Förströdda tankar om NUG bland annat

"Konsten är mitt verkliga motiv. Gesten det är gesten fru Ramona.. "Så skaldade för länge sedan Blå Tåget och jag tyckte de inte riktigt visste vad de talade om . Nu kom jag tänka på sångraderna igen inför mötet mellan Erland Brand och NUG. Då NUG fick vår kulturminister att spräcka sin fasad och göra ett av de första av flera framträdanden som gör att kulturpoliken inte ser ny ut men oroväckande annorlunda från de ideal jag själv har, ja, då blev jag mycket nöjd. Då fungerade hans graffitiestetik lysande. Men inne i konstakademiens salar tillsammans med Brand? Jag förstår tanken alltför väl, men det är just problemet. Det uppenbara. Vill konsten då inte mer än endast detta? En pedagogik som talar om stilistiska likheter och hur man rör handen? Litet besviken över att jag skulle kunna sända citatet från Blå Tåget till NUG,,
Hur Birgitta Rubin i DN tycker det är fint att Brand som är äldre accepterar NUG som är yngre låter för mig rätt dubiöst. Är det så farligt och kontroversiellt att acceptera NUGs rytmiska spraylinjer i rummet? Var det inte mer?
Då gillar jag bättre Ingela Johanssons måleri (ja, jag har skrivit katalogtexten!) och vill någon kalla detta konservativt från min sida, var så god. Men jag gillar hur Ingelas stilleben fylls av föremål som tycks ha sagt upp bekantskapen med varandra och varje språkligt försök att binda dem samman. Peter Cornell formulerade detta lysande i sin recension i Expressen.
Och så ställer Johan Lindell ut stora sceniska kompositioner. Starka i färg, form, rörelse, inte okomplicerade. De är frånvända och inbjudande samtidigt.

Besökssiffror och annat mätbart inkl Chaba Fadila

Finns all anledning att glädja sig. Talgoxen håller på att skrika halsen av sig i grådiset. En schaman kallar på våren, jag applåderar.
Konstmuseet i Ystad har haft 32000 besökare. Jag blir så glad. Det är museet värt och det är sannerligen museichefen Ýrr Jonasdottirs stora förtjänst. Än en gång - fast inte så ofta - får jag bekräftat att åtminstone spillror av min ungdoms idealism där allt gott och bra, kvalitet och konst och musik, av sig själva bara genom sina egenskaper nådde fram. Tror ni jag blev besviken under resans gång? Då är det gött att läsa om konstmuseets framgångar.
Och att se hur Lars Yngve rattar sin NyaUpplagan framåt framåt med sin gyllene last. Och nu senast läste jag att den utmärkta och unika musiksajten soundofmusic.nu har haft massor av besök under året. Jag nämner inga siffror för att inte bidra till listor och annat mätbart.
Dessa stärkande framgångar firar jag med att rota i botten bland alla mina kassetter. Där finns bland annat en skatt av mycket tidig Rai-musik, innan det ens fanns på vinyl. Helst lyssnar jag på Chaba Fadila (hon stavades så på den tiden, numera är det liksom mer engelskt med ett e: Fadela). Den smått legendariska etiketten OUAKA presenterade en rad kassetter under första delen av 80-talet. Här hör vi la reine du rai med sin skarpa bluesiga röst sjunga om livet, om alkohol, sex. Det är tungt till multirytmiska slagverk, elgitarr, dragspel. Kommer så väl ihåg när jag köpte banden uppe i 18: arr i Paris i en butik där enbart kassetter (K7) från Maghreb såldes till kvarterens invånare, knappt en enda vinyl i sikte. Den vackra algeriska kvinnan som tappat en av framtänderna var min guide, spelade kassett efter kassett, förklarade och berättade. Då jag hörde Chaba Fadilas röst rös jag över hela kroppen. Jag frågade expediten vad hon sjöng om? Då blev hon tyst, lutade sig fram över disken, så nära mitt ansikte att jag kände hennes andedräkt då hon med sin hesa röst viskade halvhögt: Hon sjunger för dig om kärlek! Strax dök hennes man upp bakom draperiet och kikade ut i butiken. Jag vet inte hur många kassetter jag köpte den dagen, jag fick i alla fall rabatt. Nu sitter jag och kikar på La reine du Rai där hon baraxlad och med en vitviolett lång klänning sjunger utanpå en av kassetterna. Och konstaterar, att Ouine Zahri, Ma Tebdeniche, Cha Gualoufia står sig genom åren. Ganska uselt ljud, närbild på Fadilas röst som rör sig och kråmar sig över ett wailande dragspel. Jag förstår varför skribenter då jämförde henne med Billie Holiday.
Som sagt: denna musik spelad för att hylla Yrr Jonasdottir och soundofmusic.nu samt Lars Yngve!!
Ps/ Då den första stora Rai-galan utanför Algeriet ägde rum i mitten av 80-talet fick Fadila inget utresetillstånd av myndigheterna, hon var för stor, hon var för självständig, hon talade och sjöng fritt! Behöver jag berätta, att jag var där?!

Från Stalinallée till Karl Marx Allée

Hörde i dag på radioprogrammet Människor och tro. Gunnar Bolin, den pålitlige och ständigt hörvärde rapportören om kultur i Tyskland. En radiofavorit utan tvekan. Även idag var han tänkvärd. Men jag opponerar mig, när han som exempel på sätt att få människor känna sig små genom arkitektur valde Karl Marx Allée i östra Berlin som exempel. Minns ej exakt hur hans ord föll, men de gick ut på att ensam kände man sig som en liten putte, man må där vara många, kollektivet var vad denna Europas första socialistiska gata var avsedd för. Jag tycker inte som Bolin.
Visst, gamla Stalinallée hyllades 1953 som den första socialistiska gatan i Europa, men så kom ju juniupproret, och det började ju bland byggjobbarna just där. Den delen av historien hör alltid till denna breda allé.
Då jag på DDR-tiden ofta strosade på Karl Marx Allée kände jag först ett slags motvilja mot det monumentala. Det dämpades efter hand, då jag upptäckte hur finurlig denna enorma långa gata fungerade. Trottoarerna var mycket breda, ja, de gjorde tjänst som gröna parkavsnitt som avskärmade bostadshusen från bilismen. Här fanns också modernistiska tankar gestaltade om ett boende som omfattade så mycket av livets nödvändigheter som bara gick. Hur ofta var jag inte på en av Berlins bästa boklådor, Karl Marx Buchhandlung, eller såg film på biografpalatset. Då och då hängde jag på Kafé Moskau, som var en mötesplats för oppositionella, olydiga och där Stasiagenter i sina töntiga läderimiterade jackor också hängde för att ha koll. Längs gatorna låg livsmedelsaffärer och krogarna stod som spön i backen. Var det fint väder lockade innergårdarna eller de parkbänkar i grönskan, där man kunde sträcka ut benen och snegla mot taken, ett av de absolut få ställen i Öst Berlin, där det fanns reklam. Massor av ljusreklam, förstås mest för sovjetiska produkter, bilar, filmen Orwo. Men den fanns där. Numera reser sig ynkliga rester av ståställningar där neonljusen som blinkade fram firmanamnen satt.
På de parkliknande trottoarerna under trädalléerna var det ett ständigt folkliv, barn som lekte, människor som hängde, eller på kvällarna ölberusade gäster från barerna.
Och inte minst fanns vid Strausberger Platz ett av de kulturella vattenhålen, Galerie Arkade, en statlig institution ledd av en ovanligt konsekvent konsthistoriker. Jag var där tillsammans med honom och konstnären Gerhard Altenbourg mitt i en utställning av denne som just skulle öppnas, då myndigheterna ringde och stoppade arrangemanget. Altenbourg var persona non grata. Men det var på Arkade som den olydiga och starkt statskritiska och subversiva mail art visades för första gången i DDR. Med en omfattande resonerande katalog till och med. Varje gång jag var på besök skaffade jag mig de små Arkade-katalogerna som med åren blev ett bibliotek över den verkligen viktiga DDR-konsten - Carlfriedrich Claus t.ex. Och i lådorna på galleriet fanns ett stort urval samtidskonst, även sådant som inte gick att ställa ut. Här skaffade jag mig många exempel på skärpan i den östtyska konsten - till exempel av Jürgen Friedrich, grafikern som drev ett av de viktigaste illegala lägenhetsgallerierna i landet (i Halle).
Fortfarande i dag njuter jag av att strosa längs Karl Marx Allée. Jag har vänner som bor i dessa visserligen små men modernistiskt fullödiga och väldesignade lägenheter. De gjordes inte för partipampar, de var en första början på vad som aldrig avslutades, att bygga bort bostadsknappheten i DDR. I alla fall hade man många idéer gemensamt med samtida svenska projekt, Vällingby t ex. I många av husen byggdes högst upp ateljéer för konstnärer, det var viktigt med kultur som integrerades. Så i Vällingby, så i Öst Berlin. Men i båda fallen hade nog planerarna och arkitekterna sett för mycket romantiska konstnärsfilmer. I de nya berlinhusen byggdes mysiga trappor in, prång och vinklar och inget vatten i själva ateljén. Snart blev dessa mysiga stora lokaler föremål för både arkitekters och partifolks lystnad. Annars bodde folk i allmänhet här. Det kommer jag också ihåg från DDR-tiden, blandningen på dem som hängde runt kvarteren, de kändes som gamla berlinare i största allmänhet. Det fanns andra kvarter, där folk var mer chica eller medelklassiga.
Men efter denna lovsång till en gata måste jag naturligtvis tillägga, att jag i DDR hade många kontakter med opposition, skrev om den, agerade, hade besök av Stasi, blev angiven. Så var det sagt. Också.
Ännu idag gillar jag den här gatan, här finns nu mer förfallna bitar, Kafé Moskvas socialrealistiskt optimistiska utsmyckning är på dekis till exempel. Fast biopalatset är renoverat och denna magnifika stalinfunkis är k-märkt. Ett utmärkt exempel på hur planhushållningen och statssocialismen/realsocialismen faktiskt var modernistiska projekt, som inom ganska kort tid havererade och sjönk.

There is music in the air

Den fria improvisationsmusiken har växt till en egen fantastisk genre. Så värst fritt kanske det inte längre är, och frågan är om de klangvävar som viks ut numera är så mycket improvisation. Jag älskar det, jag njuter och följer det med öronen på skaft. Senast medverkade jag med en liten text i FMP:s gigantiska jubileumsbox! Och snart kommer en bok om Berlins Echtzeitmusik ut, där jag bidragit med en längre artikel på tyska. Jag är en habitué. Men inser även en rad fallgropar. Hur många improvisatörer är det inte som är mycket måna om att låta som sig själva mer än att söka i ett slags frihetlighet. Alltför ofta är väl både festivalprogram så sammansatta och musik i stunden så konstruerad att det görs för ens kompisar och såna man vill impa på. Där ramlar en massa folk bort, som vore värda mer. Så ser de ut, strukturerna - kalla dem gärna patriarkala! En gång i tiden diskuterades musikgruppers sammansättningar och spelordningar ur ett utifrån perspektiv - hur interagerade de, vad för hierarkier fanns att rasera?? Etc. Det var sunt.
Det finns så mycket som spelas som vill likna annat och föra fram budskap och strukturer som är underförstådda, alltså konserverande, eller ännu värre. Det går att lyssna och njuta ändå. Så hör jag nu på en serie skivor som getts ut för att hylla John Cages Silence. Underbara, men jag tänker inte det har mycket med Cage att göra rakt igenom.
Nå, då kommer ett dubbelalbum och befriar mig. För tredje gången inom ett par års tid ger basisten Nina de Heney ut ett soloalbum, denna gång två CD i ett fantastiskt LP-konvolut, inga stödtexter, inga kladdiga avtackanden, där jag känner mig indragen i en vänkrets att impas av eller en intimsfär av bedräglig närhet. Musik rakt av. Inget mer. De bassolon de Heney spelar placerar henne i mina öron som en av de friaste och intressantaste improvisatörerna idag - utan konkurrens från många. Och hon rör sig koreografiskt, dansant i musiken - som om låtarna vore en dansares avgränsade rum.
När jag tvivlar på musiken jag älskar, sätter jag på Nina de Heney och återfår tro och tanke!

Om tidskriftsstödet och NyaUpplagan

Nå, i egen sak ska man inte skriva. Jag gör det ändå. Uppmuntrad av omläsning av I Glanzelius, som ansåg att det var utmärkt skriva i egen sak, känna dem som behandlades etc. Håller med. Jag kan ha flera roller, även om det känns skumt.
Jag har haft föredelen att ända från start medverka i Lars Yngves gratiskulturtidning NyaUpplagan, över 50 nummer fylld inte bara av mina krönikor och artiklar, långtifrån, nej, här har uppslag behandlat Joy Division, Ian Curtis änka har uttalat sig, Jonas Jonasson, Jacques Werup, Gorbatjov, och oändligt fler får utrymme i denna tabloid fylld av kultur som går ut i över 20 000 gratisex. Den ligger i Malmö på konsthallar och skivaffärer, den ligger i livsmedelsaffärer i Skåne och den tar slut. Eftersom jag bor här ser jag också vilken bred spridning tidningen har. På pågatåget är det långt ifrån bara intellektuella glasögonormar som jag själv som slår upp bladet och läser. Med möda, sparsamhet, uppoffringar görs denna eminenta kulturtidning, unik i landet, av Lars Yngve. Den vore värd tidskriftsstöd. Flera avslag har han fått och nu senast också. Obegripligt! Jag vet att det är svårt att få kulturtidskriftsstöd, det är många kring grytan, men nu är det så att Lars har inga kompisar ens indirekt i kulturtidskriftskretsar, vilka ju även sitter och delar ut stålarna. Nej, nu var jag misstänksam i onödan, men ändå är det litet svårt att låta kulturtidskriftsstödet klinga rent och legitimt, då en tidskrift som NyaUpplagan inte får en chans i bidragssammanhang! Jag kan räkna upp andra mycket sämre publikationer, som får bidrag.

R I P

I drömmen följer de mig, alla människor jag mött som sagt ett ord eller spelat några slingor, som har fastnat. De behöver inte ens ha varit nära vänner. Så har de ju sett ut, de cirklar man gått och som lett bort från många, också då jag menat det. Och ibland hakar de i.
Strax efter jul ringde min vän Saga och berättade, att Rolf Blomquist hade avlidit. Förstummande faktum. Och jag tänkte efter vad författaren Bengt Anderberg i ett av sina många radioprogram talade om; att han gillade små författarskap, de kanske förbisedda men konsekventa, de som satt och knattrade på maskinen utanför den stora strålkastaren och som hade uppläsningar på bibliotek för intresserade församlingar på 20-30 personer. Just så känner jag mig själv ofta, men det var inte därför jag kommer ihåg det, utan för att han karakteriserade sig själv som en liten författare. Och med det menade han något positivt, inget gnäll eller beklagande. Och jag minns förstås för vilken gång i ordningen min vän och redaktör Axel Liffner, han har ett av Sveriges minsta författarskap, och för mig ett av de viktigaste. Alla samtal vi hade, där vi diskuterade den vid den tiden närmast bortglömda Rut Hillarp, eller hur han uppmärksammade mig på udda gestalter som Uno Eng och Ode Balten. Då Axel gick bort hade han gjort i ordning ett gäng konsumkassar åt mig fyllda med små författarskap ur hans bibliotek. Det tänkte jag på, när jag hörde att Rolf gått bort. Hans måleri var klart preciserat, rum i rum som gick över i varandra i ett slags abstraktion som var vanlig på 60-talet, men som han drev vidare med en intensitet, som mättades av kyliga toner och starka kontraster. Han var enveten och under bildernas ytor brände det av otålighet. Och så drev han tillsammans med sin hustru Marja-Lena Galleri Blå i Gärsnäs. Någon kanske varit där och ätit av den goda maten och njutit av den fantastiska miljön. Rolf hade ett starkt förhållande till det personliga i konstnärskapen. Bortom trender. Här fick jag en visuell adrenalin kick, när jag rätt nynerflyttad såg en utställning av Ole Birger. De målningar han gjort på 60-talet borde ha varit omöjliga att göra, men de var målade i Tunby... Inte i New York! Så har det gått på. Galleri Blå har varit ett ymnighetshorn av visuella överraskningar. Och i den östra delen av Skåne långa tider det enda galleri att räkna med. Ett av ytterst få som hävdat att konst är en åretrunthändelse och inte en turistmagnet på sommaren bara. Att gå in här var speciellt. Rolf var lågmäld och intensiv, men strax gick han leende vid min sida och frågade "nå, vad tycker du?". Och så var samtalet igång, bild efter bild, vare sig det rörde sig om Arne Perssons ljusmättade landskap eller Alexius Hubers metallglänsande lekfulla konkretism. Rolf brann av lust att tala om verken och kunna sjunka in i dem. Konst var en angelägenhet för samtal.
Och just har jag idag i Sydsvenskan läst Jan Sigurds betraktelse över Woody Allens musik, hans klarinettspel i New Orleans-stil. Det tycker jag inte vore så mycket att nämna, om det inte var för att jag i dag också läste dödsannonsen över Bunta Horn. Bunta Horn? I den bok om Carl Fredrik Reuterswärds konceptuella bilder och texter jag ställt samman (Corrupt Federal Reserve, Arena) fogade jag också in ett par mer personliga bilder, bland annat en från 1949, där en basspelande ung Carl Fredrik drömmer sig bort medan bland andra Bunta Horns klarinett sjunger med i den sena kvällens blues av ungdomlig längtan. (Carl Fredrik har bekfräftat att de nog spelade en blues - kan ha varit Buddy Bolden Blues...)
Bunta Horn var klarinettist, en av dem som träffade den tidiga New Orleans-jazzens själ djupast under den så kallade skoljazzen eller tradjazzen. Något jag knappt upplevt i verkligheten, jag är för ung för det, men ändå lyssnade intensivt på via EP-skivor som ung. Också här finns ett samtal jag minns. Jag satt hemma hos min vän poeten Petter Bergman i Hässelby (Någon som minns hans dikter och hans Rader från Hässelby? Eller är han också en mindre författare som Anderberg och Liffner numera?), i alla fall, där satt vi ute i Hässelby, en trappa ner med utsikt över vattnet och lyssnade på jazz. Så berättade han en glimt av ett minne i Bromma för länge sedan, då Bunta Horn spelade på en studenthippa. Någon i publiken, som kunde den sortens musik, ropade plötsligt åt den staccaterande Horn: legato Horn, legato!! Och Bunta Horn lät musiken flyta ur klarinetten medan han med klockstycket följde de ballonger som svävade i luften.
Vila i frid...
I natt kommer jag också att drömma om någon av er.

Utebliven solförmörkelse

Skjuter besöket på Louisiana framför oss på grund av snömassor och uselt väglag. I morgon är det dags, i dag ruskar vintern oss osäkra igen. Blöt snöyra, vatten rinner på fönstren, våra djupa gångar genom snön fylls igen. Och den efterlängtade solförmörkelsen dolde sig bakom gråa moln. I brist på den, tror jag mig förstå en dröm jag hade, så intensiv att den inte gick att drömma klart, med tydliga filmiska atavistiska drag. Tillsammans med hunden Asta rör vi oss långsamt i en labyrintisk byggnad för att hamna i ett slags hörsal, som liknar ett Folkets Hus från trettiotalet. Vad som var viktigt var stolarnas nötta umbrafärg, och en gång fram mot talarstolen. En underlig detalj var att strax bakom de obesatta stolarna stod alldeles lugn en brunbjörn, stor och stark och loj och stirrade förbi oss, fram mot filmduken. Inget hände. Men så upptäcker jag min fru Ann, som är där framme, och av någon anledning är hon beväpnad med ett sådant där spjut man har och tävlar med, vilket är mycket olikt henne. Lugnt siktar hon på björnen och kastar. Jag ser förvånat hur spjutet dalar genom det avlånga rummet och borrar in sig i björnens hals. Den verkar först mest förvånad, men rör sig sedan i allt långsammare mak framåt. Jag och hunden drar oss in mot väggen för att den inte ska få tag i oss med sina ramar. Men den ser oss inte. Och jag tänker att den ser ut som en spansk sårad tjur och strax kommer att dö av blodförlust, vilket gör mig trygg och säker, trots att inget blod syns. Med hunden bredvid mig i sängen vaknade jag. Och det kändes som en alldeles vanlig vardagsdröm. Som att ha varit på bio. Och märkligt nog tänkte jag just detta, att det här drömde jag i stället för att ha sett solförmörkelsen.

Tydligaste kulturhändelsen 2010

Under december har litet mekaniskt olika listor, översikter och tillbakablickar skapats. Jag har också deltagit både i musik och konst. Det är ganska skoj och får tas för vad det är. I den här leken ingår också olika varianter av "sämsta". Hoten mot Vilks ligger bra till. Liksom allehanda tankar att inskränka yttrandefriheten. Samma med en del kulturpolitiska utspel från ministern.
Men om jag verkligen tänker efter på allvar. Vilken kulturhändelse har varit mest signifikant och hotfull? Då återstår för mig bara en.
Stormningen av Ship to Gaza hör till årets mest upprörande övergrepp. I samband med att en av organisatörerna och aktivisterna, Dror Feiler, arresterades av israelerna beslagtogs hans saxofon. Och förstördes. Den handlingen var mer än bara ett symboliskt undertryckande av inte bara fredliga krafter men också kulturen i dess vidaste mening.