"Konsten är mitt verkliga motiv. Gesten det är gesten fru Ramona.. "Så skaldade för länge sedan Blå Tåget och jag tyckte de inte riktigt visste vad de talade om . Nu kom jag tänka på sångraderna igen inför mötet mellan Erland Brand och NUG. Då NUG fick vår kulturminister att spräcka sin fasad och göra ett av de första av flera framträdanden som gör att kulturpoliken inte ser ny ut men oroväckande annorlunda från de ideal jag själv har, ja, då blev jag mycket nöjd. Då fungerade hans graffitiestetik lysande. Men inne i konstakademiens salar tillsammans med Brand? Jag förstår tanken alltför väl, men det är just problemet. Det uppenbara. Vill konsten då inte mer än endast detta? En pedagogik som talar om stilistiska likheter och hur man rör handen? Litet besviken över att jag skulle kunna sända citatet från Blå Tåget till NUG,,
Hur Birgitta Rubin i DN tycker det är fint att Brand som är äldre accepterar NUG som är yngre låter för mig rätt dubiöst. Är det så farligt och kontroversiellt att acceptera NUGs rytmiska spraylinjer i rummet? Var det inte mer?
Då gillar jag bättre Ingela Johanssons måleri (ja, jag har skrivit katalogtexten!) och vill någon kalla detta konservativt från min sida, var så god. Men jag gillar hur Ingelas stilleben fylls av föremål som tycks ha sagt upp bekantskapen med varandra och varje språkligt försök att binda dem samman. Peter Cornell formulerade detta lysande i sin recension i Expressen.
Och så ställer Johan Lindell ut stora sceniska kompositioner. Starka i färg, form, rörelse, inte okomplicerade. De är frånvända och inbjudande samtidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar