Ministern, vänster och litet annan kulturpolitik

Lars Vilks har ju slagit broar mellan kultur och politik på ett minst sagt handgripligt vis. Vad som är politik och vad som är kultur flyter samman. Jag har aldrig sett Vilks som provocerande, mer undersökande. Närmast fysiskt och säkert ofrivilligt har han demonstrerat hur konst kan ha och ofta har en kärna av politik och ideologi.
Det måste man ha i minne, då dagens aktuella bildkonst granskas. På radion hörde jag tillbakablicken över årets konst. Där nämndes Modernautställningen som synnerligen politiklös. På ett vis kan jag hålla med. Det har arrangerats som ett slags modeshow med likartade utseenden som minsta gemensamma nämnare snarare än aktuella hållningar. Själv kan jag utan vidare se politiska komplikationer i en rad av verken. Och framförallt ifrågasättanden av den politiska dagordningens dagsaktuella och eurocentriska bas. Fast, jag håller med om att det kan bli tydligare.
Betydligt skarpare utsagor kan man se i Lunds konsthalls fantastiska visning av samtidskonst, Lunds konsthall presentation, just nu. Både poesin och ifrågasättandet syns mer här då verken fått bättre rum att verka i.
Politik och kultur, ja. Vi har ju en kulturminister som gör sitt bästa för att likt Vilks upprätta broar mellan de två sfärerna. Hon har uttalat sig om vad som är konst och icke. Hon har nu utsett en ny ledamot av Kulturrådets styrelsem Martin Borgs, som visserligen är filmare men i grunden har starka band med ministerns eget parti. Den kritiken har hon nu funnit ett svar på. Om han hade varit vänster, menar hon, skulle ingen sagt något. Men visst. Hon har rätt. Och det är just poängen i hennes tydliga politiska förklaring!
Det var nämligen så redan från kulturpolitikens början i vårt land 1974 att den vilade på en bred uppgörelse över partigränserna. Samma sak då den nödtroftiga revideringen ägde rum i riskdagen 1996.
Så kom en ny kulturutredning på initiativ av regeringen. Den var fylld av moderata symbolfrågor. Andades regionalisering och entreprenörskap. Av detta blev en tummetott som vi ju alla vet. Den måste sägas ha blivit ett i stora stycken misslyckat projekt. Och jag menar att det beror på att den vilade på en moderat allianspolitik, fast den borde ha varit föremål för alla partiers omsorg och inflytande för en fast kulturpolitik i framtiden. Det ser jag som en rättvisefråga. Något allvarligt i den var kundperspektivet. Vi som tar del av kultur är kunder inte medborgare. Därför tycker ministern att den viktigaste kulturreformen är skattesänkningar så att folk med låg lön får litet mer pengar att handla för. Det är kundperspektiv och inte medborgarperspektiv, ty i det senare fallet är tillgängligheten den viktigaste demokratiska byggstenen i kulturen.
Se här en partipolitisk ideologisering av kulturen. Och verkar det, av Kulturrådet. I alla fall ett försök.
Adelsohns socialdemokratiska företrädare tillsatte ledamöter utifrån personliga erfarenheter och kvalifikationer, inte partipolitiska. Under min tid i styrelsen satt där en före detta moderat riksdagsman, som gjorde stor nytta i diskussioner och beslut med sina breda kunskaper. Vad de andra i styrelsen röstade på har jag ingen aning om. Det var liksom inte grejen.
Det är betänkligt när aktiva kulturarbetare ersätts av olika slags administratörer och ideologer. Det vi ser är alarmerande. Och jag tycker kanske att detta slags politiserande av kulturen är minst lika allvarligt som islamistiska aktivister som ger sig på Vilks, med all respekt för de risker han tar för att ge oss kunskaper om de liberala friheternas gränser.