En hektisk vecka med finfint samarbete med Ingela Lind, Martin Aagård, Mårten Castenfors och personalen på Liljevalchs konsthall. Nej, jag kommer inte skvallra här vilka som kom med eller inte på nästa års vårsalong. Bara att det var ett mycket spännande arbete att gå igenom över 2000 ansökningar. Spridning i ålder och inte föll urvalet fast det var anonym bidrag vi granskade för vanliga könsfällor, där män dominerar. Tror det blir en del överraskningar och som ofta vid sådana här tillfällen dyker folk upp med de mest fantasiska projekt och verk, som man inte kände till.
Hann se litet konst också. Ebba Matz på Aronowitsch var det ett tag sedan jag såg. Det var en överraskning. Stramare, men med en mörk ton. Litet melankoliskt.
Så har debatten kring Modernautställningen fortsatt rasa. Leif Holmstrands inlägg i går i Svenska Dagbladet var välgörande. Han upptäckte hur litet kritiken kommenterade av innehållet i konsten, men desto mer formen, urvalet, ja, till och med att ett tjog av deltagarna utbildats i Malmö. Det är problematiskt med konstkritiken. Inte för att det saknas dugligt folk, det är mer en avvaktande, försiktig stämning i texterna jag förvånas över. Kanske beror det på att så få konstkritiker är fast anställda, att frilansarnas arvoden är så klena att det måste gå fort att skriva och att få har en chans leva på sin penna, andra jobb tar koncentrationen. Allt detta vet vi. Men i grunden är det nog också en brist på inflytande och makt som betyder något liksom förstås konstkritikernas behov av andra jobb - i museer, som curators etc. Då är det kanske svårt att inta kontroversiella ställningar. Men visst skulle granskandet behövas, visst skulle de vassa samtidsinläggen om konsten vara nödvändiga, naturligtvis borde kritiken också ägna sig åt att kommentera fenomen som kommersialliseringen av konsten, där t o m prisnoteringar på Bukowskis kan fungera som bekräftelser på kvalitet. Det dyker upp ibland önskemål om boskillnad mellan akademism och autonom konst - med olika förtecken. Inte för jag tror gränsen är skarp, men nog kan vi i bl a Bukowskis kataloger finna exempel på objektifierade varor som kallas konst - de ser ut som sådan men saknar all slags subversivitet. Konstens dyra svar på bestsellerismen.
Vi väntar på den sortens konstkritik - säger jag och slänger grus i glashuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar