Litet segt fortsätter diskussionen kring Modernautställningen. Där finns en tendens till inåtvändhet i de samtalen. Konst som forskning eller inte? Bra presentation eller inte? För många utbildade på Malmö konsthögskola visade på Moderna?? Nå, detta innehåller ett drag av exkludering, vad man än säger. För om jag polemiserar med någon och påpekar något och får till svar att det där ju bara var ett eko av någon gammal Dokumenta. Vem bryr sig? Det var annat riv i diskussionen kring Odd Nerdrum och hans realistiska kumpaner. Få se om vi inte kan få fart på sådana meningsutbyten som engagerar fler.
I alla fall tar min Sydiskollega Jelena Zetterström upp tråden kring Modernautställningen igen i dagens Sydsvenskan. Hon noterar att formerna för dagens utställningar är traditionella och hindrande. Visst är det så. Och har varit så länge. Redan de gamla grekerna.... åtminstone de gamla dadaisterna. Duchamp har gjort en del sabotage mot utställningsinstitutionen. Och så vidare..
Och de stora problemen skapades av performance, installationer, video etc. Vi minns väl de ruskigt trista monitorerna med någon video som brukade stå i museisalarna.
Video är gjort för TV-formatet. Eller för att projiceras. Kan ske överallt, och har skett både här och där.
"I dag är det en självklarhet för kosnten att befruktas av journalistik, dokumentärfilm, teater, film, sociologi, psykologi, musik, litteratur med mera. Är det då inte givet att söka alternativa vägar, nya rum och former för att möta en ny publik?" Frågar sig Jelena. Sant! Märkligt bara att det inte slagit igenom ännu. Den utvecklingen har ju ägt rum i årtionden redan. I Skåne kom den första artists book ut 1947 (CO Hultén, Drömmar ur bladens händer), i samma landskap var den idébaserade, olydiga konsten kraftfullt etablerad tidigt 60-tal med Drakabygget, som sannerligen sökte sig utanför murarna, inte minst med ljudkonst, fri impro, artists books och dito tidskrift. Inget av de nämnda exemplen krävde konsthall eller galleri. Tvärtom!
Och jag kommer på massor av färska exempel på presentationer utanför den vita kubens gränser: Magnus Thierfelders nya bok, Oscar Guermoches dito, liksom nystartade Bok Förlag.
Och vi ska inte glömma den unika scenen för performance i Malmö, Teater Lilith!
Det sticker i ögonen, det som Jelena skriver, därför att hon pekar på ett läge, där det historiska valet redan är gjort - massor av konst i olika form söker sig utanför murarna! - och på många vis etableras en onödig samtid genom alla de konsthallar och konstmuseer som det är prestige att bygga nu. De är ofta inte bara onödiga utan de bevarar en exkluderande sida i konsten och konserverar den resp saboterar samtidskonsten.
Och jag håller med om att många verk på Modernautställningen gärna kunde vara böcker. Utställningen var dåligt hängd, vilket jag ser som en kris i museets förhållande till samtidskonsten. Javisst.
Så måste jag ändå framhålla en sak: konstforskning är ett knepigt ämne, kanske ibland lämpligt i bokform. Men samtidigt finns ju konstnärer som faktiskt nyttjar detta nya till nya uttryck. Jag tänker på Matts Leiderstam, som gått från egna parafraserande landskapsmålningar till att tränga in i ett slags dokumentärkonst som blottar nya innehåll i historien. Landskapsutställningen Neanderthal som visades på Malmö konstmuseum var en svindlande tidsresa, där Matts lyfte fram och sorterade om i historien - men då gott som bara dokument. Så gjorde han också på Modernautställningen. Han har förstått konstens laddning då den sinnligt visas i original. Och han förstår använda detta. Detta är en ny väg att använda Den vita kuben.
Intressant.
SvaraRadera