R I P

I drömmen följer de mig, alla människor jag mött som sagt ett ord eller spelat några slingor, som har fastnat. De behöver inte ens ha varit nära vänner. Så har de ju sett ut, de cirklar man gått och som lett bort från många, också då jag menat det. Och ibland hakar de i.
Strax efter jul ringde min vän Saga och berättade, att Rolf Blomquist hade avlidit. Förstummande faktum. Och jag tänkte efter vad författaren Bengt Anderberg i ett av sina många radioprogram talade om; att han gillade små författarskap, de kanske förbisedda men konsekventa, de som satt och knattrade på maskinen utanför den stora strålkastaren och som hade uppläsningar på bibliotek för intresserade församlingar på 20-30 personer. Just så känner jag mig själv ofta, men det var inte därför jag kommer ihåg det, utan för att han karakteriserade sig själv som en liten författare. Och med det menade han något positivt, inget gnäll eller beklagande. Och jag minns förstås för vilken gång i ordningen min vän och redaktör Axel Liffner, han har ett av Sveriges minsta författarskap, och för mig ett av de viktigaste. Alla samtal vi hade, där vi diskuterade den vid den tiden närmast bortglömda Rut Hillarp, eller hur han uppmärksammade mig på udda gestalter som Uno Eng och Ode Balten. Då Axel gick bort hade han gjort i ordning ett gäng konsumkassar åt mig fyllda med små författarskap ur hans bibliotek. Det tänkte jag på, när jag hörde att Rolf gått bort. Hans måleri var klart preciserat, rum i rum som gick över i varandra i ett slags abstraktion som var vanlig på 60-talet, men som han drev vidare med en intensitet, som mättades av kyliga toner och starka kontraster. Han var enveten och under bildernas ytor brände det av otålighet. Och så drev han tillsammans med sin hustru Marja-Lena Galleri Blå i Gärsnäs. Någon kanske varit där och ätit av den goda maten och njutit av den fantastiska miljön. Rolf hade ett starkt förhållande till det personliga i konstnärskapen. Bortom trender. Här fick jag en visuell adrenalin kick, när jag rätt nynerflyttad såg en utställning av Ole Birger. De målningar han gjort på 60-talet borde ha varit omöjliga att göra, men de var målade i Tunby... Inte i New York! Så har det gått på. Galleri Blå har varit ett ymnighetshorn av visuella överraskningar. Och i den östra delen av Skåne långa tider det enda galleri att räkna med. Ett av ytterst få som hävdat att konst är en åretrunthändelse och inte en turistmagnet på sommaren bara. Att gå in här var speciellt. Rolf var lågmäld och intensiv, men strax gick han leende vid min sida och frågade "nå, vad tycker du?". Och så var samtalet igång, bild efter bild, vare sig det rörde sig om Arne Perssons ljusmättade landskap eller Alexius Hubers metallglänsande lekfulla konkretism. Rolf brann av lust att tala om verken och kunna sjunka in i dem. Konst var en angelägenhet för samtal.
Och just har jag idag i Sydsvenskan läst Jan Sigurds betraktelse över Woody Allens musik, hans klarinettspel i New Orleans-stil. Det tycker jag inte vore så mycket att nämna, om det inte var för att jag i dag också läste dödsannonsen över Bunta Horn. Bunta Horn? I den bok om Carl Fredrik Reuterswärds konceptuella bilder och texter jag ställt samman (Corrupt Federal Reserve, Arena) fogade jag också in ett par mer personliga bilder, bland annat en från 1949, där en basspelande ung Carl Fredrik drömmer sig bort medan bland andra Bunta Horns klarinett sjunger med i den sena kvällens blues av ungdomlig längtan. (Carl Fredrik har bekfräftat att de nog spelade en blues - kan ha varit Buddy Bolden Blues...)
Bunta Horn var klarinettist, en av dem som träffade den tidiga New Orleans-jazzens själ djupast under den så kallade skoljazzen eller tradjazzen. Något jag knappt upplevt i verkligheten, jag är för ung för det, men ändå lyssnade intensivt på via EP-skivor som ung. Också här finns ett samtal jag minns. Jag satt hemma hos min vän poeten Petter Bergman i Hässelby (Någon som minns hans dikter och hans Rader från Hässelby? Eller är han också en mindre författare som Anderberg och Liffner numera?), i alla fall, där satt vi ute i Hässelby, en trappa ner med utsikt över vattnet och lyssnade på jazz. Så berättade han en glimt av ett minne i Bromma för länge sedan, då Bunta Horn spelade på en studenthippa. Någon i publiken, som kunde den sortens musik, ropade plötsligt åt den staccaterande Horn: legato Horn, legato!! Och Bunta Horn lät musiken flyta ur klarinetten medan han med klockstycket följde de ballonger som svävade i luften.
Vila i frid...
I natt kommer jag också att drömma om någon av er.