Sedan sist har Citytunneln öppnat, Malmös största konstutställning just nu. Den påminner mig om konstnärer jag inte blir kvitt. Jag grunnar på dem, deras bildvärld återkommer nästan dagligen. Och trots att jag ibland har möjligheten att recensera eller åtminstone anmäla utställningar av dem i spalterna räcker det sällan för att beskriva eller omfatta vad jag tänker på. Det är ju bra. Då finns de kvar för min nyfikenhet.
En sådan konstnär är onekligen Kristina Matousch. Just då detta skrivas har hon en av årets väsentligaste separata utställningar på Elastic i Malmö.
Utan att försöka formulera mig essäistiskt kring hennes verk försöker jag ändå ge några ingångar och associationer som ett brev till mig själv och er som läser.
Hon gör vassa redskap, som ibland kan påminna om hushållsgrejer. Men det är ju inte bruksföremålen hon gör, det är tomrummen, hålen.
Det skarpa perfektionistiska stålet liksom rispar och raspar ögonen då de försöker se igenom. För varje hålighet, varje tomrum är tomrum och hålighet endast genom att det finns en bakgrund. Den försöker jag ta mig in till.
Förutom perfektionen som snuddar vid minimalismen, det industriellt tillverkade, ytligt sett opersonliga, så spelar repetetitionen en roll.
Saker som minimalistiskt upprepas, särskilt med associationer till prefabricerade föremål och objekt, ger mig alltid associationer till musik.
Minimalistisk musik. Men hennes klangvärld är inte något slags ambient eller flöde. Uttrycken är för skarpa, alltför många föremål har vassa perfekta eggar. Därför tänker jag mest på Terry Riley, men kanske ännu mer LaMonte Young. Hans The Well Tuned Piano håller på i timmar. En envis repetition där det omstämt välstämda pianot vasst skär i öronen. Upprepningen tål inte hjärnan och perceptionen, efter några timmar börjar övertonerna flimra.
Där någonstans möter jag också Matouschs verk.
Så finns det en personlig ingång för mig. Då jag var mycket ung var en marxistiskt fotad feminism på dagordningen, det handlade om analys, ekonomi, att peka ut hinder att undanröja. Jag själv hade också med mig en stor ryggsäck existentialism. Då jag såg Beth Laurins debututställning slogs jag av häpnad. Som en skarp egg klöv hon rummet för att ta plats däri. Hon betraktade sig, bredde ut sig, och framförallt definierade hon sig själv genom att börja närgånget och lager för lager ta sig ut i samhället. En av hennes bilder blev mycket känd, en stor teckning mycket detaljerad av hennes kön omgivet av stora vassa rivjärn. Man skär sig vid självbeskrivning och genom att ta sig in i andra rum än de man är tilldelad. Samma med tomrummen och deras bakgrund.
Det blev helt omvälvande för mig att uppleva en sådan estetik.
Också Matousch - även om hon är betydligt mindre intresserad av självbespegling på det självbografiska viset som Laurin - har detta tema. Något klämmer, det är trångt. Det skär. (Då jag första gången på Crystal Palace i Stockholm såg Cutting Cunt tänkte jag omedelbart på Valerie Solanas - strax upphörde den associationen - men reaktionen var värd att notera.)
Annars finns ju en annan öppning hos Matousch mot resterna, lämningarna, av ett industriellt samhälles masskonsumtion, det är spår, det är förödelse som tar stor plats.
Tomrummen öppnar sig mot strukturer som vi sitter fast i. Det svåra med att skriva om sådant är att alla är liksom intrasslade i större eller mindre grad - tom språket - i detta falska medvetande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar