Lars Vilks har ju slagit broar mellan kultur och politik på ett minst sagt handgripligt vis. Vad som är politik och vad som är kultur flyter samman. Jag har aldrig sett Vilks som provocerande, mer undersökande. Närmast fysiskt och säkert ofrivilligt har han demonstrerat hur konst kan ha och ofta har en kärna av politik och ideologi.
Det måste man ha i minne, då dagens aktuella bildkonst granskas. På radion hörde jag tillbakablicken över årets konst. Där nämndes Modernautställningen som synnerligen politiklös. På ett vis kan jag hålla med. Det har arrangerats som ett slags modeshow med likartade utseenden som minsta gemensamma nämnare snarare än aktuella hållningar. Själv kan jag utan vidare se politiska komplikationer i en rad av verken. Och framförallt ifrågasättanden av den politiska dagordningens dagsaktuella och eurocentriska bas. Fast, jag håller med om att det kan bli tydligare.
Betydligt skarpare utsagor kan man se i Lunds konsthalls fantastiska visning av samtidskonst, Lunds konsthall presentation, just nu. Både poesin och ifrågasättandet syns mer här då verken fått bättre rum att verka i.
Politik och kultur, ja. Vi har ju en kulturminister som gör sitt bästa för att likt Vilks upprätta broar mellan de två sfärerna. Hon har uttalat sig om vad som är konst och icke. Hon har nu utsett en ny ledamot av Kulturrådets styrelsem Martin Borgs, som visserligen är filmare men i grunden har starka band med ministerns eget parti. Den kritiken har hon nu funnit ett svar på. Om han hade varit vänster, menar hon, skulle ingen sagt något. Men visst. Hon har rätt. Och det är just poängen i hennes tydliga politiska förklaring!
Det var nämligen så redan från kulturpolitikens början i vårt land 1974 att den vilade på en bred uppgörelse över partigränserna. Samma sak då den nödtroftiga revideringen ägde rum i riskdagen 1996.
Så kom en ny kulturutredning på initiativ av regeringen. Den var fylld av moderata symbolfrågor. Andades regionalisering och entreprenörskap. Av detta blev en tummetott som vi ju alla vet. Den måste sägas ha blivit ett i stora stycken misslyckat projekt. Och jag menar att det beror på att den vilade på en moderat allianspolitik, fast den borde ha varit föremål för alla partiers omsorg och inflytande för en fast kulturpolitik i framtiden. Det ser jag som en rättvisefråga. Något allvarligt i den var kundperspektivet. Vi som tar del av kultur är kunder inte medborgare. Därför tycker ministern att den viktigaste kulturreformen är skattesänkningar så att folk med låg lön får litet mer pengar att handla för. Det är kundperspektiv och inte medborgarperspektiv, ty i det senare fallet är tillgängligheten den viktigaste demokratiska byggstenen i kulturen.
Se här en partipolitisk ideologisering av kulturen. Och verkar det, av Kulturrådet. I alla fall ett försök.
Adelsohns socialdemokratiska företrädare tillsatte ledamöter utifrån personliga erfarenheter och kvalifikationer, inte partipolitiska. Under min tid i styrelsen satt där en före detta moderat riksdagsman, som gjorde stor nytta i diskussioner och beslut med sina breda kunskaper. Vad de andra i styrelsen röstade på har jag ingen aning om. Det var liksom inte grejen.
Det är betänkligt när aktiva kulturarbetare ersätts av olika slags administratörer och ideologer. Det vi ser är alarmerande. Och jag tycker kanske att detta slags politiserande av kulturen är minst lika allvarligt som islamistiska aktivister som ger sig på Vilks, med all respekt för de risker han tar för att ge oss kunskaper om de liberala friheternas gränser.
torsdag 30 december 2010
tisdag 21 december 2010
Matousch och annan aktuell konst
Sedan sist har Citytunneln öppnat, Malmös största konstutställning just nu. Den påminner mig om konstnärer jag inte blir kvitt. Jag grunnar på dem, deras bildvärld återkommer nästan dagligen. Och trots att jag ibland har möjligheten att recensera eller åtminstone anmäla utställningar av dem i spalterna räcker det sällan för att beskriva eller omfatta vad jag tänker på. Det är ju bra. Då finns de kvar för min nyfikenhet.
En sådan konstnär är onekligen Kristina Matousch. Just då detta skrivas har hon en av årets väsentligaste separata utställningar på Elastic i Malmö.
Utan att försöka formulera mig essäistiskt kring hennes verk försöker jag ändå ge några ingångar och associationer som ett brev till mig själv och er som läser.
Hon gör vassa redskap, som ibland kan påminna om hushållsgrejer. Men det är ju inte bruksföremålen hon gör, det är tomrummen, hålen.
Det skarpa perfektionistiska stålet liksom rispar och raspar ögonen då de försöker se igenom. För varje hålighet, varje tomrum är tomrum och hålighet endast genom att det finns en bakgrund. Den försöker jag ta mig in till.
Förutom perfektionen som snuddar vid minimalismen, det industriellt tillverkade, ytligt sett opersonliga, så spelar repetetitionen en roll.
Saker som minimalistiskt upprepas, särskilt med associationer till prefabricerade föremål och objekt, ger mig alltid associationer till musik.
Minimalistisk musik. Men hennes klangvärld är inte något slags ambient eller flöde. Uttrycken är för skarpa, alltför många föremål har vassa perfekta eggar. Därför tänker jag mest på Terry Riley, men kanske ännu mer LaMonte Young. Hans The Well Tuned Piano håller på i timmar. En envis repetition där det omstämt välstämda pianot vasst skär i öronen. Upprepningen tål inte hjärnan och perceptionen, efter några timmar börjar övertonerna flimra.
Där någonstans möter jag också Matouschs verk.
Så finns det en personlig ingång för mig. Då jag var mycket ung var en marxistiskt fotad feminism på dagordningen, det handlade om analys, ekonomi, att peka ut hinder att undanröja. Jag själv hade också med mig en stor ryggsäck existentialism. Då jag såg Beth Laurins debututställning slogs jag av häpnad. Som en skarp egg klöv hon rummet för att ta plats däri. Hon betraktade sig, bredde ut sig, och framförallt definierade hon sig själv genom att börja närgånget och lager för lager ta sig ut i samhället. En av hennes bilder blev mycket känd, en stor teckning mycket detaljerad av hennes kön omgivet av stora vassa rivjärn. Man skär sig vid självbeskrivning och genom att ta sig in i andra rum än de man är tilldelad. Samma med tomrummen och deras bakgrund.
Det blev helt omvälvande för mig att uppleva en sådan estetik.
Också Matousch - även om hon är betydligt mindre intresserad av självbespegling på det självbografiska viset som Laurin - har detta tema. Något klämmer, det är trångt. Det skär. (Då jag första gången på Crystal Palace i Stockholm såg Cutting Cunt tänkte jag omedelbart på Valerie Solanas - strax upphörde den associationen - men reaktionen var värd att notera.)
Annars finns ju en annan öppning hos Matousch mot resterna, lämningarna, av ett industriellt samhälles masskonsumtion, det är spår, det är förödelse som tar stor plats.
Tomrummen öppnar sig mot strukturer som vi sitter fast i. Det svåra med att skriva om sådant är att alla är liksom intrasslade i större eller mindre grad - tom språket - i detta falska medvetande.
En sådan konstnär är onekligen Kristina Matousch. Just då detta skrivas har hon en av årets väsentligaste separata utställningar på Elastic i Malmö.
Utan att försöka formulera mig essäistiskt kring hennes verk försöker jag ändå ge några ingångar och associationer som ett brev till mig själv och er som läser.
Hon gör vassa redskap, som ibland kan påminna om hushållsgrejer. Men det är ju inte bruksföremålen hon gör, det är tomrummen, hålen.
Det skarpa perfektionistiska stålet liksom rispar och raspar ögonen då de försöker se igenom. För varje hålighet, varje tomrum är tomrum och hålighet endast genom att det finns en bakgrund. Den försöker jag ta mig in till.
Förutom perfektionen som snuddar vid minimalismen, det industriellt tillverkade, ytligt sett opersonliga, så spelar repetetitionen en roll.
Saker som minimalistiskt upprepas, särskilt med associationer till prefabricerade föremål och objekt, ger mig alltid associationer till musik.
Minimalistisk musik. Men hennes klangvärld är inte något slags ambient eller flöde. Uttrycken är för skarpa, alltför många föremål har vassa perfekta eggar. Därför tänker jag mest på Terry Riley, men kanske ännu mer LaMonte Young. Hans The Well Tuned Piano håller på i timmar. En envis repetition där det omstämt välstämda pianot vasst skär i öronen. Upprepningen tål inte hjärnan och perceptionen, efter några timmar börjar övertonerna flimra.
Där någonstans möter jag också Matouschs verk.
Så finns det en personlig ingång för mig. Då jag var mycket ung var en marxistiskt fotad feminism på dagordningen, det handlade om analys, ekonomi, att peka ut hinder att undanröja. Jag själv hade också med mig en stor ryggsäck existentialism. Då jag såg Beth Laurins debututställning slogs jag av häpnad. Som en skarp egg klöv hon rummet för att ta plats däri. Hon betraktade sig, bredde ut sig, och framförallt definierade hon sig själv genom att börja närgånget och lager för lager ta sig ut i samhället. En av hennes bilder blev mycket känd, en stor teckning mycket detaljerad av hennes kön omgivet av stora vassa rivjärn. Man skär sig vid självbeskrivning och genom att ta sig in i andra rum än de man är tilldelad. Samma med tomrummen och deras bakgrund.
Det blev helt omvälvande för mig att uppleva en sådan estetik.
Också Matousch - även om hon är betydligt mindre intresserad av självbespegling på det självbografiska viset som Laurin - har detta tema. Något klämmer, det är trångt. Det skär. (Då jag första gången på Crystal Palace i Stockholm såg Cutting Cunt tänkte jag omedelbart på Valerie Solanas - strax upphörde den associationen - men reaktionen var värd att notera.)
Annars finns ju en annan öppning hos Matousch mot resterna, lämningarna, av ett industriellt samhälles masskonsumtion, det är spår, det är förödelse som tar stor plats.
Tomrummen öppnar sig mot strukturer som vi sitter fast i. Det svåra med att skriva om sådant är att alla är liksom intrasslade i större eller mindre grad - tom språket - i detta falska medvetande.
onsdag 8 december 2010
Martin Bryder & Blind Willie McTell
Wake up mama turn your lamp down low! Blind Willie McTell sjunger för oss rakt igenom seklerna. Hans gitarr vaggar oroligt orden. Rösten är ljus och skär genom hans mörker. Jag tittar på fotona av honom på min LP-bunt med gamla album. Den typiska kepsen, prydlig slips, kostym, knutna kängor. Skarpt som den bluesiga ragtime han litet nonchalant kunde kränga ur sig. Pressvecken är oklanderliga. En bluesens elegant och showman men vass som en rostig knivsegg. Så hittar jag andra foton, bylsig kavaj, nött, schavig. Ansiktet med ögonlocken för alltid slutna. Jag möter alla de här funderingarna i en målning. Martin Bryder på Ping Pong i Malmö. Den möter oss just då vi kommer in. Figuren är transformerad, men det slutna koncentrerade ansiktet omedvetet om vår blick ansikte mot ansikte. Konfronterade. Försjunken i musiken. Som när han spelar klagande bottleneck. Få kunde klaga ordlöst till strängarnas flytande sorg. Bottenlöst. Allt detta bor i konturerna till Bryders bluesgestalt. De böljar sig och veckar sig som hans välskötta kostym, nött med åren. Innanför konturerna bor en blues som kanske aldrig fått sådan form.
söndag 5 december 2010
Konstsvep: Electrohype, Tovey Kristiansen & Pictura
Jag fick ett alarmerande mail. Kulturchefen i Lund Torsten Schenlaer tänker omstrukturera ekonomin för bildkonsten i Lund. Jag undrar vad den eufemismen betyder? Ett vet jag, Galleri Pictura är hotat. Nu ligger det ju runt hörnet vid Lunds konsthall och Aura. Länge har detta galleri varit ett av de allt intressantare. De har arbetat med yngre konstnärer, satsat på projekt, installationer och nu senast anslutit sig till ett interantionellt nätverk för konst på webben, något som inte är nytt i världen, men nu introduceras i vårt land. Det betyder inte att man kllickar in sig och kollar på datorn, nej, Pictura visade ju hur hela galleriet fylldes av en sådan utställning för inte så länge sedan. Pictura vill vara i framkanten och vågar satsa. Det är ett av de gallerier som ger regionen sin speciella konstprofil. För det är ju, utan tvekan, bildkonsten som alltmer är vad som ger regionen, främst västra Skåne, dess karaktär. Här har ju en annan sorts konstliv växt fram senare år, vilket ju inte minst blev tydligt i samband med diskussionen kring Modernautställningen för några veckor sedan. Tyngdpunkten ligger numera i Malmö, men i Lund bidrar både Pictura och Lunds konsthall med tungt vägande insatser. Det är allt klarare att Malmö gått om Lund rejält från att det varit tvärtom, men institutioner som Lunds konsthall och också Pictura och Galleri 5 har gjort att Lund ändå haft ett finger med i spelet. Och de har i sin tur nog inspirerat en joker som Martin Bryder att öppna ett galleri i källarplanet, där den ena efter den andra utställningen av högsta klass visas.
Lunds konstliv är skört. Det bästa kulturchefen kan göra är att vårda det, se till att Pictura är kvar i sina lokaler, stödja Lunds konsthall (och framförallt låta den slippa politikerpåhopp).
Jag väntar i oroad på fortsättningen.
En annan institution som kämpar med medlen är Ystads konstmuseum. Jag vet, jag var chef där, men vågar ändå eller just därför hävda att museet är mycket aktiv del av konstlivet i regionen. Det är konsekvent att chefen Ýrr Jónasdottir visar årets upplaga av Electrohype, den återkommande utställningen med elektroniska medier. En mycket sevärd utställning. I olika salar möter vi en gammal modell av Mac (den första?), där David Rokeby gjort konst på skärmen, där en text kombineras med ett diskret flöde. Det är underbar primitivism att jämföra med dagens avancerade teknik.
Samtidigt fascineras jag också av hur enkla medel man kan använda för att uppnå maximala resultat. I sal 4 på var sin av kortväggarna har Diane Landry skapat mandalakonst med hjälp av petflaskor och tvättkorg. Långsamt växer och försvinner de på kortändarna och försänker hela rummet i en meditativ stämning. Fortsätter man sedan in i rum 5 väntar ett stilla verk av ljud och ljus av Sion Jeong.
Jag gillar verk som tar tid och är litet stilla, en avvikare från den fart och konsumtionskurva som råder annars.
Electrohype 2010 dukade också för humor. Först upptäckte jag en målning med en liten glugg i. Jag kikade in i den och mötte ett annat öga, så stängdes gluggen tvärt. Förbryllad och road gick jag in i ett av sidorummen för att se ännu ett verk av Norman T White. En ram av hönsnät med fladdrande små vimplar. Men ur denna steg ett erbarmligt tungfotat falskspel och en alltmer irriterad röst, som försökte nöta in pianospelets ABC i en ovillig adept. Det var hemskt att höra, och för varje ton snurrade de små vimplarna till och rafsade mot hönsnätet, som om de sade: släpp ut mig, låt mig slippa. Här måste också inflikas hur brett detta verk var. Hunden Asta satt fascinerad och stirrade, fokuserade med öronen på skaft och kikade på vad som hände i verket. Helt stilla och fascinerad satt hon där. Så har intensivt har jag inte sett hennes konstupplevelse sedan vi hörde en konsert med verk av Cage framfört av bilar.
Examensutställningarna på KHM är alltid värda att besökas. Nu var det Lars-Andreas Tovey Kristiansens tur. Om ni minns projektet i Folkets Park för ett tag sedan, så var det han som hade gjort en skulptur av den reva i fartygsskrovet på strejkbrytarfartyget Amalthea, som orsakats av bomben, som Anton Nilsson apterat. Ett av de märkligaste monumenten med anknytning till arbetarrörelsen jag sett. I en hylla i Sydsvenskan önskade jag att det kunde stå kvar. Så blev det inte.
Tovey Kristiansen har nu närmat sig en annan sida av utopin, modernismen, utvecklingen och det socialistiska experimentet, kan man nog säga. Han har tagit sig in i Tjernobyl-området och dokumenterat. Sovjetunionen var ju ett modernistiskt projekt, som ju inte gick särskilt bra. Husen i Tjernobyl är byggda i Corbusiers efterföljd med grönska mellan huskropparna. Luft och ljus. Tillväxten var tänkt oändlig. Så skedde kärnkraftskatastrofen. Mer än ett värmeverk kollapsade, det var en sinnebild för ett helt experiment, en vision som sedan länga glappade. Detta har Tovey Kristiansen fångat mästerligt. Den modernistiska arkitekturen blir återerövrad av naturen. Och i en flimrande stillastående video med fågelsång och destruktion är närvaron skakande.
Han har tagit upp - både i Folkets Park och här - en viktig idéhistorisk och reell aspekt på moderniteten, arbetarrörelsen och drömmen om välfärd och tillväxt.
Lunds konstliv är skört. Det bästa kulturchefen kan göra är att vårda det, se till att Pictura är kvar i sina lokaler, stödja Lunds konsthall (och framförallt låta den slippa politikerpåhopp).
Jag väntar i oroad på fortsättningen.
En annan institution som kämpar med medlen är Ystads konstmuseum. Jag vet, jag var chef där, men vågar ändå eller just därför hävda att museet är mycket aktiv del av konstlivet i regionen. Det är konsekvent att chefen Ýrr Jónasdottir visar årets upplaga av Electrohype, den återkommande utställningen med elektroniska medier. En mycket sevärd utställning. I olika salar möter vi en gammal modell av Mac (den första?), där David Rokeby gjort konst på skärmen, där en text kombineras med ett diskret flöde. Det är underbar primitivism att jämföra med dagens avancerade teknik.
Samtidigt fascineras jag också av hur enkla medel man kan använda för att uppnå maximala resultat. I sal 4 på var sin av kortväggarna har Diane Landry skapat mandalakonst med hjälp av petflaskor och tvättkorg. Långsamt växer och försvinner de på kortändarna och försänker hela rummet i en meditativ stämning. Fortsätter man sedan in i rum 5 väntar ett stilla verk av ljud och ljus av Sion Jeong.
Jag gillar verk som tar tid och är litet stilla, en avvikare från den fart och konsumtionskurva som råder annars.
Electrohype 2010 dukade också för humor. Först upptäckte jag en målning med en liten glugg i. Jag kikade in i den och mötte ett annat öga, så stängdes gluggen tvärt. Förbryllad och road gick jag in i ett av sidorummen för att se ännu ett verk av Norman T White. En ram av hönsnät med fladdrande små vimplar. Men ur denna steg ett erbarmligt tungfotat falskspel och en alltmer irriterad röst, som försökte nöta in pianospelets ABC i en ovillig adept. Det var hemskt att höra, och för varje ton snurrade de små vimplarna till och rafsade mot hönsnätet, som om de sade: släpp ut mig, låt mig slippa. Här måste också inflikas hur brett detta verk var. Hunden Asta satt fascinerad och stirrade, fokuserade med öronen på skaft och kikade på vad som hände i verket. Helt stilla och fascinerad satt hon där. Så har intensivt har jag inte sett hennes konstupplevelse sedan vi hörde en konsert med verk av Cage framfört av bilar.
Examensutställningarna på KHM är alltid värda att besökas. Nu var det Lars-Andreas Tovey Kristiansens tur. Om ni minns projektet i Folkets Park för ett tag sedan, så var det han som hade gjort en skulptur av den reva i fartygsskrovet på strejkbrytarfartyget Amalthea, som orsakats av bomben, som Anton Nilsson apterat. Ett av de märkligaste monumenten med anknytning till arbetarrörelsen jag sett. I en hylla i Sydsvenskan önskade jag att det kunde stå kvar. Så blev det inte.
Tovey Kristiansen har nu närmat sig en annan sida av utopin, modernismen, utvecklingen och det socialistiska experimentet, kan man nog säga. Han har tagit sig in i Tjernobyl-området och dokumenterat. Sovjetunionen var ju ett modernistiskt projekt, som ju inte gick särskilt bra. Husen i Tjernobyl är byggda i Corbusiers efterföljd med grönska mellan huskropparna. Luft och ljus. Tillväxten var tänkt oändlig. Så skedde kärnkraftskatastrofen. Mer än ett värmeverk kollapsade, det var en sinnebild för ett helt experiment, en vision som sedan länga glappade. Detta har Tovey Kristiansen fångat mästerligt. Den modernistiska arkitekturen blir återerövrad av naturen. Och i en flimrande stillastående video med fågelsång och destruktion är närvaron skakande.
Han har tagit upp - både i Folkets Park och här - en viktig idéhistorisk och reell aspekt på moderniteten, arbetarrörelsen och drömmen om välfärd och tillväxt.
torsdag 2 december 2010
Krisár och Wallner
I Artforum ser jag att Thomas Wallners utställning med Anders Krisár i oktober i år utsetts till en av årets tio bästa utställningar - i världen.
Wallners galleri är värd detta. Och tänk att han numera driver det i byn Simris utanför Simrishamn.
Naturligtvis skrev jag om denna utställning i Sydsvenskan:
"Anders Krisárs skulpturer är inbäddade i lager av betydelser. Ibland är det rent bokstavligt som i Sonja, där han samlat in klädesplagg från en och samma människas liv för att sedan bygga upp henne från barndomen till döden.
Där ligger hon som ett människobylte på golvet.
Den ödsliga golvytan gör sitt till. Krisárs tekniskt välgjorda verk måste nämligen ha utrymme för att inte reduceras till estetiska objekt. I Wallners nyöppnade konsthall får de den rymd de behöver.
osv..."
Det är fint att denna utställning uppmärksammats. Wallners galleri var en viktig pulsgivare i Malmö och det är litet synd att han inte kunde hålla ut där.
Wallners galleri är värd detta. Och tänk att han numera driver det i byn Simris utanför Simrishamn.
Naturligtvis skrev jag om denna utställning i Sydsvenskan:
"Anders Krisárs skulpturer är inbäddade i lager av betydelser. Ibland är det rent bokstavligt som i Sonja, där han samlat in klädesplagg från en och samma människas liv för att sedan bygga upp henne från barndomen till döden.
Där ligger hon som ett människobylte på golvet.
Den ödsliga golvytan gör sitt till. Krisárs tekniskt välgjorda verk måste nämligen ha utrymme för att inte reduceras till estetiska objekt. I Wallners nyöppnade konsthall får de den rymd de behöver.
osv..."
Det är fint att denna utställning uppmärksammats. Wallners galleri var en viktig pulsgivare i Malmö och det är litet synd att han inte kunde hålla ut där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)