I Stockholm har åsikterna knappt ens gått isär om utställningen på Moderna museet, där tempen tas på samtidens konst. Det finns en samstämmighet om tilltagets usla utfall. Och det blir ju alltid så här, när någons eller någras urval ifrågasätts i detalj. Själv skulle jag då lätt kunna falla in i kören och skarpt ifrågasätta hur Anna Odell och Oscar Guermoche t.ex. helt har kunnat väljas bort? De om några har ju vidgat diskussionen kring samtidskonsten både ur estetisk och moralisk synvinkel. De om några sätter också fingret på en fråga som går i dagen gång på gång, förhållandet mellan institution/akademi och autonom konst. Det hade kunnat få utställningen mer laddad. Jag föreställer mig hur Odells omdiskuterade verk kunde visas och hur besökarna dessutom kunde få tillgång till att höra hennes sommarpratarprogram, där hon generöst och personligt berättade om verket.
Så kan man fortsätta.
På det här viset fick kanske den "akademiska" eller institutionella scenen ett övertag. Det är kanske svårt annars på ett stort museum. Men ändå. Vare sig arrangörerna vill eller ej blir ju utställningen i sig en manifestation, ett påstående, ett inlägg.
Så kan man ju också se inkluderingens dilemma, hur svårt det visar sig vara att inkludera somliga konstnärskap. Jag tänker nog på Leif Elggren, som sluter sig med en egen auktoritet kring sitt ämne. Och faktiskt också Karolina Erlingsson som bara med kravet på komprimerad tid som betraktarna måste lägga ner för att förenas med hennes verk slingrar sig självständigt med egen rätt till dagordning.
Dessutom, det kan jag hålla med om, var själva hängningen och presentationen problematisk. Verk gjorda för en plats som Lagomarsinos bygger in ett slags skörhet som gör dem svåra att komma åt på den nya scenen. De kommer helt enkelt bort.
Många verk trampade varandra på tårna. Andra var svåra att hitta.
Och katalogen var en besvikelse. Bortskämd är jag av tidigare årgångars kataloger från Moderna museet. Här fylls sidorna ut av ointressant bildmaterial från installationen. Tycker också att presentationerna och därmed även pedagogiken brister.
Så till det återkommande klagomålet på en förment sned fördelning av gracerna.
Tycker jag inte stämmer alls. De som klagat på överdriven sydsvensk representation känner den scenen illa. Jag skulle lätt ha kunnat placera in många fler här nerifrån, som alla försvarat sin plats. Några av dem kunde dessutom ses på olika gallerier i Stockholm.
Konstlivet i Sverige har förändrats. Det som är region i Skåne omfattar både nätverk utanför landets gränser, webbaktiva gallerier, många konstnärsdrivna initiativ - och inte minst finns södra östersjöområdet som spelplats, oändligt stort. Stockholm är viktigt, men inte stort nog, tyngdpunkter förskjuts.
Det är en spännande tid vi lever i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar