi så köpt ett paket på vårt lokala COOP - i Tomelilla och Simrishamn. I lördags skulle vi göra som vanligt, på veckolistan stod textat OLIVER. Inga återfanns. Bara en utomordentligt menlös mängd burkar med inlagda oliver. Alla mer eller mindre smaklösa. En anställd förklarade, att oliverna av märket "Sera" hade exponerats längst ner på en hylla med invandrad mat, inte bland de andra oliverna, och ingen hade köpt dem. På den naturliga frågan varför sjunkande efterfrågan på en sådan kvalitetsprodukt med lågt pris inte kompenserades med en bättre exponering, att de åtminstone fått visas på samma hylla som de andra oliverna., ja på den kritiska undran fanns inget svar. Diskriminering säger jag, diskriminering. Bu för COOP. Och nu är vi på Österlen utan oliver av klass. Det där fula omslaget på vakuumförpackningen gör inget. Det är stil på det ändå. Sorg. Brist. Okultur. Nu kompenserades förlusten av ett besök på Tomelilla Konsthall, där Leif Eugen ställer ut. Han är en lågmäld konstnär som hamnat i bakgrunden. Hans kalejdoskopiska landskap sammanbyggda av fasta färgformer liknar inga andra. Nu har han gått vidare i bländande vitt, litet överraskande. Stora former bryts i det vita, litet bleka laddade färger passas in. Det är storslaget. Eftersitsen hade vi i Tomelilla Jazzarkiv. Känner ni inte till det? En av de sant unika skånska inrättningarna. I ett specialinrett rum under Kulturhuset finns tusentals jazzskivor och dito litteratur. Underbart tillbakalutat. På Österlen är nog detta den största kulturattraktionen, eller borde vara det.