Lars Grandin och Per Olov Zennström

Läste idag att den fine målaren Lars Grandin gått bort. Född 1942, inte gammal. Ett tillbakadraget måleri. Jag kan knappt dra mig till minnes en hel utställning av honom, enstaka bilder. En slags frånvändhet som påminner om författare som Hylinger. En ovanlig hängivenhet och intensitet. Fler och fler från den generationen av undersökare som så intensivt smakade av det yppersta av måleriets tradition - rumslighet, kolorit, poesi - försvinner och detta lågmälda har just dragit sig undan; typiskt kan tyckas. Vem frågar efter Lasse Persson, Arne Charlez, Lars Grandin idag. Här är, på samma vis som Liss Eriksson och Asmund Arle, toppen av en utveckling som är så förfinad att man knappt vågar närma sig. Därför att den här försjunkenheten gränsar till pessimism - hur kommer man längre, finns en utveckling? Just därför slår den våra ögonlock så hårt och smyger sig så tyst in i våra sinnen.
Plötsligt förstår jag vad min gamle vän Per Olov Zennström sade till mig då jag för mycket länge sedan skulle börja skriva dagskritik, då i Ny Dag, jo han undrade om jag förstått att konsten var all ideologis huvudfiende.
Det har jag tänkt på sedan dess - vilket ju inte utesluter den andra öppet förankrade konsten - och just nu särskilt. Jag tror Grandin har med detta att göra.
Bland den konst jag och Ann Blom äger - hon hade Grandin som lärare - finns ett porträtt Charlez gjort av honom. Lika komplicerat som han själv; liksom blundande närvaro. Att se i blindo betyder ju verkligen att se - och det gränsar till förälskelsens passion. Så såg han sitt uttryck. Och den vaga gesten kan nog vara mer laddad än det yviga gestikulerandet.

Ut på banan!

Hej på er. En och annan kanske läst min gamla blogg, den är numera nerlagd eller i alla fall inte använd av mig längre. Börjar på ny kula för att kunna fritt skriva mer än de i bästa fall träffsäkra one-liners som facebook dukar upp för. Kommer att kommenter konst och musik på ett lättsinnigare sätt än i pressen. Dessutom finns där ju icke plats för allt jag skulle vilja ge en liten kommentar.
Kommer därför nu att kommentera framöver av och till på denna sida. Just nu på skivtallriken en rätt ny inspelning med Keith & Julie Tippett. Den som minns vet att hon förut för länge sedan var Julie Driscoll, en av de pop och rock musiker som framgångsrikt band ihop den fria impron med den mer populära musiken. Här är det fräscht klingande impro som inte alls låter som det vanliga idag. Ett enda långt stycke av akustisk levande musik. Njut (Ogun är etiketten).