Jag fick ett alarmerande mail. Kulturchefen i Lund Torsten Schenlaer tänker omstrukturera ekonomin för bildkonsten i Lund. Jag undrar vad den eufemismen betyder? Ett vet jag, Galleri Pictura är hotat. Nu ligger det ju runt hörnet vid Lunds konsthall och Aura. Länge har detta galleri varit ett av de allt intressantare. De har arbetat med yngre konstnärer, satsat på projekt, installationer och nu senast anslutit sig till ett interantionellt nätverk för konst på webben, något som inte är nytt i världen, men nu introduceras i vårt land. Det betyder inte att man kllickar in sig och kollar på datorn, nej, Pictura visade ju hur hela galleriet fylldes av en sådan utställning för inte så länge sedan. Pictura vill vara i framkanten och vågar satsa. Det är ett av de gallerier som ger regionen sin speciella konstprofil. För det är ju, utan tvekan, bildkonsten som alltmer är vad som ger regionen, främst västra Skåne, dess karaktär. Här har ju en annan sorts konstliv växt fram senare år, vilket ju inte minst blev tydligt i samband med diskussionen kring Modernautställningen för några veckor sedan. Tyngdpunkten ligger numera i Malmö, men i Lund bidrar både Pictura och Lunds konsthall med tungt vägande insatser. Det är allt klarare att Malmö gått om Lund rejält från att det varit tvärtom, men institutioner som Lunds konsthall och också Pictura och Galleri 5 har gjort att Lund ändå haft ett finger med i spelet. Och de har i sin tur nog inspirerat en joker som Martin Bryder att öppna ett galleri i källarplanet, där den ena efter den andra utställningen av högsta klass visas.
Lunds konstliv är skört. Det bästa kulturchefen kan göra är att vårda det, se till att Pictura är kvar i sina lokaler, stödja Lunds konsthall (och framförallt låta den slippa politikerpåhopp).
Jag väntar i oroad på fortsättningen.
En annan institution som kämpar med medlen är Ystads konstmuseum. Jag vet, jag var chef där, men vågar ändå eller just därför hävda att museet är mycket aktiv del av konstlivet i regionen. Det är konsekvent att chefen Ýrr Jónasdottir visar årets upplaga av Electrohype, den återkommande utställningen med elektroniska medier. En mycket sevärd utställning. I olika salar möter vi en gammal modell av Mac (den första?), där David Rokeby gjort konst på skärmen, där en text kombineras med ett diskret flöde. Det är underbar primitivism att jämföra med dagens avancerade teknik.
Samtidigt fascineras jag också av hur enkla medel man kan använda för att uppnå maximala resultat. I sal 4 på var sin av kortväggarna har Diane Landry skapat mandalakonst med hjälp av petflaskor och tvättkorg. Långsamt växer och försvinner de på kortändarna och försänker hela rummet i en meditativ stämning. Fortsätter man sedan in i rum 5 väntar ett stilla verk av ljud och ljus av Sion Jeong.
Jag gillar verk som tar tid och är litet stilla, en avvikare från den fart och konsumtionskurva som råder annars.
Electrohype 2010 dukade också för humor. Först upptäckte jag en målning med en liten glugg i. Jag kikade in i den och mötte ett annat öga, så stängdes gluggen tvärt. Förbryllad och road gick jag in i ett av sidorummen för att se ännu ett verk av Norman T White. En ram av hönsnät med fladdrande små vimplar. Men ur denna steg ett erbarmligt tungfotat falskspel och en alltmer irriterad röst, som försökte nöta in pianospelets ABC i en ovillig adept. Det var hemskt att höra, och för varje ton snurrade de små vimplarna till och rafsade mot hönsnätet, som om de sade: släpp ut mig, låt mig slippa. Här måste också inflikas hur brett detta verk var. Hunden Asta satt fascinerad och stirrade, fokuserade med öronen på skaft och kikade på vad som hände i verket. Helt stilla och fascinerad satt hon där. Så har intensivt har jag inte sett hennes konstupplevelse sedan vi hörde en konsert med verk av Cage framfört av bilar.
Examensutställningarna på KHM är alltid värda att besökas. Nu var det Lars-Andreas Tovey Kristiansens tur. Om ni minns projektet i Folkets Park för ett tag sedan, så var det han som hade gjort en skulptur av den reva i fartygsskrovet på strejkbrytarfartyget Amalthea, som orsakats av bomben, som Anton Nilsson apterat. Ett av de märkligaste monumenten med anknytning till arbetarrörelsen jag sett. I en hylla i Sydsvenskan önskade jag att det kunde stå kvar. Så blev det inte.
Tovey Kristiansen har nu närmat sig en annan sida av utopin, modernismen, utvecklingen och det socialistiska experimentet, kan man nog säga. Han har tagit sig in i Tjernobyl-området och dokumenterat. Sovjetunionen var ju ett modernistiskt projekt, som ju inte gick särskilt bra. Husen i Tjernobyl är byggda i Corbusiers efterföljd med grönska mellan huskropparna. Luft och ljus. Tillväxten var tänkt oändlig. Så skedde kärnkraftskatastrofen. Mer än ett värmeverk kollapsade, det var en sinnebild för ett helt experiment, en vision som sedan länga glappade. Detta har Tovey Kristiansen fångat mästerligt. Den modernistiska arkitekturen blir återerövrad av naturen. Och i en flimrande stillastående video med fågelsång och destruktion är närvaron skakande.
Han har tagit upp - både i Folkets Park och här - en viktig idéhistorisk och reell aspekt på moderniteten, arbetarrörelsen och drömmen om välfärd och tillväxt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar