Hörde i dag på radioprogrammet Människor och tro. Gunnar Bolin, den pålitlige och ständigt hörvärde rapportören om kultur i Tyskland. En radiofavorit utan tvekan. Även idag var han tänkvärd. Men jag opponerar mig, när han som exempel på sätt att få människor känna sig små genom arkitektur valde Karl Marx Allée i östra Berlin som exempel. Minns ej exakt hur hans ord föll, men de gick ut på att ensam kände man sig som en liten putte, man må där vara många, kollektivet var vad denna Europas första socialistiska gata var avsedd för. Jag tycker inte som Bolin.
Visst, gamla Stalinallée hyllades 1953 som den första socialistiska gatan i Europa, men så kom ju juniupproret, och det började ju bland byggjobbarna just där. Den delen av historien hör alltid till denna breda allé.
Då jag på DDR-tiden ofta strosade på Karl Marx Allée kände jag först ett slags motvilja mot det monumentala. Det dämpades efter hand, då jag upptäckte hur finurlig denna enorma långa gata fungerade. Trottoarerna var mycket breda, ja, de gjorde tjänst som gröna parkavsnitt som avskärmade bostadshusen från bilismen. Här fanns också modernistiska tankar gestaltade om ett boende som omfattade så mycket av livets nödvändigheter som bara gick. Hur ofta var jag inte på en av Berlins bästa boklådor, Karl Marx Buchhandlung, eller såg film på biografpalatset. Då och då hängde jag på Kafé Moskau, som var en mötesplats för oppositionella, olydiga och där Stasiagenter i sina töntiga läderimiterade jackor också hängde för att ha koll. Längs gatorna låg livsmedelsaffärer och krogarna stod som spön i backen. Var det fint väder lockade innergårdarna eller de parkbänkar i grönskan, där man kunde sträcka ut benen och snegla mot taken, ett av de absolut få ställen i Öst Berlin, där det fanns reklam. Massor av ljusreklam, förstås mest för sovjetiska produkter, bilar, filmen Orwo. Men den fanns där. Numera reser sig ynkliga rester av ståställningar där neonljusen som blinkade fram firmanamnen satt.
På de parkliknande trottoarerna under trädalléerna var det ett ständigt folkliv, barn som lekte, människor som hängde, eller på kvällarna ölberusade gäster från barerna.
Och inte minst fanns vid Strausberger Platz ett av de kulturella vattenhålen, Galerie Arkade, en statlig institution ledd av en ovanligt konsekvent konsthistoriker. Jag var där tillsammans med honom och konstnären Gerhard Altenbourg mitt i en utställning av denne som just skulle öppnas, då myndigheterna ringde och stoppade arrangemanget. Altenbourg var persona non grata. Men det var på Arkade som den olydiga och starkt statskritiska och subversiva mail art visades för första gången i DDR. Med en omfattande resonerande katalog till och med. Varje gång jag var på besök skaffade jag mig de små Arkade-katalogerna som med åren blev ett bibliotek över den verkligen viktiga DDR-konsten - Carlfriedrich Claus t.ex. Och i lådorna på galleriet fanns ett stort urval samtidskonst, även sådant som inte gick att ställa ut. Här skaffade jag mig många exempel på skärpan i den östtyska konsten - till exempel av Jürgen Friedrich, grafikern som drev ett av de viktigaste illegala lägenhetsgallerierna i landet (i Halle).
Fortfarande i dag njuter jag av att strosa längs Karl Marx Allée. Jag har vänner som bor i dessa visserligen små men modernistiskt fullödiga och väldesignade lägenheter. De gjordes inte för partipampar, de var en första början på vad som aldrig avslutades, att bygga bort bostadsknappheten i DDR. I alla fall hade man många idéer gemensamt med samtida svenska projekt, Vällingby t ex. I många av husen byggdes högst upp ateljéer för konstnärer, det var viktigt med kultur som integrerades. Så i Vällingby, så i Öst Berlin. Men i båda fallen hade nog planerarna och arkitekterna sett för mycket romantiska konstnärsfilmer. I de nya berlinhusen byggdes mysiga trappor in, prång och vinklar och inget vatten i själva ateljén. Snart blev dessa mysiga stora lokaler föremål för både arkitekters och partifolks lystnad. Annars bodde folk i allmänhet här. Det kommer jag också ihåg från DDR-tiden, blandningen på dem som hängde runt kvarteren, de kändes som gamla berlinare i största allmänhet. Det fanns andra kvarter, där folk var mer chica eller medelklassiga.
Men efter denna lovsång till en gata måste jag naturligtvis tillägga, att jag i DDR hade många kontakter med opposition, skrev om den, agerade, hade besök av Stasi, blev angiven. Så var det sagt. Också.
Ännu idag gillar jag den här gatan, här finns nu mer förfallna bitar, Kafé Moskvas socialrealistiskt optimistiska utsmyckning är på dekis till exempel. Fast biopalatset är renoverat och denna magnifika stalinfunkis är k-märkt. Ett utmärkt exempel på hur planhushållningen och statssocialismen/realsocialismen faktiskt var modernistiska projekt, som inom ganska kort tid havererade och sjönk.
Visst, gamla Stalinallée hyllades 1953 som den första socialistiska gatan i Europa, men så kom ju juniupproret, och det började ju bland byggjobbarna just där. Den delen av historien hör alltid till denna breda allé.
Då jag på DDR-tiden ofta strosade på Karl Marx Allée kände jag först ett slags motvilja mot det monumentala. Det dämpades efter hand, då jag upptäckte hur finurlig denna enorma långa gata fungerade. Trottoarerna var mycket breda, ja, de gjorde tjänst som gröna parkavsnitt som avskärmade bostadshusen från bilismen. Här fanns också modernistiska tankar gestaltade om ett boende som omfattade så mycket av livets nödvändigheter som bara gick. Hur ofta var jag inte på en av Berlins bästa boklådor, Karl Marx Buchhandlung, eller såg film på biografpalatset. Då och då hängde jag på Kafé Moskau, som var en mötesplats för oppositionella, olydiga och där Stasiagenter i sina töntiga läderimiterade jackor också hängde för att ha koll. Längs gatorna låg livsmedelsaffärer och krogarna stod som spön i backen. Var det fint väder lockade innergårdarna eller de parkbänkar i grönskan, där man kunde sträcka ut benen och snegla mot taken, ett av de absolut få ställen i Öst Berlin, där det fanns reklam. Massor av ljusreklam, förstås mest för sovjetiska produkter, bilar, filmen Orwo. Men den fanns där. Numera reser sig ynkliga rester av ståställningar där neonljusen som blinkade fram firmanamnen satt.
På de parkliknande trottoarerna under trädalléerna var det ett ständigt folkliv, barn som lekte, människor som hängde, eller på kvällarna ölberusade gäster från barerna.
Och inte minst fanns vid Strausberger Platz ett av de kulturella vattenhålen, Galerie Arkade, en statlig institution ledd av en ovanligt konsekvent konsthistoriker. Jag var där tillsammans med honom och konstnären Gerhard Altenbourg mitt i en utställning av denne som just skulle öppnas, då myndigheterna ringde och stoppade arrangemanget. Altenbourg var persona non grata. Men det var på Arkade som den olydiga och starkt statskritiska och subversiva mail art visades för första gången i DDR. Med en omfattande resonerande katalog till och med. Varje gång jag var på besök skaffade jag mig de små Arkade-katalogerna som med åren blev ett bibliotek över den verkligen viktiga DDR-konsten - Carlfriedrich Claus t.ex. Och i lådorna på galleriet fanns ett stort urval samtidskonst, även sådant som inte gick att ställa ut. Här skaffade jag mig många exempel på skärpan i den östtyska konsten - till exempel av Jürgen Friedrich, grafikern som drev ett av de viktigaste illegala lägenhetsgallerierna i landet (i Halle).
Fortfarande i dag njuter jag av att strosa längs Karl Marx Allée. Jag har vänner som bor i dessa visserligen små men modernistiskt fullödiga och väldesignade lägenheter. De gjordes inte för partipampar, de var en första början på vad som aldrig avslutades, att bygga bort bostadsknappheten i DDR. I alla fall hade man många idéer gemensamt med samtida svenska projekt, Vällingby t ex. I många av husen byggdes högst upp ateljéer för konstnärer, det var viktigt med kultur som integrerades. Så i Vällingby, så i Öst Berlin. Men i båda fallen hade nog planerarna och arkitekterna sett för mycket romantiska konstnärsfilmer. I de nya berlinhusen byggdes mysiga trappor in, prång och vinklar och inget vatten i själva ateljén. Snart blev dessa mysiga stora lokaler föremål för både arkitekters och partifolks lystnad. Annars bodde folk i allmänhet här. Det kommer jag också ihåg från DDR-tiden, blandningen på dem som hängde runt kvarteren, de kändes som gamla berlinare i största allmänhet. Det fanns andra kvarter, där folk var mer chica eller medelklassiga.
Men efter denna lovsång till en gata måste jag naturligtvis tillägga, att jag i DDR hade många kontakter med opposition, skrev om den, agerade, hade besök av Stasi, blev angiven. Så var det sagt. Också.
Ännu idag gillar jag den här gatan, här finns nu mer förfallna bitar, Kafé Moskvas socialrealistiskt optimistiska utsmyckning är på dekis till exempel. Fast biopalatset är renoverat och denna magnifika stalinfunkis är k-märkt. Ett utmärkt exempel på hur planhushållningen och statssocialismen/realsocialismen faktiskt var modernistiska projekt, som inom ganska kort tid havererade och sjönk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar