Konstsvep: Electrohype, Tovey Kristiansen & Pictura

Jag fick ett alarmerande mail. Kulturchefen i Lund Torsten Schenlaer tänker omstrukturera ekonomin för bildkonsten i Lund. Jag undrar vad den eufemismen betyder? Ett vet jag, Galleri Pictura är hotat. Nu ligger det ju runt hörnet vid Lunds konsthall och Aura. Länge har detta galleri varit ett av de allt intressantare. De har arbetat med yngre konstnärer, satsat på projekt, installationer och nu senast anslutit sig till ett interantionellt nätverk för konst på webben, något som inte är nytt i världen, men nu introduceras i vårt land. Det betyder inte att man kllickar in sig och kollar på datorn, nej, Pictura visade ju hur hela galleriet fylldes av en sådan utställning för inte så länge sedan. Pictura vill vara i framkanten och vågar satsa. Det är ett av de gallerier som ger regionen sin speciella konstprofil. För det är ju, utan tvekan, bildkonsten som alltmer är vad som ger regionen, främst västra Skåne, dess karaktär. Här har ju en annan sorts konstliv växt fram senare år, vilket ju inte minst blev tydligt i samband med diskussionen kring Modernautställningen för några veckor sedan. Tyngdpunkten ligger numera i Malmö, men i Lund bidrar både Pictura och Lunds konsthall med tungt vägande insatser. Det är allt klarare att Malmö gått om Lund rejält från att det varit tvärtom, men institutioner som Lunds konsthall och också Pictura och Galleri 5 har gjort att Lund ändå haft ett finger med i spelet. Och de har i sin tur nog inspirerat en joker som Martin Bryder att öppna ett galleri i källarplanet, där den ena efter den andra utställningen av högsta klass visas.
Lunds konstliv är skört. Det bästa kulturchefen kan göra är att vårda det, se till att Pictura är kvar i sina lokaler, stödja Lunds konsthall (och framförallt låta den slippa politikerpåhopp).
Jag väntar i oroad på fortsättningen.
En annan institution som kämpar med medlen är Ystads konstmuseum. Jag vet, jag var chef där, men vågar ändå eller just därför hävda att museet är mycket aktiv del av konstlivet i regionen. Det är konsekvent att chefen Ýrr Jónasdottir visar årets upplaga av Electrohype, den återkommande utställningen med elektroniska medier. En mycket sevärd utställning. I olika salar möter vi en gammal modell av Mac (den första?), där David Rokeby gjort konst på skärmen, där en text kombineras med ett diskret flöde. Det är underbar primitivism att jämföra med dagens avancerade teknik.
Samtidigt fascineras jag också av hur enkla medel man kan använda för att uppnå maximala resultat. I sal 4 på var sin av kortväggarna har Diane Landry skapat mandalakonst med hjälp av petflaskor och tvättkorg. Långsamt växer och försvinner de på kortändarna och försänker hela rummet i en meditativ stämning. Fortsätter man sedan in i rum 5 väntar ett stilla verk av ljud och ljus av Sion Jeong.
Jag gillar verk som tar tid och är litet stilla, en avvikare från den fart och konsumtionskurva som råder annars.
Electrohype 2010 dukade också för humor. Först upptäckte jag en målning med en liten glugg i. Jag kikade in i den och mötte ett annat öga, så stängdes gluggen tvärt. Förbryllad och road gick jag in i ett av sidorummen för att se ännu ett verk av Norman T White. En ram av hönsnät med fladdrande små vimplar. Men ur denna steg ett erbarmligt tungfotat falskspel och en alltmer irriterad röst, som försökte nöta in pianospelets ABC i en ovillig adept. Det var hemskt att höra, och för varje ton snurrade de små vimplarna till och rafsade mot hönsnätet, som om de sade: släpp ut mig, låt mig slippa. Här måste också inflikas hur brett detta verk var. Hunden Asta satt fascinerad och stirrade, fokuserade med öronen på skaft och kikade på vad som hände i verket. Helt stilla och fascinerad satt hon där. Så har intensivt har jag inte sett hennes konstupplevelse sedan vi hörde en konsert med verk av Cage framfört av bilar.
Examensutställningarna på KHM är alltid värda att besökas. Nu var det Lars-Andreas Tovey Kristiansens tur. Om ni minns projektet i Folkets Park för ett tag sedan, så var det han som hade gjort en skulptur av den reva i fartygsskrovet på strejkbrytarfartyget Amalthea, som orsakats av bomben, som Anton Nilsson apterat. Ett av de märkligaste monumenten med anknytning till arbetarrörelsen jag sett. I en hylla i Sydsvenskan önskade jag att det kunde stå kvar. Så blev det inte.
Tovey Kristiansen har nu närmat sig en annan sida av utopin, modernismen, utvecklingen och det socialistiska experimentet, kan man nog säga. Han har tagit sig in i Tjernobyl-området och dokumenterat. Sovjetunionen var ju ett modernistiskt projekt, som ju inte gick särskilt bra. Husen i Tjernobyl är byggda i Corbusiers efterföljd med grönska mellan huskropparna. Luft och ljus. Tillväxten var tänkt oändlig. Så skedde kärnkraftskatastrofen. Mer än ett värmeverk kollapsade, det var en sinnebild för ett helt experiment, en vision som sedan länga glappade. Detta har Tovey Kristiansen fångat mästerligt. Den modernistiska arkitekturen blir återerövrad av naturen. Och i en flimrande stillastående video med fågelsång och destruktion är närvaron skakande.
Han har tagit upp - både i Folkets Park och här - en viktig idéhistorisk och reell aspekt på moderniteten, arbetarrörelsen och drömmen om välfärd och tillväxt.

Rönnells antikvariat bastar + Lunds konsthall

Hej mitt vinterland. Ser ut över snöiga österlenvidder. Och tänker på Rönnells antikvariat. Idag fyller de år. Grattis. Det var mitt vattenhål i en trist förortstillvaro. Det är klart, biblioteket i Vällingby ska jag inte glömma. Men varje vecka åkte jag in till Rönnells med sparade veckopengar i fickan. I skolan hade Modersmålslärarnas Riksförbunds små tunna häften, utdrag ur klassiker, väckt min lust. In på Rönnells och handla en billig upplaga av hela Iliaden och hela Odyssén. Samtidigt plöjde jag med bultande hjärta igenom hyllorna för svensk lyrik och prosa. Där fann jag alla Eyvind Johnssons Romanen om Olof, jag hittade Ekelöf och Hillarp. Med bokpåsen lika ivrigt i famn som en alkoholist höll sin Rosita i brunpåse satt jag på tunnelbanan hem till förorten och bläddrade i mina fynd.
Jag var så ivrig, att ta ikapp vad mina klasskamrater från mer borgerliga hem redan visste. I vår bokhylla hemma stod mest poesi tack vare min mamma. Det slukade jag och hämtade varje dag om jag kunde näring i Dagens Dikt. Nu gällde det att läsa på egen hand. Det var en underbar resa som inte slutat än.
Och där var Rönnells antikvariat en trogen vägledare. Och tänk, när jag gjorde min korta vapenfria militärtjänst, innan jag vände den ryggen helt, då var en av mina kompisar på brandförsvaret ett biträde på Rönnells, specialiserad på religiösa sekter.
Antikvariat och gamla tidens skivbutiker var viktiga bildningsinstrument för mig.
Rönnells toppar.
Och på samma gång kan jag inte låta bli att berätta en historia. På ett av Clartés i Stockholm bokbord med begagnade böcker fanna jag TS Eliots De knepiga katternas bok med vackra illustrationer. Bredvid mig stod en flicka i min ålder som jag genast blev förälskad i. Hon sade att hon gärna ville köpa den boken, vilket gjorde att mitt tjugoåriga hjärta slog dubbelvolt, och naturligtvis sade jag inte emot!
Och så till sist efter gårdagens besök på Lunds konsthall: lika hårt som då slår pulsen över all den konst som visas. Lunds konsthall visar yngre konst från regionen. Strålande. Heja Lunds konsthall! Läg så till att Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans på Malmö konstmuseum har en strålande utställning, att David Svensson och Kristina Matousch idag har vernissager i Malmö, att Electrohype öppnar på Ystads konstmuseum och att en av mina verkliga favoriter, Charlotte Walentin får ett stipendium på Ystads konstmuseum ur Gunnar och Lily Perssons fond, ja, då fattar ni att trots snö och vind och hinder, så ser det ljust ut ett tag till.
Har förresten just skrivit ett inlägg Anna Brodows blogg angående feministisk konst.