Å, det känns alltid orättvist att välja vad som ska in i tidningen. Efter några dagars gallerigång i Malmö blev jag alldeles upptagen av alldeles för många utställningar. Till sist valde jag att skriva om Katarina Anderssons fullständigt mästerliga utställning på Åklundh och det är klart att jag då också måste beröra Alf Holms urval ur sin samling. Det är ju helt otroligt vilka verk som samlats på galleriets väggar på denna utställning som kanske är en av hans sista. Fast fan trot. Denne måleriets främste habitué har ju sagt så förr. I alla fall hängde hakan vid knäna inför Karl Isaksons Stående modell från 1918-20, en av nordens främsta målningar under 1900-talet. Eller Ivan Aguéli... själv fastnade jag ändå mest för Birgitta Liljebladh.
Nå, här har jag förlorat mig i måleriet, en tradition, där färgen är en så aktiv parameter att jag undrar om detta kanske är ett av västerlandets absoluta bidrag till världskulturarvet.
Men så var jag ju också på KHM gallery. Celie Eklund är också mästerlig. Hennes litet svajiga måleri är precist i tonträffen och hon kan använda svärta som färg i rytmiska kompositioner som är sällsynta. Hennes porträtt av Leila Khaled tycker jag är makalöst, och för mig kommer det att sitta som ett av de verkliga viktiga bidragen till tidens bildkultur, och dessutom en påminnelse om Eklunds konstnärskap, som ju inte minst vänder tar upp politiska ämnen. Hennes film om Leila Khaled är jättebra. Och ovanlig i sin närhet. Angeläget!
På samma vis fångade mig omedelbart Ella Tillema på Galleri 21. Ack om jag hade något av hennes broderier hemma på väggen. Där stod saker som sitter tatuerade inne i mig, uppvuxen i svensk skamkultur, det svider.
Och så en av mina favoriter. Madelene Oldeman på CirculationsCentralen. Hennes sätt att teckna maniskt mycket stora former växande slingrande, där naturen besjälas och får kropp fångar mig alltid. Kontrasten är hennes hemmaplan. Den tecknade kraftfulla rörliga rytmiska. Där bryter sig gestalter ur grönskan. Med flit har hon färglagt några av teckningarna på trots mot måleriets tradition, som jag ju nämnde ovan. Men, vilket gladde mig, till sist kunde hon inte hålla sig, utan på ett par träd hade hon låtit färgerna litet i skymundan tändas i koloristisk glöd. Heja Madelene! En fantastisk utställning. Jag hoppas många läser min blogg och går dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar