Ett sommartecken. Eller är det för djärvt? Ska jag nöja mig med den härliga våren, som just nu har kommit igång. Kejsarkronorna slår ut. Ann har tagit fram gräsklipparen. Vi har lagt plattor på en terras, pysslat i trädgården. Och kastat oss ut i konstrundornas värld.
Först en resa till Trelleborgs nya museum, så vackert och stilla. Kristina Matousch visade en ren, tydlig, skarp och nästan farlig utställning. Öppen och sluten på en gång. Hon är aldrig likgiltig, en av dessa konstnärer som förmår skapa föremål av oerhörd laddning utan att förse mig med pekpinnar. Ett slags abjektifiering. Hålets estetik. Och en skarp påpasslighet gentemot hierarkier.
Det är märkligt vilken centrifugal kraft konsten i Malmö har. Thomas Wallners galleri, eller snarare kosnthall, i Simris är fylld av runt tjoget konstnärer från staden.
På Valnöt och Kaprifol i Hammenhög har de senare år visat avgångselever från Konsthögskolan. Nu Celie Eklund, tål att ses igen. Sällan konst i dag har den politiska tyngden kombinerad med bildförmåga.
Mer Malmökonst lär jag väl se över hela regionen framöver, bara sommargallerierna slår upp portarna så.
Stor glädje att en socialdemokratisk ledare tar upp kulturpolitik! Viktigt skilja medborgare och kund åt. Äntligen, tänkte jag.
söndag 24 april 2011
söndag 27 mars 2011
Will The Circle Be Unbroken
Musik flyter in och ut i öronen, för det mesta efterlämar den inte ens någon klåda. Så satt jag i bilen häromdagen med radion på, Felicia lunkar på i P2 med litet singer songwriters, visor, finskt dragspel - och så kommer de upp ur min glömskas flod: Pentangle från 1971 med Will The Circle Be Unbroken. Gungande gitarr, bas, trummor under underbart rak sång. Will The Circle Be Unbroken finns ju i massor av inspelningar. Loretta Lynns rockflåsiga eller familjefestande Carter-Cash. Hur fantastiskt bra Pentangle var hade jag glömt bort. Letade fram en hög gamla inspelningar och har ännu inte kommit ur förtrollningen. Kanske beror det på att jag redan på den tiden fanns och var ung och mottaglig - även om jag mest brydde mig om gnissel, gnöl och bröl från experiment och frijazz (liksom nu) så fanns en särskild sorts rytmisk lunk med sugande melodi, som alltid penetrerar mig ohjälpligt. Och sitter kvar. Pentangle var en av de grupperna. Nu ska jag bara leta rätt på Carter Familys originalinspelning, som jag har glömt bort hur den låter.
Oliven "Sera" är bäst men säljs icke mer - kompensation av konst och jazz
Det finns händelser som skakar om dig. Vanan behövs, om den är bra. Sedan jag var mycket, mycket liten har jag lyssnat på Dagens dikt. Jag har knappt vant mig ännu vid att klockspelet inte först klingar med den medeltida "Örjanslåten" utan jäktar rakt på själva tolvslaget. Nå, det går an. Så för ett par veckor sedan inträffade ett tekniskt debakel. Diktläsningen kom direkt utan tolvslag. Det kommer att ta många veckor för mig att ruska denna hemska upplevelse av axlarna. Och nu har det hänt igen. Nog är vi många som älskar oliver och har svårt finna acceptabla sådana. Sedan flera år har jag hittat fram till det fantastiska turkiska olivmärket "Sera". I fula vakuumförpackningar brukar det finnas 2 - 3 olika sorter. Att etiketten är ful gör inte så mycket, den signalerar "oliv", och vad hade jag tänkt mig, att det skulle se ut som en parfym från Chanel... Alla "Seras" oliver är lysande, kan jämföras med de bästa man köper i lösvikt över disk för betydligt större pengar. Varje vecka har vi så köpt ett paket på vårt lokala COOP - i Tomelilla och Simrishamn. I lördags skulle vi göra som vanligt, på veckolistan stod textat OLIVER. Inga återfanns. Bara en utomordentligt menlös mängd burkar med inlagda oliver. Alla mer eller mindre smaklösa. En anställd förklarade, att oliverna av märket "Sera" hade exponerats längst ner på en hylla med invandrad mat, inte bland de andra oliverna, och ingen hade köpt dem. På den naturliga frågan varför sjunkande efterfrågan på en sådan kvalitetsprodukt med lågt pris inte kompenserades med en bättre exponering, att de åtminstone fått visas på samma hylla som de andra oliverna., ja på den kritiska undran fanns inget svar. Diskriminering säger jag, diskriminering. Bu för COOP. Och nu är vi på Österlen utan oliver av klass. Det där fula omslaget på vakuumförpackningen gör inget. Det är stil på det ändå. Sorg. Brist. Okultur. Nu kompenserades förlusten av ett besök på Tomelilla Konsthall, där Leif Eugen ställer ut. Han är en lågmäld konstnär som hamnat i bakgrunden. Hans kalejdoskopiska landskap sammanbyggda av fasta färgformer liknar inga andra. Nu har han gått vidare i bländande vitt, litet överraskande. Stora former bryts i det vita, litet bleka laddade färger passas in. Det är storslaget. Eftersitsen hade vi i Tomelilla Jazzarkiv. Känner ni inte till det? En av de sant unika skånska inrättningarna. I ett specialinrett rum under Kulturhuset finns tusentals jazzskivor och dito litteratur. Underbart tillbakalutat. På Österlen är nog detta den största kulturattraktionen, eller borde vara det.
torsdag 24 mars 2011
Karen Gimle och Susanne Svantesson på KHM Gallery - Gå och se!
Vem vill höra recensentens klagan? Ingen hoppas jag, för det är konstnärerna som eventuellt hoppas på några rader i pressen men inte får det som har rätt att vara frustrerade. Det finns alltid redaktionella skäl att inte skriva. Sidan kan vara inbokad i förväg. Men varje gång jag upptäcker något riktigt originellt och bra men inte har någon spaltcentimeter öppen känner jag mig som en skurk. Nå, inte riktigt, men ganska dyster, för jag lever totalt in mig i konstnärens situation och drabbas samtdigt av stark lust att berätta för så många som möjligt om detta fantastiska jag sett.
Visst har jag ett aktuellt fall. Karen Gimle låter mig som besökare på KHM Gallery plocka ihop själv, foga samman de bildspråkliga bitarna. De speglar sig gäckande och glider undan, berättelsen blir aldrig en helhet men språket visar sina glipor för mig. Det blir paradoxalt nog både mer efemärt och tydligt. Efter detta misstror jag det - och åberopar som vanligt ännu hetare Wittgenstein och Duchamp.
Susanne Svantesson har klippt ihop olika filmer till en enda lång. En gång gjorde Öyvind Fahlström så med diverse ljud, radioserier, TV-program och filmdialoger. Så klippte han ihop detta till en spännande historia och dök ibland upp som absurd berättare. Inte likadant men mer subtilt arbetar Svantesson med sin film. Just som jag sitter och lyssnar spänt på en dialog dyker bilder upp, plötsligt är hon själv där, jag måste byta perspektiv. Det finns en mästerlig scen, där hon sjunger My Funny Valentine med svart bindel för ögonen. Mörkret som följer är som om jag nu befann mig själv bakom bindeln. Allt går oändligt långsamt men tiden löser upp sig som en brustablett i Svantessons flod av infall. Det är märkligt hur hon med sin kropp som skjuts in i handlingen skapar nya startpunkter och nya och åter nya. Från en berättelse som antyds med t ex sminkat näsblod till lätta skira vitsiga färgförändringar.
Filmen var lång, vägen in i filmrummet var labyrintisk, jag stannade där tiden ut och kunde så plötsligt konstatera att jag suttit här mycket länge.
Vad ni gör, missa inte. Det är bara två dagar kvar!!
Visst har jag ett aktuellt fall. Karen Gimle låter mig som besökare på KHM Gallery plocka ihop själv, foga samman de bildspråkliga bitarna. De speglar sig gäckande och glider undan, berättelsen blir aldrig en helhet men språket visar sina glipor för mig. Det blir paradoxalt nog både mer efemärt och tydligt. Efter detta misstror jag det - och åberopar som vanligt ännu hetare Wittgenstein och Duchamp.
Susanne Svantesson har klippt ihop olika filmer till en enda lång. En gång gjorde Öyvind Fahlström så med diverse ljud, radioserier, TV-program och filmdialoger. Så klippte han ihop detta till en spännande historia och dök ibland upp som absurd berättare. Inte likadant men mer subtilt arbetar Svantesson med sin film. Just som jag sitter och lyssnar spänt på en dialog dyker bilder upp, plötsligt är hon själv där, jag måste byta perspektiv. Det finns en mästerlig scen, där hon sjunger My Funny Valentine med svart bindel för ögonen. Mörkret som följer är som om jag nu befann mig själv bakom bindeln. Allt går oändligt långsamt men tiden löser upp sig som en brustablett i Svantessons flod av infall. Det är märkligt hur hon med sin kropp som skjuts in i handlingen skapar nya startpunkter och nya och åter nya. Från en berättelse som antyds med t ex sminkat näsblod till lätta skira vitsiga färgförändringar.
Filmen var lång, vägen in i filmrummet var labyrintisk, jag stannade där tiden ut och kunde så plötsligt konstatera att jag suttit här mycket länge.
Vad ni gör, missa inte. Det är bara två dagar kvar!!
söndag 6 februari 2011
Madelene Oldeman, måleri, Celie Eklund och mer måleri, Karl Isakson mm
Å, det känns alltid orättvist att välja vad som ska in i tidningen. Efter några dagars gallerigång i Malmö blev jag alldeles upptagen av alldeles för många utställningar. Till sist valde jag att skriva om Katarina Anderssons fullständigt mästerliga utställning på Åklundh och det är klart att jag då också måste beröra Alf Holms urval ur sin samling. Det är ju helt otroligt vilka verk som samlats på galleriets väggar på denna utställning som kanske är en av hans sista. Fast fan trot. Denne måleriets främste habitué har ju sagt så förr. I alla fall hängde hakan vid knäna inför Karl Isaksons Stående modell från 1918-20, en av nordens främsta målningar under 1900-talet. Eller Ivan Aguéli... själv fastnade jag ändå mest för Birgitta Liljebladh.
Nå, här har jag förlorat mig i måleriet, en tradition, där färgen är en så aktiv parameter att jag undrar om detta kanske är ett av västerlandets absoluta bidrag till världskulturarvet.
Men så var jag ju också på KHM gallery. Celie Eklund är också mästerlig. Hennes litet svajiga måleri är precist i tonträffen och hon kan använda svärta som färg i rytmiska kompositioner som är sällsynta. Hennes porträtt av Leila Khaled tycker jag är makalöst, och för mig kommer det att sitta som ett av de verkliga viktiga bidragen till tidens bildkultur, och dessutom en påminnelse om Eklunds konstnärskap, som ju inte minst vänder tar upp politiska ämnen. Hennes film om Leila Khaled är jättebra. Och ovanlig i sin närhet. Angeläget!
På samma vis fångade mig omedelbart Ella Tillema på Galleri 21. Ack om jag hade något av hennes broderier hemma på väggen. Där stod saker som sitter tatuerade inne i mig, uppvuxen i svensk skamkultur, det svider.
Och så en av mina favoriter. Madelene Oldeman på CirculationsCentralen. Hennes sätt att teckna maniskt mycket stora former växande slingrande, där naturen besjälas och får kropp fångar mig alltid. Kontrasten är hennes hemmaplan. Den tecknade kraftfulla rörliga rytmiska. Där bryter sig gestalter ur grönskan. Med flit har hon färglagt några av teckningarna på trots mot måleriets tradition, som jag ju nämnde ovan. Men, vilket gladde mig, till sist kunde hon inte hålla sig, utan på ett par träd hade hon låtit färgerna litet i skymundan tändas i koloristisk glöd. Heja Madelene! En fantastisk utställning. Jag hoppas många läser min blogg och går dit.
Nå, här har jag förlorat mig i måleriet, en tradition, där färgen är en så aktiv parameter att jag undrar om detta kanske är ett av västerlandets absoluta bidrag till världskulturarvet.
Men så var jag ju också på KHM gallery. Celie Eklund är också mästerlig. Hennes litet svajiga måleri är precist i tonträffen och hon kan använda svärta som färg i rytmiska kompositioner som är sällsynta. Hennes porträtt av Leila Khaled tycker jag är makalöst, och för mig kommer det att sitta som ett av de verkliga viktiga bidragen till tidens bildkultur, och dessutom en påminnelse om Eklunds konstnärskap, som ju inte minst vänder tar upp politiska ämnen. Hennes film om Leila Khaled är jättebra. Och ovanlig i sin närhet. Angeläget!
På samma vis fångade mig omedelbart Ella Tillema på Galleri 21. Ack om jag hade något av hennes broderier hemma på väggen. Där stod saker som sitter tatuerade inne i mig, uppvuxen i svensk skamkultur, det svider.
Och så en av mina favoriter. Madelene Oldeman på CirculationsCentralen. Hennes sätt att teckna maniskt mycket stora former växande slingrande, där naturen besjälas och får kropp fångar mig alltid. Kontrasten är hennes hemmaplan. Den tecknade kraftfulla rörliga rytmiska. Där bryter sig gestalter ur grönskan. Med flit har hon färglagt några av teckningarna på trots mot måleriets tradition, som jag ju nämnde ovan. Men, vilket gladde mig, till sist kunde hon inte hålla sig, utan på ett par träd hade hon låtit färgerna litet i skymundan tändas i koloristisk glöd. Heja Madelene! En fantastisk utställning. Jag hoppas många läser min blogg och går dit.
onsdag 2 februari 2011
En liten skandal?
Så kom den. Vår fina snälla omväxlande roliga Vårsalong på Liljevalchs, där jag tillsammans med Ingela Lind, Mårten Castenfors och Martin Aagård var kritikerjury, denna fina inrättning med sitt omväxlande utbud har nu drabbats av en liten skandalunge. I stora skulpturhallen hänger på väl synlig plats ett stort textilt verk, som kritiserar samtiden och alliansregeringen, de sjukas utmönstring från sjukpenningen, ett av alliansregeringens allra största misstag, gisslas av Riita Vainionpää. Jag tycker det är friskt och motiverat ilsket. Men på Newsmill (www.newsmill.se/node/32613) ropar rubrikerna: "Att Reinfeldt jämförs med Hitler visar kulturvänsterns extremism."
Stora ord som väl missar sitt mål. I radion sade recensenten att Vårsalongen var ovanligt politisk. Det beror väl på behovet av sådan konst. Det känns ju ovanligt, måste jag säga. Dagens politiska konst ser ju helt annorlunda ut.
Stora ord som väl missar sitt mål. I radion sade recensenten att Vårsalongen var ovanligt politisk. Det beror väl på behovet av sådan konst. Det känns ju ovanligt, måste jag säga. Dagens politiska konst ser ju helt annorlunda ut.
fredag 28 januari 2011
Förströdda tankar om NUG bland annat
"Konsten är mitt verkliga motiv. Gesten det är gesten fru Ramona.. "Så skaldade för länge sedan Blå Tåget och jag tyckte de inte riktigt visste vad de talade om . Nu kom jag tänka på sångraderna igen inför mötet mellan Erland Brand och NUG. Då NUG fick vår kulturminister att spräcka sin fasad och göra ett av de första av flera framträdanden som gör att kulturpoliken inte ser ny ut men oroväckande annorlunda från de ideal jag själv har, ja, då blev jag mycket nöjd. Då fungerade hans graffitiestetik lysande. Men inne i konstakademiens salar tillsammans med Brand? Jag förstår tanken alltför väl, men det är just problemet. Det uppenbara. Vill konsten då inte mer än endast detta? En pedagogik som talar om stilistiska likheter och hur man rör handen? Litet besviken över att jag skulle kunna sända citatet från Blå Tåget till NUG,,
Hur Birgitta Rubin i DN tycker det är fint att Brand som är äldre accepterar NUG som är yngre låter för mig rätt dubiöst. Är det så farligt och kontroversiellt att acceptera NUGs rytmiska spraylinjer i rummet? Var det inte mer?
Då gillar jag bättre Ingela Johanssons måleri (ja, jag har skrivit katalogtexten!) och vill någon kalla detta konservativt från min sida, var så god. Men jag gillar hur Ingelas stilleben fylls av föremål som tycks ha sagt upp bekantskapen med varandra och varje språkligt försök att binda dem samman. Peter Cornell formulerade detta lysande i sin recension i Expressen.
Och så ställer Johan Lindell ut stora sceniska kompositioner. Starka i färg, form, rörelse, inte okomplicerade. De är frånvända och inbjudande samtidigt.
Hur Birgitta Rubin i DN tycker det är fint att Brand som är äldre accepterar NUG som är yngre låter för mig rätt dubiöst. Är det så farligt och kontroversiellt att acceptera NUGs rytmiska spraylinjer i rummet? Var det inte mer?
Då gillar jag bättre Ingela Johanssons måleri (ja, jag har skrivit katalogtexten!) och vill någon kalla detta konservativt från min sida, var så god. Men jag gillar hur Ingelas stilleben fylls av föremål som tycks ha sagt upp bekantskapen med varandra och varje språkligt försök att binda dem samman. Peter Cornell formulerade detta lysande i sin recension i Expressen.
Och så ställer Johan Lindell ut stora sceniska kompositioner. Starka i färg, form, rörelse, inte okomplicerade. De är frånvända och inbjudande samtidigt.
tisdag 25 januari 2011
Besökssiffror och annat mätbart inkl Chaba Fadila
Finns all anledning att glädja sig. Talgoxen håller på att skrika halsen av sig i grådiset. En schaman kallar på våren, jag applåderar.
Konstmuseet i Ystad har haft 32000 besökare. Jag blir så glad. Det är museet värt och det är sannerligen museichefen Ýrr Jonasdottirs stora förtjänst. Än en gång - fast inte så ofta - får jag bekräftat att åtminstone spillror av min ungdoms idealism där allt gott och bra, kvalitet och konst och musik, av sig själva bara genom sina egenskaper nådde fram. Tror ni jag blev besviken under resans gång? Då är det gött att läsa om konstmuseets framgångar.
Och att se hur Lars Yngve rattar sin NyaUpplagan framåt framåt med sin gyllene last. Och nu senast läste jag att den utmärkta och unika musiksajten soundofmusic.nu har haft massor av besök under året. Jag nämner inga siffror för att inte bidra till listor och annat mätbart.
Dessa stärkande framgångar firar jag med att rota i botten bland alla mina kassetter. Där finns bland annat en skatt av mycket tidig Rai-musik, innan det ens fanns på vinyl. Helst lyssnar jag på Chaba Fadila (hon stavades så på den tiden, numera är det liksom mer engelskt med ett e: Fadela). Den smått legendariska etiketten OUAKA presenterade en rad kassetter under första delen av 80-talet. Här hör vi la reine du rai med sin skarpa bluesiga röst sjunga om livet, om alkohol, sex. Det är tungt till multirytmiska slagverk, elgitarr, dragspel. Kommer så väl ihåg när jag köpte banden uppe i 18: arr i Paris i en butik där enbart kassetter (K7) från Maghreb såldes till kvarterens invånare, knappt en enda vinyl i sikte. Den vackra algeriska kvinnan som tappat en av framtänderna var min guide, spelade kassett efter kassett, förklarade och berättade. Då jag hörde Chaba Fadilas röst rös jag över hela kroppen. Jag frågade expediten vad hon sjöng om? Då blev hon tyst, lutade sig fram över disken, så nära mitt ansikte att jag kände hennes andedräkt då hon med sin hesa röst viskade halvhögt: Hon sjunger för dig om kärlek! Strax dök hennes man upp bakom draperiet och kikade ut i butiken. Jag vet inte hur många kassetter jag köpte den dagen, jag fick i alla fall rabatt. Nu sitter jag och kikar på La reine du Rai där hon baraxlad och med en vitviolett lång klänning sjunger utanpå en av kassetterna. Och konstaterar, att Ouine Zahri, Ma Tebdeniche, Cha Gualoufia står sig genom åren. Ganska uselt ljud, närbild på Fadilas röst som rör sig och kråmar sig över ett wailande dragspel. Jag förstår varför skribenter då jämförde henne med Billie Holiday.
Som sagt: denna musik spelad för att hylla Yrr Jonasdottir och soundofmusic.nu samt Lars Yngve!!
Ps/ Då den första stora Rai-galan utanför Algeriet ägde rum i mitten av 80-talet fick Fadila inget utresetillstånd av myndigheterna, hon var för stor, hon var för självständig, hon talade och sjöng fritt! Behöver jag berätta, att jag var där?!
Konstmuseet i Ystad har haft 32000 besökare. Jag blir så glad. Det är museet värt och det är sannerligen museichefen Ýrr Jonasdottirs stora förtjänst. Än en gång - fast inte så ofta - får jag bekräftat att åtminstone spillror av min ungdoms idealism där allt gott och bra, kvalitet och konst och musik, av sig själva bara genom sina egenskaper nådde fram. Tror ni jag blev besviken under resans gång? Då är det gött att läsa om konstmuseets framgångar.
Och att se hur Lars Yngve rattar sin NyaUpplagan framåt framåt med sin gyllene last. Och nu senast läste jag att den utmärkta och unika musiksajten soundofmusic.nu har haft massor av besök under året. Jag nämner inga siffror för att inte bidra till listor och annat mätbart.
Dessa stärkande framgångar firar jag med att rota i botten bland alla mina kassetter. Där finns bland annat en skatt av mycket tidig Rai-musik, innan det ens fanns på vinyl. Helst lyssnar jag på Chaba Fadila (hon stavades så på den tiden, numera är det liksom mer engelskt med ett e: Fadela). Den smått legendariska etiketten OUAKA presenterade en rad kassetter under första delen av 80-talet. Här hör vi la reine du rai med sin skarpa bluesiga röst sjunga om livet, om alkohol, sex. Det är tungt till multirytmiska slagverk, elgitarr, dragspel. Kommer så väl ihåg när jag köpte banden uppe i 18: arr i Paris i en butik där enbart kassetter (K7) från Maghreb såldes till kvarterens invånare, knappt en enda vinyl i sikte. Den vackra algeriska kvinnan som tappat en av framtänderna var min guide, spelade kassett efter kassett, förklarade och berättade. Då jag hörde Chaba Fadilas röst rös jag över hela kroppen. Jag frågade expediten vad hon sjöng om? Då blev hon tyst, lutade sig fram över disken, så nära mitt ansikte att jag kände hennes andedräkt då hon med sin hesa röst viskade halvhögt: Hon sjunger för dig om kärlek! Strax dök hennes man upp bakom draperiet och kikade ut i butiken. Jag vet inte hur många kassetter jag köpte den dagen, jag fick i alla fall rabatt. Nu sitter jag och kikar på La reine du Rai där hon baraxlad och med en vitviolett lång klänning sjunger utanpå en av kassetterna. Och konstaterar, att Ouine Zahri, Ma Tebdeniche, Cha Gualoufia står sig genom åren. Ganska uselt ljud, närbild på Fadilas röst som rör sig och kråmar sig över ett wailande dragspel. Jag förstår varför skribenter då jämförde henne med Billie Holiday.
Som sagt: denna musik spelad för att hylla Yrr Jonasdottir och soundofmusic.nu samt Lars Yngve!!
Ps/ Då den första stora Rai-galan utanför Algeriet ägde rum i mitten av 80-talet fick Fadila inget utresetillstånd av myndigheterna, hon var för stor, hon var för självständig, hon talade och sjöng fritt! Behöver jag berätta, att jag var där?!
fredag 21 januari 2011
Från Stalinallée till Karl Marx Allée
Hörde i dag på radioprogrammet Människor och tro. Gunnar Bolin, den pålitlige och ständigt hörvärde rapportören om kultur i Tyskland. En radiofavorit utan tvekan. Även idag var han tänkvärd. Men jag opponerar mig, när han som exempel på sätt att få människor känna sig små genom arkitektur valde Karl Marx Allée i östra Berlin som exempel. Minns ej exakt hur hans ord föll, men de gick ut på att ensam kände man sig som en liten putte, man må där vara många, kollektivet var vad denna Europas första socialistiska gata var avsedd för. Jag tycker inte som Bolin.
Visst, gamla Stalinallée hyllades 1953 som den första socialistiska gatan i Europa, men så kom ju juniupproret, och det började ju bland byggjobbarna just där. Den delen av historien hör alltid till denna breda allé.
Då jag på DDR-tiden ofta strosade på Karl Marx Allée kände jag först ett slags motvilja mot det monumentala. Det dämpades efter hand, då jag upptäckte hur finurlig denna enorma långa gata fungerade. Trottoarerna var mycket breda, ja, de gjorde tjänst som gröna parkavsnitt som avskärmade bostadshusen från bilismen. Här fanns också modernistiska tankar gestaltade om ett boende som omfattade så mycket av livets nödvändigheter som bara gick. Hur ofta var jag inte på en av Berlins bästa boklådor, Karl Marx Buchhandlung, eller såg film på biografpalatset. Då och då hängde jag på Kafé Moskau, som var en mötesplats för oppositionella, olydiga och där Stasiagenter i sina töntiga läderimiterade jackor också hängde för att ha koll. Längs gatorna låg livsmedelsaffärer och krogarna stod som spön i backen. Var det fint väder lockade innergårdarna eller de parkbänkar i grönskan, där man kunde sträcka ut benen och snegla mot taken, ett av de absolut få ställen i Öst Berlin, där det fanns reklam. Massor av ljusreklam, förstås mest för sovjetiska produkter, bilar, filmen Orwo. Men den fanns där. Numera reser sig ynkliga rester av ståställningar där neonljusen som blinkade fram firmanamnen satt.
På de parkliknande trottoarerna under trädalléerna var det ett ständigt folkliv, barn som lekte, människor som hängde, eller på kvällarna ölberusade gäster från barerna.
Och inte minst fanns vid Strausberger Platz ett av de kulturella vattenhålen, Galerie Arkade, en statlig institution ledd av en ovanligt konsekvent konsthistoriker. Jag var där tillsammans med honom och konstnären Gerhard Altenbourg mitt i en utställning av denne som just skulle öppnas, då myndigheterna ringde och stoppade arrangemanget. Altenbourg var persona non grata. Men det var på Arkade som den olydiga och starkt statskritiska och subversiva mail art visades för första gången i DDR. Med en omfattande resonerande katalog till och med. Varje gång jag var på besök skaffade jag mig de små Arkade-katalogerna som med åren blev ett bibliotek över den verkligen viktiga DDR-konsten - Carlfriedrich Claus t.ex. Och i lådorna på galleriet fanns ett stort urval samtidskonst, även sådant som inte gick att ställa ut. Här skaffade jag mig många exempel på skärpan i den östtyska konsten - till exempel av Jürgen Friedrich, grafikern som drev ett av de viktigaste illegala lägenhetsgallerierna i landet (i Halle).
Fortfarande i dag njuter jag av att strosa längs Karl Marx Allée. Jag har vänner som bor i dessa visserligen små men modernistiskt fullödiga och väldesignade lägenheter. De gjordes inte för partipampar, de var en första början på vad som aldrig avslutades, att bygga bort bostadsknappheten i DDR. I alla fall hade man många idéer gemensamt med samtida svenska projekt, Vällingby t ex. I många av husen byggdes högst upp ateljéer för konstnärer, det var viktigt med kultur som integrerades. Så i Vällingby, så i Öst Berlin. Men i båda fallen hade nog planerarna och arkitekterna sett för mycket romantiska konstnärsfilmer. I de nya berlinhusen byggdes mysiga trappor in, prång och vinklar och inget vatten i själva ateljén. Snart blev dessa mysiga stora lokaler föremål för både arkitekters och partifolks lystnad. Annars bodde folk i allmänhet här. Det kommer jag också ihåg från DDR-tiden, blandningen på dem som hängde runt kvarteren, de kändes som gamla berlinare i största allmänhet. Det fanns andra kvarter, där folk var mer chica eller medelklassiga.
Men efter denna lovsång till en gata måste jag naturligtvis tillägga, att jag i DDR hade många kontakter med opposition, skrev om den, agerade, hade besök av Stasi, blev angiven. Så var det sagt. Också.
Ännu idag gillar jag den här gatan, här finns nu mer förfallna bitar, Kafé Moskvas socialrealistiskt optimistiska utsmyckning är på dekis till exempel. Fast biopalatset är renoverat och denna magnifika stalinfunkis är k-märkt. Ett utmärkt exempel på hur planhushållningen och statssocialismen/realsocialismen faktiskt var modernistiska projekt, som inom ganska kort tid havererade och sjönk.
Visst, gamla Stalinallée hyllades 1953 som den första socialistiska gatan i Europa, men så kom ju juniupproret, och det började ju bland byggjobbarna just där. Den delen av historien hör alltid till denna breda allé.
Då jag på DDR-tiden ofta strosade på Karl Marx Allée kände jag först ett slags motvilja mot det monumentala. Det dämpades efter hand, då jag upptäckte hur finurlig denna enorma långa gata fungerade. Trottoarerna var mycket breda, ja, de gjorde tjänst som gröna parkavsnitt som avskärmade bostadshusen från bilismen. Här fanns också modernistiska tankar gestaltade om ett boende som omfattade så mycket av livets nödvändigheter som bara gick. Hur ofta var jag inte på en av Berlins bästa boklådor, Karl Marx Buchhandlung, eller såg film på biografpalatset. Då och då hängde jag på Kafé Moskau, som var en mötesplats för oppositionella, olydiga och där Stasiagenter i sina töntiga läderimiterade jackor också hängde för att ha koll. Längs gatorna låg livsmedelsaffärer och krogarna stod som spön i backen. Var det fint väder lockade innergårdarna eller de parkbänkar i grönskan, där man kunde sträcka ut benen och snegla mot taken, ett av de absolut få ställen i Öst Berlin, där det fanns reklam. Massor av ljusreklam, förstås mest för sovjetiska produkter, bilar, filmen Orwo. Men den fanns där. Numera reser sig ynkliga rester av ståställningar där neonljusen som blinkade fram firmanamnen satt.
På de parkliknande trottoarerna under trädalléerna var det ett ständigt folkliv, barn som lekte, människor som hängde, eller på kvällarna ölberusade gäster från barerna.
Och inte minst fanns vid Strausberger Platz ett av de kulturella vattenhålen, Galerie Arkade, en statlig institution ledd av en ovanligt konsekvent konsthistoriker. Jag var där tillsammans med honom och konstnären Gerhard Altenbourg mitt i en utställning av denne som just skulle öppnas, då myndigheterna ringde och stoppade arrangemanget. Altenbourg var persona non grata. Men det var på Arkade som den olydiga och starkt statskritiska och subversiva mail art visades för första gången i DDR. Med en omfattande resonerande katalog till och med. Varje gång jag var på besök skaffade jag mig de små Arkade-katalogerna som med åren blev ett bibliotek över den verkligen viktiga DDR-konsten - Carlfriedrich Claus t.ex. Och i lådorna på galleriet fanns ett stort urval samtidskonst, även sådant som inte gick att ställa ut. Här skaffade jag mig många exempel på skärpan i den östtyska konsten - till exempel av Jürgen Friedrich, grafikern som drev ett av de viktigaste illegala lägenhetsgallerierna i landet (i Halle).
Fortfarande i dag njuter jag av att strosa längs Karl Marx Allée. Jag har vänner som bor i dessa visserligen små men modernistiskt fullödiga och väldesignade lägenheter. De gjordes inte för partipampar, de var en första början på vad som aldrig avslutades, att bygga bort bostadsknappheten i DDR. I alla fall hade man många idéer gemensamt med samtida svenska projekt, Vällingby t ex. I många av husen byggdes högst upp ateljéer för konstnärer, det var viktigt med kultur som integrerades. Så i Vällingby, så i Öst Berlin. Men i båda fallen hade nog planerarna och arkitekterna sett för mycket romantiska konstnärsfilmer. I de nya berlinhusen byggdes mysiga trappor in, prång och vinklar och inget vatten i själva ateljén. Snart blev dessa mysiga stora lokaler föremål för både arkitekters och partifolks lystnad. Annars bodde folk i allmänhet här. Det kommer jag också ihåg från DDR-tiden, blandningen på dem som hängde runt kvarteren, de kändes som gamla berlinare i största allmänhet. Det fanns andra kvarter, där folk var mer chica eller medelklassiga.
Men efter denna lovsång till en gata måste jag naturligtvis tillägga, att jag i DDR hade många kontakter med opposition, skrev om den, agerade, hade besök av Stasi, blev angiven. Så var det sagt. Också.
Ännu idag gillar jag den här gatan, här finns nu mer förfallna bitar, Kafé Moskvas socialrealistiskt optimistiska utsmyckning är på dekis till exempel. Fast biopalatset är renoverat och denna magnifika stalinfunkis är k-märkt. Ett utmärkt exempel på hur planhushållningen och statssocialismen/realsocialismen faktiskt var modernistiska projekt, som inom ganska kort tid havererade och sjönk.
torsdag 20 januari 2011
There is music in the air
Den fria improvisationsmusiken har växt till en egen fantastisk genre. Så värst fritt kanske det inte längre är, och frågan är om de klangvävar som viks ut numera är så mycket improvisation. Jag älskar det, jag njuter och följer det med öronen på skaft. Senast medverkade jag med en liten text i FMP:s gigantiska jubileumsbox! Och snart kommer en bok om Berlins Echtzeitmusik ut, där jag bidragit med en längre artikel på tyska. Jag är en habitué. Men inser även en rad fallgropar. Hur många improvisatörer är det inte som är mycket måna om att låta som sig själva mer än att söka i ett slags frihetlighet. Alltför ofta är väl både festivalprogram så sammansatta och musik i stunden så konstruerad att det görs för ens kompisar och såna man vill impa på. Där ramlar en massa folk bort, som vore värda mer. Så ser de ut, strukturerna - kalla dem gärna patriarkala! En gång i tiden diskuterades musikgruppers sammansättningar och spelordningar ur ett utifrån perspektiv - hur interagerade de, vad för hierarkier fanns att rasera?? Etc. Det var sunt.
Det finns så mycket som spelas som vill likna annat och föra fram budskap och strukturer som är underförstådda, alltså konserverande, eller ännu värre. Det går att lyssna och njuta ändå. Så hör jag nu på en serie skivor som getts ut för att hylla John Cages Silence. Underbara, men jag tänker inte det har mycket med Cage att göra rakt igenom.
Nå, då kommer ett dubbelalbum och befriar mig. För tredje gången inom ett par års tid ger basisten Nina de Heney ut ett soloalbum, denna gång två CD i ett fantastiskt LP-konvolut, inga stödtexter, inga kladdiga avtackanden, där jag känner mig indragen i en vänkrets att impas av eller en intimsfär av bedräglig närhet. Musik rakt av. Inget mer. De bassolon de Heney spelar placerar henne i mina öron som en av de friaste och intressantaste improvisatörerna idag - utan konkurrens från många. Och hon rör sig koreografiskt, dansant i musiken - som om låtarna vore en dansares avgränsade rum.
När jag tvivlar på musiken jag älskar, sätter jag på Nina de Heney och återfår tro och tanke!
Det finns så mycket som spelas som vill likna annat och föra fram budskap och strukturer som är underförstådda, alltså konserverande, eller ännu värre. Det går att lyssna och njuta ändå. Så hör jag nu på en serie skivor som getts ut för att hylla John Cages Silence. Underbara, men jag tänker inte det har mycket med Cage att göra rakt igenom.
Nå, då kommer ett dubbelalbum och befriar mig. För tredje gången inom ett par års tid ger basisten Nina de Heney ut ett soloalbum, denna gång två CD i ett fantastiskt LP-konvolut, inga stödtexter, inga kladdiga avtackanden, där jag känner mig indragen i en vänkrets att impas av eller en intimsfär av bedräglig närhet. Musik rakt av. Inget mer. De bassolon de Heney spelar placerar henne i mina öron som en av de friaste och intressantaste improvisatörerna idag - utan konkurrens från många. Och hon rör sig koreografiskt, dansant i musiken - som om låtarna vore en dansares avgränsade rum.
När jag tvivlar på musiken jag älskar, sätter jag på Nina de Heney och återfår tro och tanke!
Om tidskriftsstödet och NyaUpplagan
Nå, i egen sak ska man inte skriva. Jag gör det ändå. Uppmuntrad av omläsning av I Glanzelius, som ansåg att det var utmärkt skriva i egen sak, känna dem som behandlades etc. Håller med. Jag kan ha flera roller, även om det känns skumt.
Jag har haft föredelen att ända från start medverka i Lars Yngves gratiskulturtidning NyaUpplagan, över 50 nummer fylld inte bara av mina krönikor och artiklar, långtifrån, nej, här har uppslag behandlat Joy Division, Ian Curtis änka har uttalat sig, Jonas Jonasson, Jacques Werup, Gorbatjov, och oändligt fler får utrymme i denna tabloid fylld av kultur som går ut i över 20 000 gratisex. Den ligger i Malmö på konsthallar och skivaffärer, den ligger i livsmedelsaffärer i Skåne och den tar slut. Eftersom jag bor här ser jag också vilken bred spridning tidningen har. På pågatåget är det långt ifrån bara intellektuella glasögonormar som jag själv som slår upp bladet och läser. Med möda, sparsamhet, uppoffringar görs denna eminenta kulturtidning, unik i landet, av Lars Yngve. Den vore värd tidskriftsstöd. Flera avslag har han fått och nu senast också. Obegripligt! Jag vet att det är svårt att få kulturtidskriftsstöd, det är många kring grytan, men nu är det så att Lars har inga kompisar ens indirekt i kulturtidskriftskretsar, vilka ju även sitter och delar ut stålarna. Nej, nu var jag misstänksam i onödan, men ändå är det litet svårt att låta kulturtidskriftsstödet klinga rent och legitimt, då en tidskrift som NyaUpplagan inte får en chans i bidragssammanhang! Jag kan räkna upp andra mycket sämre publikationer, som får bidrag.
Jag har haft föredelen att ända från start medverka i Lars Yngves gratiskulturtidning NyaUpplagan, över 50 nummer fylld inte bara av mina krönikor och artiklar, långtifrån, nej, här har uppslag behandlat Joy Division, Ian Curtis änka har uttalat sig, Jonas Jonasson, Jacques Werup, Gorbatjov, och oändligt fler får utrymme i denna tabloid fylld av kultur som går ut i över 20 000 gratisex. Den ligger i Malmö på konsthallar och skivaffärer, den ligger i livsmedelsaffärer i Skåne och den tar slut. Eftersom jag bor här ser jag också vilken bred spridning tidningen har. På pågatåget är det långt ifrån bara intellektuella glasögonormar som jag själv som slår upp bladet och läser. Med möda, sparsamhet, uppoffringar görs denna eminenta kulturtidning, unik i landet, av Lars Yngve. Den vore värd tidskriftsstöd. Flera avslag har han fått och nu senast också. Obegripligt! Jag vet att det är svårt att få kulturtidskriftsstöd, det är många kring grytan, men nu är det så att Lars har inga kompisar ens indirekt i kulturtidskriftskretsar, vilka ju även sitter och delar ut stålarna. Nej, nu var jag misstänksam i onödan, men ändå är det litet svårt att låta kulturtidskriftsstödet klinga rent och legitimt, då en tidskrift som NyaUpplagan inte får en chans i bidragssammanhang! Jag kan räkna upp andra mycket sämre publikationer, som får bidrag.
söndag 9 januari 2011
R I P
I drömmen följer de mig, alla människor jag mött som sagt ett ord eller spelat några slingor, som har fastnat. De behöver inte ens ha varit nära vänner. Så har de ju sett ut, de cirklar man gått och som lett bort från många, också då jag menat det. Och ibland hakar de i.
Strax efter jul ringde min vän Saga och berättade, att Rolf Blomquist hade avlidit. Förstummande faktum. Och jag tänkte efter vad författaren Bengt Anderberg i ett av sina många radioprogram talade om; att han gillade små författarskap, de kanske förbisedda men konsekventa, de som satt och knattrade på maskinen utanför den stora strålkastaren och som hade uppläsningar på bibliotek för intresserade församlingar på 20-30 personer. Just så känner jag mig själv ofta, men det var inte därför jag kommer ihåg det, utan för att han karakteriserade sig själv som en liten författare. Och med det menade han något positivt, inget gnäll eller beklagande. Och jag minns förstås för vilken gång i ordningen min vän och redaktör Axel Liffner, han har ett av Sveriges minsta författarskap, och för mig ett av de viktigaste. Alla samtal vi hade, där vi diskuterade den vid den tiden närmast bortglömda Rut Hillarp, eller hur han uppmärksammade mig på udda gestalter som Uno Eng och Ode Balten. Då Axel gick bort hade han gjort i ordning ett gäng konsumkassar åt mig fyllda med små författarskap ur hans bibliotek. Det tänkte jag på, när jag hörde att Rolf gått bort. Hans måleri var klart preciserat, rum i rum som gick över i varandra i ett slags abstraktion som var vanlig på 60-talet, men som han drev vidare med en intensitet, som mättades av kyliga toner och starka kontraster. Han var enveten och under bildernas ytor brände det av otålighet. Och så drev han tillsammans med sin hustru Marja-Lena Galleri Blå i Gärsnäs. Någon kanske varit där och ätit av den goda maten och njutit av den fantastiska miljön. Rolf hade ett starkt förhållande till det personliga i konstnärskapen. Bortom trender. Här fick jag en visuell adrenalin kick, när jag rätt nynerflyttad såg en utställning av Ole Birger. De målningar han gjort på 60-talet borde ha varit omöjliga att göra, men de var målade i Tunby... Inte i New York! Så har det gått på. Galleri Blå har varit ett ymnighetshorn av visuella överraskningar. Och i den östra delen av Skåne långa tider det enda galleri att räkna med. Ett av ytterst få som hävdat att konst är en åretrunthändelse och inte en turistmagnet på sommaren bara. Att gå in här var speciellt. Rolf var lågmäld och intensiv, men strax gick han leende vid min sida och frågade "nå, vad tycker du?". Och så var samtalet igång, bild efter bild, vare sig det rörde sig om Arne Perssons ljusmättade landskap eller Alexius Hubers metallglänsande lekfulla konkretism. Rolf brann av lust att tala om verken och kunna sjunka in i dem. Konst var en angelägenhet för samtal.
Och just har jag idag i Sydsvenskan läst Jan Sigurds betraktelse över Woody Allens musik, hans klarinettspel i New Orleans-stil. Det tycker jag inte vore så mycket att nämna, om det inte var för att jag i dag också läste dödsannonsen över Bunta Horn. Bunta Horn? I den bok om Carl Fredrik Reuterswärds konceptuella bilder och texter jag ställt samman (Corrupt Federal Reserve, Arena) fogade jag också in ett par mer personliga bilder, bland annat en från 1949, där en basspelande ung Carl Fredrik drömmer sig bort medan bland andra Bunta Horns klarinett sjunger med i den sena kvällens blues av ungdomlig längtan. (Carl Fredrik har bekfräftat att de nog spelade en blues - kan ha varit Buddy Bolden Blues...)
Bunta Horn var klarinettist, en av dem som träffade den tidiga New Orleans-jazzens själ djupast under den så kallade skoljazzen eller tradjazzen. Något jag knappt upplevt i verkligheten, jag är för ung för det, men ändå lyssnade intensivt på via EP-skivor som ung. Också här finns ett samtal jag minns. Jag satt hemma hos min vän poeten Petter Bergman i Hässelby (Någon som minns hans dikter och hans Rader från Hässelby? Eller är han också en mindre författare som Anderberg och Liffner numera?), i alla fall, där satt vi ute i Hässelby, en trappa ner med utsikt över vattnet och lyssnade på jazz. Så berättade han en glimt av ett minne i Bromma för länge sedan, då Bunta Horn spelade på en studenthippa. Någon i publiken, som kunde den sortens musik, ropade plötsligt åt den staccaterande Horn: legato Horn, legato!! Och Bunta Horn lät musiken flyta ur klarinetten medan han med klockstycket följde de ballonger som svävade i luften.
Vila i frid...
I natt kommer jag också att drömma om någon av er.
Strax efter jul ringde min vän Saga och berättade, att Rolf Blomquist hade avlidit. Förstummande faktum. Och jag tänkte efter vad författaren Bengt Anderberg i ett av sina många radioprogram talade om; att han gillade små författarskap, de kanske förbisedda men konsekventa, de som satt och knattrade på maskinen utanför den stora strålkastaren och som hade uppläsningar på bibliotek för intresserade församlingar på 20-30 personer. Just så känner jag mig själv ofta, men det var inte därför jag kommer ihåg det, utan för att han karakteriserade sig själv som en liten författare. Och med det menade han något positivt, inget gnäll eller beklagande. Och jag minns förstås för vilken gång i ordningen min vän och redaktör Axel Liffner, han har ett av Sveriges minsta författarskap, och för mig ett av de viktigaste. Alla samtal vi hade, där vi diskuterade den vid den tiden närmast bortglömda Rut Hillarp, eller hur han uppmärksammade mig på udda gestalter som Uno Eng och Ode Balten. Då Axel gick bort hade han gjort i ordning ett gäng konsumkassar åt mig fyllda med små författarskap ur hans bibliotek. Det tänkte jag på, när jag hörde att Rolf gått bort. Hans måleri var klart preciserat, rum i rum som gick över i varandra i ett slags abstraktion som var vanlig på 60-talet, men som han drev vidare med en intensitet, som mättades av kyliga toner och starka kontraster. Han var enveten och under bildernas ytor brände det av otålighet. Och så drev han tillsammans med sin hustru Marja-Lena Galleri Blå i Gärsnäs. Någon kanske varit där och ätit av den goda maten och njutit av den fantastiska miljön. Rolf hade ett starkt förhållande till det personliga i konstnärskapen. Bortom trender. Här fick jag en visuell adrenalin kick, när jag rätt nynerflyttad såg en utställning av Ole Birger. De målningar han gjort på 60-talet borde ha varit omöjliga att göra, men de var målade i Tunby... Inte i New York! Så har det gått på. Galleri Blå har varit ett ymnighetshorn av visuella överraskningar. Och i den östra delen av Skåne långa tider det enda galleri att räkna med. Ett av ytterst få som hävdat att konst är en åretrunthändelse och inte en turistmagnet på sommaren bara. Att gå in här var speciellt. Rolf var lågmäld och intensiv, men strax gick han leende vid min sida och frågade "nå, vad tycker du?". Och så var samtalet igång, bild efter bild, vare sig det rörde sig om Arne Perssons ljusmättade landskap eller Alexius Hubers metallglänsande lekfulla konkretism. Rolf brann av lust att tala om verken och kunna sjunka in i dem. Konst var en angelägenhet för samtal.
Och just har jag idag i Sydsvenskan läst Jan Sigurds betraktelse över Woody Allens musik, hans klarinettspel i New Orleans-stil. Det tycker jag inte vore så mycket att nämna, om det inte var för att jag i dag också läste dödsannonsen över Bunta Horn. Bunta Horn? I den bok om Carl Fredrik Reuterswärds konceptuella bilder och texter jag ställt samman (Corrupt Federal Reserve, Arena) fogade jag också in ett par mer personliga bilder, bland annat en från 1949, där en basspelande ung Carl Fredrik drömmer sig bort medan bland andra Bunta Horns klarinett sjunger med i den sena kvällens blues av ungdomlig längtan. (Carl Fredrik har bekfräftat att de nog spelade en blues - kan ha varit Buddy Bolden Blues...)
Bunta Horn var klarinettist, en av dem som träffade den tidiga New Orleans-jazzens själ djupast under den så kallade skoljazzen eller tradjazzen. Något jag knappt upplevt i verkligheten, jag är för ung för det, men ändå lyssnade intensivt på via EP-skivor som ung. Också här finns ett samtal jag minns. Jag satt hemma hos min vän poeten Petter Bergman i Hässelby (Någon som minns hans dikter och hans Rader från Hässelby? Eller är han också en mindre författare som Anderberg och Liffner numera?), i alla fall, där satt vi ute i Hässelby, en trappa ner med utsikt över vattnet och lyssnade på jazz. Så berättade han en glimt av ett minne i Bromma för länge sedan, då Bunta Horn spelade på en studenthippa. Någon i publiken, som kunde den sortens musik, ropade plötsligt åt den staccaterande Horn: legato Horn, legato!! Och Bunta Horn lät musiken flyta ur klarinetten medan han med klockstycket följde de ballonger som svävade i luften.
Vila i frid...
I natt kommer jag också att drömma om någon av er.
torsdag 6 januari 2011
Utebliven solförmörkelse
Skjuter besöket på Louisiana framför oss på grund av snömassor och uselt väglag. I morgon är det dags, i dag ruskar vintern oss osäkra igen. Blöt snöyra, vatten rinner på fönstren, våra djupa gångar genom snön fylls igen. Och den efterlängtade solförmörkelsen dolde sig bakom gråa moln. I brist på den, tror jag mig förstå en dröm jag hade, så intensiv att den inte gick att drömma klart, med tydliga filmiska atavistiska drag. Tillsammans med hunden Asta rör vi oss långsamt i en labyrintisk byggnad för att hamna i ett slags hörsal, som liknar ett Folkets Hus från trettiotalet. Vad som var viktigt var stolarnas nötta umbrafärg, och en gång fram mot talarstolen. En underlig detalj var att strax bakom de obesatta stolarna stod alldeles lugn en brunbjörn, stor och stark och loj och stirrade förbi oss, fram mot filmduken. Inget hände. Men så upptäcker jag min fru Ann, som är där framme, och av någon anledning är hon beväpnad med ett sådant där spjut man har och tävlar med, vilket är mycket olikt henne. Lugnt siktar hon på björnen och kastar. Jag ser förvånat hur spjutet dalar genom det avlånga rummet och borrar in sig i björnens hals. Den verkar först mest förvånad, men rör sig sedan i allt långsammare mak framåt. Jag och hunden drar oss in mot väggen för att den inte ska få tag i oss med sina ramar. Men den ser oss inte. Och jag tänker att den ser ut som en spansk sårad tjur och strax kommer att dö av blodförlust, vilket gör mig trygg och säker, trots att inget blod syns. Med hunden bredvid mig i sängen vaknade jag. Och det kändes som en alldeles vanlig vardagsdröm. Som att ha varit på bio. Och märkligt nog tänkte jag just detta, att det här drömde jag i stället för att ha sett solförmörkelsen.
lördag 1 januari 2011
Tydligaste kulturhändelsen 2010
Under december har litet mekaniskt olika listor, översikter och tillbakablickar skapats. Jag har också deltagit både i musik och konst. Det är ganska skoj och får tas för vad det är. I den här leken ingår också olika varianter av "sämsta". Hoten mot Vilks ligger bra till. Liksom allehanda tankar att inskränka yttrandefriheten. Samma med en del kulturpolitiska utspel från ministern.
Men om jag verkligen tänker efter på allvar. Vilken kulturhändelse har varit mest signifikant och hotfull? Då återstår för mig bara en.
Stormningen av Ship to Gaza hör till årets mest upprörande övergrepp. I samband med att en av organisatörerna och aktivisterna, Dror Feiler, arresterades av israelerna beslagtogs hans saxofon. Och förstördes. Den handlingen var mer än bara ett symboliskt undertryckande av inte bara fredliga krafter men också kulturen i dess vidaste mening.
Men om jag verkligen tänker efter på allvar. Vilken kulturhändelse har varit mest signifikant och hotfull? Då återstår för mig bara en.
Stormningen av Ship to Gaza hör till årets mest upprörande övergrepp. I samband med att en av organisatörerna och aktivisterna, Dror Feiler, arresterades av israelerna beslagtogs hans saxofon. Och förstördes. Den handlingen var mer än bara ett symboliskt undertryckande av inte bara fredliga krafter men också kulturen i dess vidaste mening.
torsdag 30 december 2010
Ministern, vänster och litet annan kulturpolitik
Lars Vilks har ju slagit broar mellan kultur och politik på ett minst sagt handgripligt vis. Vad som är politik och vad som är kultur flyter samman. Jag har aldrig sett Vilks som provocerande, mer undersökande. Närmast fysiskt och säkert ofrivilligt har han demonstrerat hur konst kan ha och ofta har en kärna av politik och ideologi.
Det måste man ha i minne, då dagens aktuella bildkonst granskas. På radion hörde jag tillbakablicken över årets konst. Där nämndes Modernautställningen som synnerligen politiklös. På ett vis kan jag hålla med. Det har arrangerats som ett slags modeshow med likartade utseenden som minsta gemensamma nämnare snarare än aktuella hållningar. Själv kan jag utan vidare se politiska komplikationer i en rad av verken. Och framförallt ifrågasättanden av den politiska dagordningens dagsaktuella och eurocentriska bas. Fast, jag håller med om att det kan bli tydligare.
Betydligt skarpare utsagor kan man se i Lunds konsthalls fantastiska visning av samtidskonst, Lunds konsthall presentation, just nu. Både poesin och ifrågasättandet syns mer här då verken fått bättre rum att verka i.
Politik och kultur, ja. Vi har ju en kulturminister som gör sitt bästa för att likt Vilks upprätta broar mellan de två sfärerna. Hon har uttalat sig om vad som är konst och icke. Hon har nu utsett en ny ledamot av Kulturrådets styrelsem Martin Borgs, som visserligen är filmare men i grunden har starka band med ministerns eget parti. Den kritiken har hon nu funnit ett svar på. Om han hade varit vänster, menar hon, skulle ingen sagt något. Men visst. Hon har rätt. Och det är just poängen i hennes tydliga politiska förklaring!
Det var nämligen så redan från kulturpolitikens början i vårt land 1974 att den vilade på en bred uppgörelse över partigränserna. Samma sak då den nödtroftiga revideringen ägde rum i riskdagen 1996.
Så kom en ny kulturutredning på initiativ av regeringen. Den var fylld av moderata symbolfrågor. Andades regionalisering och entreprenörskap. Av detta blev en tummetott som vi ju alla vet. Den måste sägas ha blivit ett i stora stycken misslyckat projekt. Och jag menar att det beror på att den vilade på en moderat allianspolitik, fast den borde ha varit föremål för alla partiers omsorg och inflytande för en fast kulturpolitik i framtiden. Det ser jag som en rättvisefråga. Något allvarligt i den var kundperspektivet. Vi som tar del av kultur är kunder inte medborgare. Därför tycker ministern att den viktigaste kulturreformen är skattesänkningar så att folk med låg lön får litet mer pengar att handla för. Det är kundperspektiv och inte medborgarperspektiv, ty i det senare fallet är tillgängligheten den viktigaste demokratiska byggstenen i kulturen.
Se här en partipolitisk ideologisering av kulturen. Och verkar det, av Kulturrådet. I alla fall ett försök.
Adelsohns socialdemokratiska företrädare tillsatte ledamöter utifrån personliga erfarenheter och kvalifikationer, inte partipolitiska. Under min tid i styrelsen satt där en före detta moderat riksdagsman, som gjorde stor nytta i diskussioner och beslut med sina breda kunskaper. Vad de andra i styrelsen röstade på har jag ingen aning om. Det var liksom inte grejen.
Det är betänkligt när aktiva kulturarbetare ersätts av olika slags administratörer och ideologer. Det vi ser är alarmerande. Och jag tycker kanske att detta slags politiserande av kulturen är minst lika allvarligt som islamistiska aktivister som ger sig på Vilks, med all respekt för de risker han tar för att ge oss kunskaper om de liberala friheternas gränser.
Det måste man ha i minne, då dagens aktuella bildkonst granskas. På radion hörde jag tillbakablicken över årets konst. Där nämndes Modernautställningen som synnerligen politiklös. På ett vis kan jag hålla med. Det har arrangerats som ett slags modeshow med likartade utseenden som minsta gemensamma nämnare snarare än aktuella hållningar. Själv kan jag utan vidare se politiska komplikationer i en rad av verken. Och framförallt ifrågasättanden av den politiska dagordningens dagsaktuella och eurocentriska bas. Fast, jag håller med om att det kan bli tydligare.
Betydligt skarpare utsagor kan man se i Lunds konsthalls fantastiska visning av samtidskonst, Lunds konsthall presentation, just nu. Både poesin och ifrågasättandet syns mer här då verken fått bättre rum att verka i.
Politik och kultur, ja. Vi har ju en kulturminister som gör sitt bästa för att likt Vilks upprätta broar mellan de två sfärerna. Hon har uttalat sig om vad som är konst och icke. Hon har nu utsett en ny ledamot av Kulturrådets styrelsem Martin Borgs, som visserligen är filmare men i grunden har starka band med ministerns eget parti. Den kritiken har hon nu funnit ett svar på. Om han hade varit vänster, menar hon, skulle ingen sagt något. Men visst. Hon har rätt. Och det är just poängen i hennes tydliga politiska förklaring!
Det var nämligen så redan från kulturpolitikens början i vårt land 1974 att den vilade på en bred uppgörelse över partigränserna. Samma sak då den nödtroftiga revideringen ägde rum i riskdagen 1996.
Så kom en ny kulturutredning på initiativ av regeringen. Den var fylld av moderata symbolfrågor. Andades regionalisering och entreprenörskap. Av detta blev en tummetott som vi ju alla vet. Den måste sägas ha blivit ett i stora stycken misslyckat projekt. Och jag menar att det beror på att den vilade på en moderat allianspolitik, fast den borde ha varit föremål för alla partiers omsorg och inflytande för en fast kulturpolitik i framtiden. Det ser jag som en rättvisefråga. Något allvarligt i den var kundperspektivet. Vi som tar del av kultur är kunder inte medborgare. Därför tycker ministern att den viktigaste kulturreformen är skattesänkningar så att folk med låg lön får litet mer pengar att handla för. Det är kundperspektiv och inte medborgarperspektiv, ty i det senare fallet är tillgängligheten den viktigaste demokratiska byggstenen i kulturen.
Se här en partipolitisk ideologisering av kulturen. Och verkar det, av Kulturrådet. I alla fall ett försök.
Adelsohns socialdemokratiska företrädare tillsatte ledamöter utifrån personliga erfarenheter och kvalifikationer, inte partipolitiska. Under min tid i styrelsen satt där en före detta moderat riksdagsman, som gjorde stor nytta i diskussioner och beslut med sina breda kunskaper. Vad de andra i styrelsen röstade på har jag ingen aning om. Det var liksom inte grejen.
Det är betänkligt när aktiva kulturarbetare ersätts av olika slags administratörer och ideologer. Det vi ser är alarmerande. Och jag tycker kanske att detta slags politiserande av kulturen är minst lika allvarligt som islamistiska aktivister som ger sig på Vilks, med all respekt för de risker han tar för att ge oss kunskaper om de liberala friheternas gränser.
tisdag 21 december 2010
Matousch och annan aktuell konst
Sedan sist har Citytunneln öppnat, Malmös största konstutställning just nu. Den påminner mig om konstnärer jag inte blir kvitt. Jag grunnar på dem, deras bildvärld återkommer nästan dagligen. Och trots att jag ibland har möjligheten att recensera eller åtminstone anmäla utställningar av dem i spalterna räcker det sällan för att beskriva eller omfatta vad jag tänker på. Det är ju bra. Då finns de kvar för min nyfikenhet.
En sådan konstnär är onekligen Kristina Matousch. Just då detta skrivas har hon en av årets väsentligaste separata utställningar på Elastic i Malmö.
Utan att försöka formulera mig essäistiskt kring hennes verk försöker jag ändå ge några ingångar och associationer som ett brev till mig själv och er som läser.
Hon gör vassa redskap, som ibland kan påminna om hushållsgrejer. Men det är ju inte bruksföremålen hon gör, det är tomrummen, hålen.
Det skarpa perfektionistiska stålet liksom rispar och raspar ögonen då de försöker se igenom. För varje hålighet, varje tomrum är tomrum och hålighet endast genom att det finns en bakgrund. Den försöker jag ta mig in till.
Förutom perfektionen som snuddar vid minimalismen, det industriellt tillverkade, ytligt sett opersonliga, så spelar repetetitionen en roll.
Saker som minimalistiskt upprepas, särskilt med associationer till prefabricerade föremål och objekt, ger mig alltid associationer till musik.
Minimalistisk musik. Men hennes klangvärld är inte något slags ambient eller flöde. Uttrycken är för skarpa, alltför många föremål har vassa perfekta eggar. Därför tänker jag mest på Terry Riley, men kanske ännu mer LaMonte Young. Hans The Well Tuned Piano håller på i timmar. En envis repetition där det omstämt välstämda pianot vasst skär i öronen. Upprepningen tål inte hjärnan och perceptionen, efter några timmar börjar övertonerna flimra.
Där någonstans möter jag också Matouschs verk.
Så finns det en personlig ingång för mig. Då jag var mycket ung var en marxistiskt fotad feminism på dagordningen, det handlade om analys, ekonomi, att peka ut hinder att undanröja. Jag själv hade också med mig en stor ryggsäck existentialism. Då jag såg Beth Laurins debututställning slogs jag av häpnad. Som en skarp egg klöv hon rummet för att ta plats däri. Hon betraktade sig, bredde ut sig, och framförallt definierade hon sig själv genom att börja närgånget och lager för lager ta sig ut i samhället. En av hennes bilder blev mycket känd, en stor teckning mycket detaljerad av hennes kön omgivet av stora vassa rivjärn. Man skär sig vid självbeskrivning och genom att ta sig in i andra rum än de man är tilldelad. Samma med tomrummen och deras bakgrund.
Det blev helt omvälvande för mig att uppleva en sådan estetik.
Också Matousch - även om hon är betydligt mindre intresserad av självbespegling på det självbografiska viset som Laurin - har detta tema. Något klämmer, det är trångt. Det skär. (Då jag första gången på Crystal Palace i Stockholm såg Cutting Cunt tänkte jag omedelbart på Valerie Solanas - strax upphörde den associationen - men reaktionen var värd att notera.)
Annars finns ju en annan öppning hos Matousch mot resterna, lämningarna, av ett industriellt samhälles masskonsumtion, det är spår, det är förödelse som tar stor plats.
Tomrummen öppnar sig mot strukturer som vi sitter fast i. Det svåra med att skriva om sådant är att alla är liksom intrasslade i större eller mindre grad - tom språket - i detta falska medvetande.
En sådan konstnär är onekligen Kristina Matousch. Just då detta skrivas har hon en av årets väsentligaste separata utställningar på Elastic i Malmö.
Utan att försöka formulera mig essäistiskt kring hennes verk försöker jag ändå ge några ingångar och associationer som ett brev till mig själv och er som läser.
Hon gör vassa redskap, som ibland kan påminna om hushållsgrejer. Men det är ju inte bruksföremålen hon gör, det är tomrummen, hålen.
Det skarpa perfektionistiska stålet liksom rispar och raspar ögonen då de försöker se igenom. För varje hålighet, varje tomrum är tomrum och hålighet endast genom att det finns en bakgrund. Den försöker jag ta mig in till.
Förutom perfektionen som snuddar vid minimalismen, det industriellt tillverkade, ytligt sett opersonliga, så spelar repetetitionen en roll.
Saker som minimalistiskt upprepas, särskilt med associationer till prefabricerade föremål och objekt, ger mig alltid associationer till musik.
Minimalistisk musik. Men hennes klangvärld är inte något slags ambient eller flöde. Uttrycken är för skarpa, alltför många föremål har vassa perfekta eggar. Därför tänker jag mest på Terry Riley, men kanske ännu mer LaMonte Young. Hans The Well Tuned Piano håller på i timmar. En envis repetition där det omstämt välstämda pianot vasst skär i öronen. Upprepningen tål inte hjärnan och perceptionen, efter några timmar börjar övertonerna flimra.
Där någonstans möter jag också Matouschs verk.
Så finns det en personlig ingång för mig. Då jag var mycket ung var en marxistiskt fotad feminism på dagordningen, det handlade om analys, ekonomi, att peka ut hinder att undanröja. Jag själv hade också med mig en stor ryggsäck existentialism. Då jag såg Beth Laurins debututställning slogs jag av häpnad. Som en skarp egg klöv hon rummet för att ta plats däri. Hon betraktade sig, bredde ut sig, och framförallt definierade hon sig själv genom att börja närgånget och lager för lager ta sig ut i samhället. En av hennes bilder blev mycket känd, en stor teckning mycket detaljerad av hennes kön omgivet av stora vassa rivjärn. Man skär sig vid självbeskrivning och genom att ta sig in i andra rum än de man är tilldelad. Samma med tomrummen och deras bakgrund.
Det blev helt omvälvande för mig att uppleva en sådan estetik.
Också Matousch - även om hon är betydligt mindre intresserad av självbespegling på det självbografiska viset som Laurin - har detta tema. Något klämmer, det är trångt. Det skär. (Då jag första gången på Crystal Palace i Stockholm såg Cutting Cunt tänkte jag omedelbart på Valerie Solanas - strax upphörde den associationen - men reaktionen var värd att notera.)
Annars finns ju en annan öppning hos Matousch mot resterna, lämningarna, av ett industriellt samhälles masskonsumtion, det är spår, det är förödelse som tar stor plats.
Tomrummen öppnar sig mot strukturer som vi sitter fast i. Det svåra med att skriva om sådant är att alla är liksom intrasslade i större eller mindre grad - tom språket - i detta falska medvetande.
onsdag 8 december 2010
Martin Bryder & Blind Willie McTell
Wake up mama turn your lamp down low! Blind Willie McTell sjunger för oss rakt igenom seklerna. Hans gitarr vaggar oroligt orden. Rösten är ljus och skär genom hans mörker. Jag tittar på fotona av honom på min LP-bunt med gamla album. Den typiska kepsen, prydlig slips, kostym, knutna kängor. Skarpt som den bluesiga ragtime han litet nonchalant kunde kränga ur sig. Pressvecken är oklanderliga. En bluesens elegant och showman men vass som en rostig knivsegg. Så hittar jag andra foton, bylsig kavaj, nött, schavig. Ansiktet med ögonlocken för alltid slutna. Jag möter alla de här funderingarna i en målning. Martin Bryder på Ping Pong i Malmö. Den möter oss just då vi kommer in. Figuren är transformerad, men det slutna koncentrerade ansiktet omedvetet om vår blick ansikte mot ansikte. Konfronterade. Försjunken i musiken. Som när han spelar klagande bottleneck. Få kunde klaga ordlöst till strängarnas flytande sorg. Bottenlöst. Allt detta bor i konturerna till Bryders bluesgestalt. De böljar sig och veckar sig som hans välskötta kostym, nött med åren. Innanför konturerna bor en blues som kanske aldrig fått sådan form.
söndag 5 december 2010
Konstsvep: Electrohype, Tovey Kristiansen & Pictura
Jag fick ett alarmerande mail. Kulturchefen i Lund Torsten Schenlaer tänker omstrukturera ekonomin för bildkonsten i Lund. Jag undrar vad den eufemismen betyder? Ett vet jag, Galleri Pictura är hotat. Nu ligger det ju runt hörnet vid Lunds konsthall och Aura. Länge har detta galleri varit ett av de allt intressantare. De har arbetat med yngre konstnärer, satsat på projekt, installationer och nu senast anslutit sig till ett interantionellt nätverk för konst på webben, något som inte är nytt i världen, men nu introduceras i vårt land. Det betyder inte att man kllickar in sig och kollar på datorn, nej, Pictura visade ju hur hela galleriet fylldes av en sådan utställning för inte så länge sedan. Pictura vill vara i framkanten och vågar satsa. Det är ett av de gallerier som ger regionen sin speciella konstprofil. För det är ju, utan tvekan, bildkonsten som alltmer är vad som ger regionen, främst västra Skåne, dess karaktär. Här har ju en annan sorts konstliv växt fram senare år, vilket ju inte minst blev tydligt i samband med diskussionen kring Modernautställningen för några veckor sedan. Tyngdpunkten ligger numera i Malmö, men i Lund bidrar både Pictura och Lunds konsthall med tungt vägande insatser. Det är allt klarare att Malmö gått om Lund rejält från att det varit tvärtom, men institutioner som Lunds konsthall och också Pictura och Galleri 5 har gjort att Lund ändå haft ett finger med i spelet. Och de har i sin tur nog inspirerat en joker som Martin Bryder att öppna ett galleri i källarplanet, där den ena efter den andra utställningen av högsta klass visas.
Lunds konstliv är skört. Det bästa kulturchefen kan göra är att vårda det, se till att Pictura är kvar i sina lokaler, stödja Lunds konsthall (och framförallt låta den slippa politikerpåhopp).
Jag väntar i oroad på fortsättningen.
En annan institution som kämpar med medlen är Ystads konstmuseum. Jag vet, jag var chef där, men vågar ändå eller just därför hävda att museet är mycket aktiv del av konstlivet i regionen. Det är konsekvent att chefen Ýrr Jónasdottir visar årets upplaga av Electrohype, den återkommande utställningen med elektroniska medier. En mycket sevärd utställning. I olika salar möter vi en gammal modell av Mac (den första?), där David Rokeby gjort konst på skärmen, där en text kombineras med ett diskret flöde. Det är underbar primitivism att jämföra med dagens avancerade teknik.
Samtidigt fascineras jag också av hur enkla medel man kan använda för att uppnå maximala resultat. I sal 4 på var sin av kortväggarna har Diane Landry skapat mandalakonst med hjälp av petflaskor och tvättkorg. Långsamt växer och försvinner de på kortändarna och försänker hela rummet i en meditativ stämning. Fortsätter man sedan in i rum 5 väntar ett stilla verk av ljud och ljus av Sion Jeong.
Jag gillar verk som tar tid och är litet stilla, en avvikare från den fart och konsumtionskurva som råder annars.
Electrohype 2010 dukade också för humor. Först upptäckte jag en målning med en liten glugg i. Jag kikade in i den och mötte ett annat öga, så stängdes gluggen tvärt. Förbryllad och road gick jag in i ett av sidorummen för att se ännu ett verk av Norman T White. En ram av hönsnät med fladdrande små vimplar. Men ur denna steg ett erbarmligt tungfotat falskspel och en alltmer irriterad röst, som försökte nöta in pianospelets ABC i en ovillig adept. Det var hemskt att höra, och för varje ton snurrade de små vimplarna till och rafsade mot hönsnätet, som om de sade: släpp ut mig, låt mig slippa. Här måste också inflikas hur brett detta verk var. Hunden Asta satt fascinerad och stirrade, fokuserade med öronen på skaft och kikade på vad som hände i verket. Helt stilla och fascinerad satt hon där. Så har intensivt har jag inte sett hennes konstupplevelse sedan vi hörde en konsert med verk av Cage framfört av bilar.
Examensutställningarna på KHM är alltid värda att besökas. Nu var det Lars-Andreas Tovey Kristiansens tur. Om ni minns projektet i Folkets Park för ett tag sedan, så var det han som hade gjort en skulptur av den reva i fartygsskrovet på strejkbrytarfartyget Amalthea, som orsakats av bomben, som Anton Nilsson apterat. Ett av de märkligaste monumenten med anknytning till arbetarrörelsen jag sett. I en hylla i Sydsvenskan önskade jag att det kunde stå kvar. Så blev det inte.
Tovey Kristiansen har nu närmat sig en annan sida av utopin, modernismen, utvecklingen och det socialistiska experimentet, kan man nog säga. Han har tagit sig in i Tjernobyl-området och dokumenterat. Sovjetunionen var ju ett modernistiskt projekt, som ju inte gick särskilt bra. Husen i Tjernobyl är byggda i Corbusiers efterföljd med grönska mellan huskropparna. Luft och ljus. Tillväxten var tänkt oändlig. Så skedde kärnkraftskatastrofen. Mer än ett värmeverk kollapsade, det var en sinnebild för ett helt experiment, en vision som sedan länga glappade. Detta har Tovey Kristiansen fångat mästerligt. Den modernistiska arkitekturen blir återerövrad av naturen. Och i en flimrande stillastående video med fågelsång och destruktion är närvaron skakande.
Han har tagit upp - både i Folkets Park och här - en viktig idéhistorisk och reell aspekt på moderniteten, arbetarrörelsen och drömmen om välfärd och tillväxt.
Lunds konstliv är skört. Det bästa kulturchefen kan göra är att vårda det, se till att Pictura är kvar i sina lokaler, stödja Lunds konsthall (och framförallt låta den slippa politikerpåhopp).
Jag väntar i oroad på fortsättningen.
En annan institution som kämpar med medlen är Ystads konstmuseum. Jag vet, jag var chef där, men vågar ändå eller just därför hävda att museet är mycket aktiv del av konstlivet i regionen. Det är konsekvent att chefen Ýrr Jónasdottir visar årets upplaga av Electrohype, den återkommande utställningen med elektroniska medier. En mycket sevärd utställning. I olika salar möter vi en gammal modell av Mac (den första?), där David Rokeby gjort konst på skärmen, där en text kombineras med ett diskret flöde. Det är underbar primitivism att jämföra med dagens avancerade teknik.
Samtidigt fascineras jag också av hur enkla medel man kan använda för att uppnå maximala resultat. I sal 4 på var sin av kortväggarna har Diane Landry skapat mandalakonst med hjälp av petflaskor och tvättkorg. Långsamt växer och försvinner de på kortändarna och försänker hela rummet i en meditativ stämning. Fortsätter man sedan in i rum 5 väntar ett stilla verk av ljud och ljus av Sion Jeong.
Jag gillar verk som tar tid och är litet stilla, en avvikare från den fart och konsumtionskurva som råder annars.
Electrohype 2010 dukade också för humor. Först upptäckte jag en målning med en liten glugg i. Jag kikade in i den och mötte ett annat öga, så stängdes gluggen tvärt. Förbryllad och road gick jag in i ett av sidorummen för att se ännu ett verk av Norman T White. En ram av hönsnät med fladdrande små vimplar. Men ur denna steg ett erbarmligt tungfotat falskspel och en alltmer irriterad röst, som försökte nöta in pianospelets ABC i en ovillig adept. Det var hemskt att höra, och för varje ton snurrade de små vimplarna till och rafsade mot hönsnätet, som om de sade: släpp ut mig, låt mig slippa. Här måste också inflikas hur brett detta verk var. Hunden Asta satt fascinerad och stirrade, fokuserade med öronen på skaft och kikade på vad som hände i verket. Helt stilla och fascinerad satt hon där. Så har intensivt har jag inte sett hennes konstupplevelse sedan vi hörde en konsert med verk av Cage framfört av bilar.
Examensutställningarna på KHM är alltid värda att besökas. Nu var det Lars-Andreas Tovey Kristiansens tur. Om ni minns projektet i Folkets Park för ett tag sedan, så var det han som hade gjort en skulptur av den reva i fartygsskrovet på strejkbrytarfartyget Amalthea, som orsakats av bomben, som Anton Nilsson apterat. Ett av de märkligaste monumenten med anknytning till arbetarrörelsen jag sett. I en hylla i Sydsvenskan önskade jag att det kunde stå kvar. Så blev det inte.
Tovey Kristiansen har nu närmat sig en annan sida av utopin, modernismen, utvecklingen och det socialistiska experimentet, kan man nog säga. Han har tagit sig in i Tjernobyl-området och dokumenterat. Sovjetunionen var ju ett modernistiskt projekt, som ju inte gick särskilt bra. Husen i Tjernobyl är byggda i Corbusiers efterföljd med grönska mellan huskropparna. Luft och ljus. Tillväxten var tänkt oändlig. Så skedde kärnkraftskatastrofen. Mer än ett värmeverk kollapsade, det var en sinnebild för ett helt experiment, en vision som sedan länga glappade. Detta har Tovey Kristiansen fångat mästerligt. Den modernistiska arkitekturen blir återerövrad av naturen. Och i en flimrande stillastående video med fågelsång och destruktion är närvaron skakande.
Han har tagit upp - både i Folkets Park och här - en viktig idéhistorisk och reell aspekt på moderniteten, arbetarrörelsen och drömmen om välfärd och tillväxt.
torsdag 2 december 2010
Krisár och Wallner
I Artforum ser jag att Thomas Wallners utställning med Anders Krisár i oktober i år utsetts till en av årets tio bästa utställningar - i världen.
Wallners galleri är värd detta. Och tänk att han numera driver det i byn Simris utanför Simrishamn.
Naturligtvis skrev jag om denna utställning i Sydsvenskan:
"Anders Krisárs skulpturer är inbäddade i lager av betydelser. Ibland är det rent bokstavligt som i Sonja, där han samlat in klädesplagg från en och samma människas liv för att sedan bygga upp henne från barndomen till döden.
Där ligger hon som ett människobylte på golvet.
Den ödsliga golvytan gör sitt till. Krisárs tekniskt välgjorda verk måste nämligen ha utrymme för att inte reduceras till estetiska objekt. I Wallners nyöppnade konsthall får de den rymd de behöver.
osv..."
Det är fint att denna utställning uppmärksammats. Wallners galleri var en viktig pulsgivare i Malmö och det är litet synd att han inte kunde hålla ut där.
Wallners galleri är värd detta. Och tänk att han numera driver det i byn Simris utanför Simrishamn.
Naturligtvis skrev jag om denna utställning i Sydsvenskan:
"Anders Krisárs skulpturer är inbäddade i lager av betydelser. Ibland är det rent bokstavligt som i Sonja, där han samlat in klädesplagg från en och samma människas liv för att sedan bygga upp henne från barndomen till döden.
Där ligger hon som ett människobylte på golvet.
Den ödsliga golvytan gör sitt till. Krisárs tekniskt välgjorda verk måste nämligen ha utrymme för att inte reduceras till estetiska objekt. I Wallners nyöppnade konsthall får de den rymd de behöver.
osv..."
Det är fint att denna utställning uppmärksammats. Wallners galleri var en viktig pulsgivare i Malmö och det är litet synd att han inte kunde hålla ut där.
lördag 27 november 2010
Rönnells antikvariat bastar + Lunds konsthall
Hej mitt vinterland. Ser ut över snöiga österlenvidder. Och tänker på Rönnells antikvariat. Idag fyller de år. Grattis. Det var mitt vattenhål i en trist förortstillvaro. Det är klart, biblioteket i Vällingby ska jag inte glömma. Men varje vecka åkte jag in till Rönnells med sparade veckopengar i fickan. I skolan hade Modersmålslärarnas Riksförbunds små tunna häften, utdrag ur klassiker, väckt min lust. In på Rönnells och handla en billig upplaga av hela Iliaden och hela Odyssén. Samtidigt plöjde jag med bultande hjärta igenom hyllorna för svensk lyrik och prosa. Där fann jag alla Eyvind Johnssons Romanen om Olof, jag hittade Ekelöf och Hillarp. Med bokpåsen lika ivrigt i famn som en alkoholist höll sin Rosita i brunpåse satt jag på tunnelbanan hem till förorten och bläddrade i mina fynd.
Jag var så ivrig, att ta ikapp vad mina klasskamrater från mer borgerliga hem redan visste. I vår bokhylla hemma stod mest poesi tack vare min mamma. Det slukade jag och hämtade varje dag om jag kunde näring i Dagens Dikt. Nu gällde det att läsa på egen hand. Det var en underbar resa som inte slutat än.
Och där var Rönnells antikvariat en trogen vägledare. Och tänk, när jag gjorde min korta vapenfria militärtjänst, innan jag vände den ryggen helt, då var en av mina kompisar på brandförsvaret ett biträde på Rönnells, specialiserad på religiösa sekter.
Antikvariat och gamla tidens skivbutiker var viktiga bildningsinstrument för mig.
Rönnells toppar.
Och på samma gång kan jag inte låta bli att berätta en historia. På ett av Clartés i Stockholm bokbord med begagnade böcker fanna jag TS Eliots De knepiga katternas bok med vackra illustrationer. Bredvid mig stod en flicka i min ålder som jag genast blev förälskad i. Hon sade att hon gärna ville köpa den boken, vilket gjorde att mitt tjugoåriga hjärta slog dubbelvolt, och naturligtvis sade jag inte emot!
Och så till sist efter gårdagens besök på Lunds konsthall: lika hårt som då slår pulsen över all den konst som visas. Lunds konsthall visar yngre konst från regionen. Strålande. Heja Lunds konsthall! Läg så till att Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans på Malmö konstmuseum har en strålande utställning, att David Svensson och Kristina Matousch idag har vernissager i Malmö, att Electrohype öppnar på Ystads konstmuseum och att en av mina verkliga favoriter, Charlotte Walentin får ett stipendium på Ystads konstmuseum ur Gunnar och Lily Perssons fond, ja, då fattar ni att trots snö och vind och hinder, så ser det ljust ut ett tag till.
Har förresten just skrivit ett inlägg Anna Brodows blogg angående feministisk konst.
Jag var så ivrig, att ta ikapp vad mina klasskamrater från mer borgerliga hem redan visste. I vår bokhylla hemma stod mest poesi tack vare min mamma. Det slukade jag och hämtade varje dag om jag kunde näring i Dagens Dikt. Nu gällde det att läsa på egen hand. Det var en underbar resa som inte slutat än.
Och där var Rönnells antikvariat en trogen vägledare. Och tänk, när jag gjorde min korta vapenfria militärtjänst, innan jag vände den ryggen helt, då var en av mina kompisar på brandförsvaret ett biträde på Rönnells, specialiserad på religiösa sekter.
Antikvariat och gamla tidens skivbutiker var viktiga bildningsinstrument för mig.
Rönnells toppar.
Och på samma gång kan jag inte låta bli att berätta en historia. På ett av Clartés i Stockholm bokbord med begagnade böcker fanna jag TS Eliots De knepiga katternas bok med vackra illustrationer. Bredvid mig stod en flicka i min ålder som jag genast blev förälskad i. Hon sade att hon gärna ville köpa den boken, vilket gjorde att mitt tjugoåriga hjärta slog dubbelvolt, och naturligtvis sade jag inte emot!
Och så till sist efter gårdagens besök på Lunds konsthall: lika hårt som då slår pulsen över all den konst som visas. Lunds konsthall visar yngre konst från regionen. Strålande. Heja Lunds konsthall! Läg så till att Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans på Malmö konstmuseum har en strålande utställning, att David Svensson och Kristina Matousch idag har vernissager i Malmö, att Electrohype öppnar på Ystads konstmuseum och att en av mina verkliga favoriter, Charlotte Walentin får ett stipendium på Ystads konstmuseum ur Gunnar och Lily Perssons fond, ja, då fattar ni att trots snö och vind och hinder, så ser det ljust ut ett tag till.
Har förresten just skrivit ett inlägg Anna Brodows blogg angående feministisk konst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)