Martin Bryder & Blind Willie McTell

Wake up mama turn your lamp down low! Blind Willie McTell sjunger för oss rakt igenom seklerna. Hans gitarr vaggar oroligt orden. Rösten är ljus och skär genom hans mörker. Jag tittar på fotona av honom på min LP-bunt med gamla album. Den typiska kepsen, prydlig slips, kostym, knutna kängor. Skarpt som den bluesiga ragtime han litet nonchalant kunde kränga ur sig. Pressvecken är oklanderliga. En bluesens elegant och showman men vass som en rostig knivsegg. Så hittar jag andra foton, bylsig kavaj, nött, schavig. Ansiktet med ögonlocken för alltid slutna. Jag möter alla de här funderingarna i en målning. Martin Bryder på Ping Pong i Malmö. Den möter oss just då vi kommer in. Figuren är transformerad, men det slutna koncentrerade ansiktet omedvetet om vår blick ansikte mot ansikte. Konfronterade. Försjunken i musiken. Som när han spelar klagande bottleneck. Få kunde klaga ordlöst till strängarnas flytande sorg. Bottenlöst. Allt detta bor i konturerna till Bryders bluesgestalt. De böljar sig och veckar sig som hans välskötta kostym, nött med åren. Innanför konturerna bor en blues som kanske aldrig fått sådan form.