Läste idag att den fine målaren Lars Grandin gått bort. Född 1942, inte gammal. Ett tillbakadraget måleri. Jag kan knappt dra mig till minnes en hel utställning av honom, enstaka bilder. En slags frånvändhet som påminner om författare som Hylinger. En ovanlig hängivenhet och intensitet. Fler och fler från den generationen av undersökare som så intensivt smakade av det yppersta av måleriets tradition - rumslighet, kolorit, poesi - försvinner och detta lågmälda har just dragit sig undan; typiskt kan tyckas. Vem frågar efter Lasse Persson, Arne Charlez, Lars Grandin idag. Här är, på samma vis som Liss Eriksson och Asmund Arle, toppen av en utveckling som är så förfinad att man knappt vågar närma sig. Därför att den här försjunkenheten gränsar till pessimism - hur kommer man längre, finns en utveckling? Just därför slår den våra ögonlock så hårt och smyger sig så tyst in i våra sinnen.
Plötsligt förstår jag vad min gamle vän Per Olov Zennström sade till mig då jag för mycket länge sedan skulle börja skriva dagskritik, då i Ny Dag, jo han undrade om jag förstått att konsten var all ideologis huvudfiende.
Det har jag tänkt på sedan dess - vilket ju inte utesluter den andra öppet förankrade konsten - och just nu särskilt. Jag tror Grandin har med detta att göra.
Bland den konst jag och Ann Blom äger - hon hade Grandin som lärare - finns ett porträtt Charlez gjort av honom. Lika komplicerat som han själv; liksom blundande närvaro. Att se i blindo betyder ju verkligen att se - och det gränsar till förälskelsens passion. Så såg han sitt uttryck. Och den vaga gesten kan nog vara mer laddad än det yviga gestikulerandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar