Utebliven solförmörkelse

Skjuter besöket på Louisiana framför oss på grund av snömassor och uselt väglag. I morgon är det dags, i dag ruskar vintern oss osäkra igen. Blöt snöyra, vatten rinner på fönstren, våra djupa gångar genom snön fylls igen. Och den efterlängtade solförmörkelsen dolde sig bakom gråa moln. I brist på den, tror jag mig förstå en dröm jag hade, så intensiv att den inte gick att drömma klart, med tydliga filmiska atavistiska drag. Tillsammans med hunden Asta rör vi oss långsamt i en labyrintisk byggnad för att hamna i ett slags hörsal, som liknar ett Folkets Hus från trettiotalet. Vad som var viktigt var stolarnas nötta umbrafärg, och en gång fram mot talarstolen. En underlig detalj var att strax bakom de obesatta stolarna stod alldeles lugn en brunbjörn, stor och stark och loj och stirrade förbi oss, fram mot filmduken. Inget hände. Men så upptäcker jag min fru Ann, som är där framme, och av någon anledning är hon beväpnad med ett sådant där spjut man har och tävlar med, vilket är mycket olikt henne. Lugnt siktar hon på björnen och kastar. Jag ser förvånat hur spjutet dalar genom det avlånga rummet och borrar in sig i björnens hals. Den verkar först mest förvånad, men rör sig sedan i allt långsammare mak framåt. Jag och hunden drar oss in mot väggen för att den inte ska få tag i oss med sina ramar. Men den ser oss inte. Och jag tänker att den ser ut som en spansk sårad tjur och strax kommer att dö av blodförlust, vilket gör mig trygg och säker, trots att inget blod syns. Med hunden bredvid mig i sängen vaknade jag. Och det kändes som en alldeles vanlig vardagsdröm. Som att ha varit på bio. Och märkligt nog tänkte jag just detta, att det här drömde jag i stället för att ha sett solförmörkelsen.