Will The Circle Be Unbroken

Musik flyter in och ut i öronen, för det mesta efterlämar den inte ens någon klåda. Så satt jag i bilen häromdagen med radion på, Felicia lunkar på i P2 med litet singer songwriters, visor, finskt dragspel - och så kommer de upp ur min glömskas flod: Pentangle från 1971 med Will The Circle Be Unbroken. Gungande gitarr, bas, trummor under underbart rak sång. Will The Circle Be Unbroken finns ju i massor av inspelningar. Loretta Lynns rockflåsiga eller familjefestande Carter-Cash. Hur fantastiskt bra Pentangle var hade jag glömt bort. Letade fram en hög gamla inspelningar och har ännu inte kommit ur förtrollningen. Kanske beror det på att jag redan på den tiden fanns och var ung och mottaglig - även om jag mest brydde mig om gnissel, gnöl och bröl från experiment och frijazz (liksom nu) så fanns en särskild sorts rytmisk lunk med sugande melodi, som alltid penetrerar mig ohjälpligt. Och sitter kvar. Pentangle var en av de grupperna. Nu ska jag bara leta rätt på Carter Familys originalinspelning, som jag har glömt bort hur den låter.

Oliven "Sera" är bäst men säljs icke mer - kompensation av konst och jazz

Det finns händelser som skakar om dig. Vanan behövs, om den är bra. Sedan jag var mycket, mycket liten har jag lyssnat på Dagens dikt. Jag har knappt vant mig ännu vid att klockspelet inte först klingar med den medeltida "Örjanslåten" utan jäktar rakt på själva tolvslaget. Nå, det går an. Så för ett par veckor sedan inträffade ett tekniskt debakel. Diktläsningen kom direkt utan tolvslag. Det kommer att ta många veckor för mig att ruska denna hemska upplevelse av axlarna. Och nu har det hänt igen. Nog är vi många som älskar oliver och har svårt finna acceptabla sådana. Sedan flera år har jag hittat fram till det fantastiska turkiska olivmärket "Sera". I fula vakuumförpackningar brukar det finnas 2 - 3 olika sorter. Att etiketten är ful gör inte så mycket, den signalerar "oliv", och vad hade jag tänkt mig, att det skulle se ut som en parfym från Chanel... Alla "Seras" oliver är lysande, kan jämföras med de bästa man köper i lösvikt över disk för betydligt större pengar. Varje vecka har vi så köpt ett paket på vårt lokala COOP - i Tomelilla och Simrishamn. I lördags skulle vi göra som vanligt, på veckolistan stod textat OLIVER. Inga återfanns. Bara en utomordentligt menlös mängd burkar med inlagda oliver. Alla mer eller mindre smaklösa. En anställd förklarade, att oliverna av märket "Sera" hade exponerats längst ner på en hylla med invandrad mat, inte bland de andra oliverna, och ingen hade köpt dem. På den naturliga frågan varför sjunkande efterfrågan på en sådan kvalitetsprodukt med lågt pris inte kompenserades med en bättre exponering, att de åtminstone fått visas på samma hylla som de andra oliverna., ja på den kritiska undran fanns inget svar. Diskriminering säger jag, diskriminering. Bu för COOP. Och nu är vi på Österlen utan oliver av klass. Det där fula omslaget på vakuumförpackningen gör inget. Det är stil på det ändå. Sorg. Brist. Okultur. Nu kompenserades förlusten av ett besök på Tomelilla Konsthall, där Leif Eugen ställer ut. Han är en lågmäld konstnär som hamnat i bakgrunden. Hans kalejdoskopiska landskap sammanbyggda av fasta färgformer liknar inga andra. Nu har han gått vidare i bländande vitt, litet överraskande. Stora former bryts i det vita, litet bleka laddade färger passas in. Det är storslaget. Eftersitsen hade vi i Tomelilla Jazzarkiv. Känner ni inte till det? En av de sant unika skånska inrättningarna. I ett specialinrett rum under Kulturhuset finns tusentals jazzskivor och dito litteratur. Underbart tillbakalutat. På Österlen är nog detta den största kulturattraktionen, eller borde vara det.

Karen Gimle och Susanne Svantesson på KHM Gallery - Gå och se!

Vem vill höra recensentens klagan? Ingen hoppas jag, för det är konstnärerna som eventuellt hoppas på några rader i pressen men inte får det som har rätt att vara frustrerade. Det finns alltid redaktionella skäl att inte skriva. Sidan kan vara inbokad i förväg. Men varje gång jag upptäcker något riktigt originellt och bra men inte har någon spaltcentimeter öppen känner jag mig som en skurk. Nå, inte riktigt, men ganska dyster, för jag lever totalt in mig i konstnärens situation och drabbas samtdigt av stark lust att berätta för så många som möjligt om detta fantastiska jag sett.
Visst har jag ett aktuellt fall. Karen Gimle låter mig som besökare på KHM Gallery plocka ihop själv, foga samman de bildspråkliga bitarna. De speglar sig gäckande och glider undan, berättelsen blir aldrig en helhet men språket visar sina glipor för mig. Det blir paradoxalt nog både mer efemärt och tydligt. Efter detta misstror jag det - och åberopar som vanligt ännu hetare Wittgenstein och Duchamp.
Susanne Svantesson har klippt ihop olika filmer till en enda lång. En gång gjorde Öyvind Fahlström så med diverse ljud, radioserier, TV-program och filmdialoger. Så klippte han ihop detta till en spännande historia och dök ibland upp som absurd berättare. Inte likadant men mer subtilt arbetar Svantesson med sin film. Just som jag sitter och lyssnar spänt på en dialog dyker bilder upp, plötsligt är hon själv där, jag måste byta perspektiv. Det finns en mästerlig scen, där hon sjunger My Funny Valentine med svart bindel för ögonen. Mörkret som följer är som om jag nu befann mig själv bakom bindeln. Allt går oändligt långsamt men tiden löser upp sig som en brustablett i Svantessons flod av infall. Det är märkligt hur hon med sin kropp som skjuts in i handlingen skapar nya startpunkter och nya och åter nya. Från en berättelse som antyds med t ex sminkat näsblod till lätta skira vitsiga färgförändringar.
Filmen var lång, vägen in i filmrummet var labyrintisk, jag stannade där tiden ut och kunde så plötsligt konstatera att jag suttit här mycket länge.
Vad ni gör, missa inte. Det är bara två dagar kvar!!