Visor är inte riktigt min grej. Men ibland lyssnar jag och snubblar över små fynd. Och ibland är jag i största allmänhet intresserad. Så hamnade Cajsa Stina Åkerströms "Du och jag, farsan" på nattygsbordet. Intressant läsa om en så dynamisk epok och minst sagt komplicerad människa, som pendlade mellan ljusa och mörka sidor.
Men jag hajade till då jag läste det kapitel, där författaren skriver om pappa Freds aversioner mot Evert Taube och Dan Andersson. Oförklarligt på många vis. Ett skäl var ju dåtidens underliga mekaniska resonemang om klass och politik. Taube var ju född överklass guvars. Men Dan Andersson då? Här fanns ju allt som passade i tiden och därtill en skatt av dikt och visa. Cajsa Stina Åkerström försöker förstå just den motviljan, som förblir obegriplig för henne.
Det är då jag kommer att tänka på att den gigantiskt populäre Fred faktiskt hade en lillebror, Rolf, som också sjöng. Han förekommer knappt alls i boken. Sent 70-tal gav han ut en LP, "Sång till Västanvinden", som enbart innehöll sånger av - Dan Andersson. Om jag minns rätt betonade Rolf i albumets text den proletära anknytningen, som på den tiden var PK. Under hela 70-talet hade Rolf specialiserat sig just på Dan Andersson, och ville ge honom en ny tolkning, återföra honom till tidens politiska dagordning men samtidigt behålla poesins ömsinta sida. Det gick att kombinera. Resultatet så som det hörs på "Sång till Västanvinden" är utomordentligt och om visornas värld är rättvis finns en given plats i hyllan för detta album!
Lyssnar igen. På Youtube finns utlagt "Jungman Jansson" i Rolf Åkerströms tolkning. Vad hör jag!? En innerlig vacker röst som lever i texten. På många vis sjunger han bättre än Fred. Utan dramatiskt vibrato, utan åtbörder, men direkt, klart, rent och svidande skönt. Jag vill inte på något vis ta ifrån Fred Åkerström hans enorma scenkraft och expressiva uttryck, de som firade triumfer inte minst i Bellmantolkningarna. Men i det lyriska, där teatergesterna inte hjälpte, där tänker jag att Rolf hade en alldeles egen position. Den introspektiva innerligheten! Och han göt känsla i Dan Andersson på ett vis som nog Fred inte hade klarat av. Nå, sånt går inte spekulera i. Kanske har jag fel.
Men jag blir ändå inte kvitt misstanken, att Fred Åkerström så bestämt dissade Dan Andersson just för att hans egen lillebror med konstnärlig kraft ägnade sig åt honom. Vad var det? Konkurrens mellan två bröder, där storebror hade ett enormt publikt och massmedialt övertag, avundsjuka, rädsla för att lillebror skulle hota storebror på hans egen planhalva?? Jag tänker, att det är här någonstans Fred Åkerströms motvilja mot Dan Andersson låg. Han var upptagen av lillebror.... på ett mycket komplicerat vis? Har jag här utan att ha känt någon av de två bröderna öppnat dörren till en värld av svärta? Vet inte, det är mest frågor som förblir obesvarade, men den omedelbara aningen och misstanken jag fick då jag läste i Cajsa Stina Åkerströms bok, den dröjer kvar och vill inte vika undan. Särskilt inte då jag hör Dan Anderssons ord i Rolf Åkerströms tolkning.
Och jag drar mig till minnes att Fred och Rolf Åkerström någon gång tidigt 80-tal gjorde en gemensam turné, som Rolf snabbt avbröt. Vad hände? Vad var det mellan bröderna, som Cajsa Stina Åkerström inte berör?
Det första intryck jag fick var just konkurrens ... Men då tänkte jag att det handlade om konkurrens mellan Fred Å och Evert Taube och Dan Andersson - oavsett klasstillhörighet så har han ju en del gemensamt med dem och ansåg sig kanske vara bättre. Eller helt enkelt förnekade dem av rädsla förlora sin konstnärliga självkänsla ... Man kan drunkna i andras verk och simma alltför länge under isen ... Bröderna kanske kom i dispyt om sådant ... Ytterligare en konkurrent? Har också reagerat på Rolf Å på samma sätt som du - gripande. / Jeanna (finns mest på http://jojjjo.wordpress.com), Blogger kan du glömma ... uhu
SvaraRadera