Lars Vilks har ju slagit broar mellan kultur och politik på ett minst sagt handgripligt vis. Vad som är politik och vad som är kultur flyter samman. Jag har aldrig sett Vilks som provocerande, mer undersökande. Närmast fysiskt och säkert ofrivilligt har han demonstrerat hur konst kan ha och ofta har en kärna av politik och ideologi.
Det måste man ha i minne, då dagens aktuella bildkonst granskas. På radion hörde jag tillbakablicken över årets konst. Där nämndes Modernautställningen som synnerligen politiklös. På ett vis kan jag hålla med. Det har arrangerats som ett slags modeshow med likartade utseenden som minsta gemensamma nämnare snarare än aktuella hållningar. Själv kan jag utan vidare se politiska komplikationer i en rad av verken. Och framförallt ifrågasättanden av den politiska dagordningens dagsaktuella och eurocentriska bas. Fast, jag håller med om att det kan bli tydligare.
Betydligt skarpare utsagor kan man se i Lunds konsthalls fantastiska visning av samtidskonst, Lunds konsthall presentation, just nu. Både poesin och ifrågasättandet syns mer här då verken fått bättre rum att verka i.
Politik och kultur, ja. Vi har ju en kulturminister som gör sitt bästa för att likt Vilks upprätta broar mellan de två sfärerna. Hon har uttalat sig om vad som är konst och icke. Hon har nu utsett en ny ledamot av Kulturrådets styrelsem Martin Borgs, som visserligen är filmare men i grunden har starka band med ministerns eget parti. Den kritiken har hon nu funnit ett svar på. Om han hade varit vänster, menar hon, skulle ingen sagt något. Men visst. Hon har rätt. Och det är just poängen i hennes tydliga politiska förklaring!
Det var nämligen så redan från kulturpolitikens början i vårt land 1974 att den vilade på en bred uppgörelse över partigränserna. Samma sak då den nödtroftiga revideringen ägde rum i riskdagen 1996.
Så kom en ny kulturutredning på initiativ av regeringen. Den var fylld av moderata symbolfrågor. Andades regionalisering och entreprenörskap. Av detta blev en tummetott som vi ju alla vet. Den måste sägas ha blivit ett i stora stycken misslyckat projekt. Och jag menar att det beror på att den vilade på en moderat allianspolitik, fast den borde ha varit föremål för alla partiers omsorg och inflytande för en fast kulturpolitik i framtiden. Det ser jag som en rättvisefråga. Något allvarligt i den var kundperspektivet. Vi som tar del av kultur är kunder inte medborgare. Därför tycker ministern att den viktigaste kulturreformen är skattesänkningar så att folk med låg lön får litet mer pengar att handla för. Det är kundperspektiv och inte medborgarperspektiv, ty i det senare fallet är tillgängligheten den viktigaste demokratiska byggstenen i kulturen.
Se här en partipolitisk ideologisering av kulturen. Och verkar det, av Kulturrådet. I alla fall ett försök.
Adelsohns socialdemokratiska företrädare tillsatte ledamöter utifrån personliga erfarenheter och kvalifikationer, inte partipolitiska. Under min tid i styrelsen satt där en före detta moderat riksdagsman, som gjorde stor nytta i diskussioner och beslut med sina breda kunskaper. Vad de andra i styrelsen röstade på har jag ingen aning om. Det var liksom inte grejen.
Det är betänkligt när aktiva kulturarbetare ersätts av olika slags administratörer och ideologer. Det vi ser är alarmerande. Och jag tycker kanske att detta slags politiserande av kulturen är minst lika allvarligt som islamistiska aktivister som ger sig på Vilks, med all respekt för de risker han tar för att ge oss kunskaper om de liberala friheternas gränser.
torsdag 30 december 2010
tisdag 21 december 2010
Matousch och annan aktuell konst
Sedan sist har Citytunneln öppnat, Malmös största konstutställning just nu. Den påminner mig om konstnärer jag inte blir kvitt. Jag grunnar på dem, deras bildvärld återkommer nästan dagligen. Och trots att jag ibland har möjligheten att recensera eller åtminstone anmäla utställningar av dem i spalterna räcker det sällan för att beskriva eller omfatta vad jag tänker på. Det är ju bra. Då finns de kvar för min nyfikenhet.
En sådan konstnär är onekligen Kristina Matousch. Just då detta skrivas har hon en av årets väsentligaste separata utställningar på Elastic i Malmö.
Utan att försöka formulera mig essäistiskt kring hennes verk försöker jag ändå ge några ingångar och associationer som ett brev till mig själv och er som läser.
Hon gör vassa redskap, som ibland kan påminna om hushållsgrejer. Men det är ju inte bruksföremålen hon gör, det är tomrummen, hålen.
Det skarpa perfektionistiska stålet liksom rispar och raspar ögonen då de försöker se igenom. För varje hålighet, varje tomrum är tomrum och hålighet endast genom att det finns en bakgrund. Den försöker jag ta mig in till.
Förutom perfektionen som snuddar vid minimalismen, det industriellt tillverkade, ytligt sett opersonliga, så spelar repetetitionen en roll.
Saker som minimalistiskt upprepas, särskilt med associationer till prefabricerade föremål och objekt, ger mig alltid associationer till musik.
Minimalistisk musik. Men hennes klangvärld är inte något slags ambient eller flöde. Uttrycken är för skarpa, alltför många föremål har vassa perfekta eggar. Därför tänker jag mest på Terry Riley, men kanske ännu mer LaMonte Young. Hans The Well Tuned Piano håller på i timmar. En envis repetition där det omstämt välstämda pianot vasst skär i öronen. Upprepningen tål inte hjärnan och perceptionen, efter några timmar börjar övertonerna flimra.
Där någonstans möter jag också Matouschs verk.
Så finns det en personlig ingång för mig. Då jag var mycket ung var en marxistiskt fotad feminism på dagordningen, det handlade om analys, ekonomi, att peka ut hinder att undanröja. Jag själv hade också med mig en stor ryggsäck existentialism. Då jag såg Beth Laurins debututställning slogs jag av häpnad. Som en skarp egg klöv hon rummet för att ta plats däri. Hon betraktade sig, bredde ut sig, och framförallt definierade hon sig själv genom att börja närgånget och lager för lager ta sig ut i samhället. En av hennes bilder blev mycket känd, en stor teckning mycket detaljerad av hennes kön omgivet av stora vassa rivjärn. Man skär sig vid självbeskrivning och genom att ta sig in i andra rum än de man är tilldelad. Samma med tomrummen och deras bakgrund.
Det blev helt omvälvande för mig att uppleva en sådan estetik.
Också Matousch - även om hon är betydligt mindre intresserad av självbespegling på det självbografiska viset som Laurin - har detta tema. Något klämmer, det är trångt. Det skär. (Då jag första gången på Crystal Palace i Stockholm såg Cutting Cunt tänkte jag omedelbart på Valerie Solanas - strax upphörde den associationen - men reaktionen var värd att notera.)
Annars finns ju en annan öppning hos Matousch mot resterna, lämningarna, av ett industriellt samhälles masskonsumtion, det är spår, det är förödelse som tar stor plats.
Tomrummen öppnar sig mot strukturer som vi sitter fast i. Det svåra med att skriva om sådant är att alla är liksom intrasslade i större eller mindre grad - tom språket - i detta falska medvetande.
En sådan konstnär är onekligen Kristina Matousch. Just då detta skrivas har hon en av årets väsentligaste separata utställningar på Elastic i Malmö.
Utan att försöka formulera mig essäistiskt kring hennes verk försöker jag ändå ge några ingångar och associationer som ett brev till mig själv och er som läser.
Hon gör vassa redskap, som ibland kan påminna om hushållsgrejer. Men det är ju inte bruksföremålen hon gör, det är tomrummen, hålen.
Det skarpa perfektionistiska stålet liksom rispar och raspar ögonen då de försöker se igenom. För varje hålighet, varje tomrum är tomrum och hålighet endast genom att det finns en bakgrund. Den försöker jag ta mig in till.
Förutom perfektionen som snuddar vid minimalismen, det industriellt tillverkade, ytligt sett opersonliga, så spelar repetetitionen en roll.
Saker som minimalistiskt upprepas, särskilt med associationer till prefabricerade föremål och objekt, ger mig alltid associationer till musik.
Minimalistisk musik. Men hennes klangvärld är inte något slags ambient eller flöde. Uttrycken är för skarpa, alltför många föremål har vassa perfekta eggar. Därför tänker jag mest på Terry Riley, men kanske ännu mer LaMonte Young. Hans The Well Tuned Piano håller på i timmar. En envis repetition där det omstämt välstämda pianot vasst skär i öronen. Upprepningen tål inte hjärnan och perceptionen, efter några timmar börjar övertonerna flimra.
Där någonstans möter jag också Matouschs verk.
Så finns det en personlig ingång för mig. Då jag var mycket ung var en marxistiskt fotad feminism på dagordningen, det handlade om analys, ekonomi, att peka ut hinder att undanröja. Jag själv hade också med mig en stor ryggsäck existentialism. Då jag såg Beth Laurins debututställning slogs jag av häpnad. Som en skarp egg klöv hon rummet för att ta plats däri. Hon betraktade sig, bredde ut sig, och framförallt definierade hon sig själv genom att börja närgånget och lager för lager ta sig ut i samhället. En av hennes bilder blev mycket känd, en stor teckning mycket detaljerad av hennes kön omgivet av stora vassa rivjärn. Man skär sig vid självbeskrivning och genom att ta sig in i andra rum än de man är tilldelad. Samma med tomrummen och deras bakgrund.
Det blev helt omvälvande för mig att uppleva en sådan estetik.
Också Matousch - även om hon är betydligt mindre intresserad av självbespegling på det självbografiska viset som Laurin - har detta tema. Något klämmer, det är trångt. Det skär. (Då jag första gången på Crystal Palace i Stockholm såg Cutting Cunt tänkte jag omedelbart på Valerie Solanas - strax upphörde den associationen - men reaktionen var värd att notera.)
Annars finns ju en annan öppning hos Matousch mot resterna, lämningarna, av ett industriellt samhälles masskonsumtion, det är spår, det är förödelse som tar stor plats.
Tomrummen öppnar sig mot strukturer som vi sitter fast i. Det svåra med att skriva om sådant är att alla är liksom intrasslade i större eller mindre grad - tom språket - i detta falska medvetande.
onsdag 8 december 2010
Martin Bryder & Blind Willie McTell
Wake up mama turn your lamp down low! Blind Willie McTell sjunger för oss rakt igenom seklerna. Hans gitarr vaggar oroligt orden. Rösten är ljus och skär genom hans mörker. Jag tittar på fotona av honom på min LP-bunt med gamla album. Den typiska kepsen, prydlig slips, kostym, knutna kängor. Skarpt som den bluesiga ragtime han litet nonchalant kunde kränga ur sig. Pressvecken är oklanderliga. En bluesens elegant och showman men vass som en rostig knivsegg. Så hittar jag andra foton, bylsig kavaj, nött, schavig. Ansiktet med ögonlocken för alltid slutna. Jag möter alla de här funderingarna i en målning. Martin Bryder på Ping Pong i Malmö. Den möter oss just då vi kommer in. Figuren är transformerad, men det slutna koncentrerade ansiktet omedvetet om vår blick ansikte mot ansikte. Konfronterade. Försjunken i musiken. Som när han spelar klagande bottleneck. Få kunde klaga ordlöst till strängarnas flytande sorg. Bottenlöst. Allt detta bor i konturerna till Bryders bluesgestalt. De böljar sig och veckar sig som hans välskötta kostym, nött med åren. Innanför konturerna bor en blues som kanske aldrig fått sådan form.
söndag 5 december 2010
Konstsvep: Electrohype, Tovey Kristiansen & Pictura
Jag fick ett alarmerande mail. Kulturchefen i Lund Torsten Schenlaer tänker omstrukturera ekonomin för bildkonsten i Lund. Jag undrar vad den eufemismen betyder? Ett vet jag, Galleri Pictura är hotat. Nu ligger det ju runt hörnet vid Lunds konsthall och Aura. Länge har detta galleri varit ett av de allt intressantare. De har arbetat med yngre konstnärer, satsat på projekt, installationer och nu senast anslutit sig till ett interantionellt nätverk för konst på webben, något som inte är nytt i världen, men nu introduceras i vårt land. Det betyder inte att man kllickar in sig och kollar på datorn, nej, Pictura visade ju hur hela galleriet fylldes av en sådan utställning för inte så länge sedan. Pictura vill vara i framkanten och vågar satsa. Det är ett av de gallerier som ger regionen sin speciella konstprofil. För det är ju, utan tvekan, bildkonsten som alltmer är vad som ger regionen, främst västra Skåne, dess karaktär. Här har ju en annan sorts konstliv växt fram senare år, vilket ju inte minst blev tydligt i samband med diskussionen kring Modernautställningen för några veckor sedan. Tyngdpunkten ligger numera i Malmö, men i Lund bidrar både Pictura och Lunds konsthall med tungt vägande insatser. Det är allt klarare att Malmö gått om Lund rejält från att det varit tvärtom, men institutioner som Lunds konsthall och också Pictura och Galleri 5 har gjort att Lund ändå haft ett finger med i spelet. Och de har i sin tur nog inspirerat en joker som Martin Bryder att öppna ett galleri i källarplanet, där den ena efter den andra utställningen av högsta klass visas.
Lunds konstliv är skört. Det bästa kulturchefen kan göra är att vårda det, se till att Pictura är kvar i sina lokaler, stödja Lunds konsthall (och framförallt låta den slippa politikerpåhopp).
Jag väntar i oroad på fortsättningen.
En annan institution som kämpar med medlen är Ystads konstmuseum. Jag vet, jag var chef där, men vågar ändå eller just därför hävda att museet är mycket aktiv del av konstlivet i regionen. Det är konsekvent att chefen Ýrr Jónasdottir visar årets upplaga av Electrohype, den återkommande utställningen med elektroniska medier. En mycket sevärd utställning. I olika salar möter vi en gammal modell av Mac (den första?), där David Rokeby gjort konst på skärmen, där en text kombineras med ett diskret flöde. Det är underbar primitivism att jämföra med dagens avancerade teknik.
Samtidigt fascineras jag också av hur enkla medel man kan använda för att uppnå maximala resultat. I sal 4 på var sin av kortväggarna har Diane Landry skapat mandalakonst med hjälp av petflaskor och tvättkorg. Långsamt växer och försvinner de på kortändarna och försänker hela rummet i en meditativ stämning. Fortsätter man sedan in i rum 5 väntar ett stilla verk av ljud och ljus av Sion Jeong.
Jag gillar verk som tar tid och är litet stilla, en avvikare från den fart och konsumtionskurva som råder annars.
Electrohype 2010 dukade också för humor. Först upptäckte jag en målning med en liten glugg i. Jag kikade in i den och mötte ett annat öga, så stängdes gluggen tvärt. Förbryllad och road gick jag in i ett av sidorummen för att se ännu ett verk av Norman T White. En ram av hönsnät med fladdrande små vimplar. Men ur denna steg ett erbarmligt tungfotat falskspel och en alltmer irriterad röst, som försökte nöta in pianospelets ABC i en ovillig adept. Det var hemskt att höra, och för varje ton snurrade de små vimplarna till och rafsade mot hönsnätet, som om de sade: släpp ut mig, låt mig slippa. Här måste också inflikas hur brett detta verk var. Hunden Asta satt fascinerad och stirrade, fokuserade med öronen på skaft och kikade på vad som hände i verket. Helt stilla och fascinerad satt hon där. Så har intensivt har jag inte sett hennes konstupplevelse sedan vi hörde en konsert med verk av Cage framfört av bilar.
Examensutställningarna på KHM är alltid värda att besökas. Nu var det Lars-Andreas Tovey Kristiansens tur. Om ni minns projektet i Folkets Park för ett tag sedan, så var det han som hade gjort en skulptur av den reva i fartygsskrovet på strejkbrytarfartyget Amalthea, som orsakats av bomben, som Anton Nilsson apterat. Ett av de märkligaste monumenten med anknytning till arbetarrörelsen jag sett. I en hylla i Sydsvenskan önskade jag att det kunde stå kvar. Så blev det inte.
Tovey Kristiansen har nu närmat sig en annan sida av utopin, modernismen, utvecklingen och det socialistiska experimentet, kan man nog säga. Han har tagit sig in i Tjernobyl-området och dokumenterat. Sovjetunionen var ju ett modernistiskt projekt, som ju inte gick särskilt bra. Husen i Tjernobyl är byggda i Corbusiers efterföljd med grönska mellan huskropparna. Luft och ljus. Tillväxten var tänkt oändlig. Så skedde kärnkraftskatastrofen. Mer än ett värmeverk kollapsade, det var en sinnebild för ett helt experiment, en vision som sedan länga glappade. Detta har Tovey Kristiansen fångat mästerligt. Den modernistiska arkitekturen blir återerövrad av naturen. Och i en flimrande stillastående video med fågelsång och destruktion är närvaron skakande.
Han har tagit upp - både i Folkets Park och här - en viktig idéhistorisk och reell aspekt på moderniteten, arbetarrörelsen och drömmen om välfärd och tillväxt.
Lunds konstliv är skört. Det bästa kulturchefen kan göra är att vårda det, se till att Pictura är kvar i sina lokaler, stödja Lunds konsthall (och framförallt låta den slippa politikerpåhopp).
Jag väntar i oroad på fortsättningen.
En annan institution som kämpar med medlen är Ystads konstmuseum. Jag vet, jag var chef där, men vågar ändå eller just därför hävda att museet är mycket aktiv del av konstlivet i regionen. Det är konsekvent att chefen Ýrr Jónasdottir visar årets upplaga av Electrohype, den återkommande utställningen med elektroniska medier. En mycket sevärd utställning. I olika salar möter vi en gammal modell av Mac (den första?), där David Rokeby gjort konst på skärmen, där en text kombineras med ett diskret flöde. Det är underbar primitivism att jämföra med dagens avancerade teknik.
Samtidigt fascineras jag också av hur enkla medel man kan använda för att uppnå maximala resultat. I sal 4 på var sin av kortväggarna har Diane Landry skapat mandalakonst med hjälp av petflaskor och tvättkorg. Långsamt växer och försvinner de på kortändarna och försänker hela rummet i en meditativ stämning. Fortsätter man sedan in i rum 5 väntar ett stilla verk av ljud och ljus av Sion Jeong.
Jag gillar verk som tar tid och är litet stilla, en avvikare från den fart och konsumtionskurva som råder annars.
Electrohype 2010 dukade också för humor. Först upptäckte jag en målning med en liten glugg i. Jag kikade in i den och mötte ett annat öga, så stängdes gluggen tvärt. Förbryllad och road gick jag in i ett av sidorummen för att se ännu ett verk av Norman T White. En ram av hönsnät med fladdrande små vimplar. Men ur denna steg ett erbarmligt tungfotat falskspel och en alltmer irriterad röst, som försökte nöta in pianospelets ABC i en ovillig adept. Det var hemskt att höra, och för varje ton snurrade de små vimplarna till och rafsade mot hönsnätet, som om de sade: släpp ut mig, låt mig slippa. Här måste också inflikas hur brett detta verk var. Hunden Asta satt fascinerad och stirrade, fokuserade med öronen på skaft och kikade på vad som hände i verket. Helt stilla och fascinerad satt hon där. Så har intensivt har jag inte sett hennes konstupplevelse sedan vi hörde en konsert med verk av Cage framfört av bilar.
Examensutställningarna på KHM är alltid värda att besökas. Nu var det Lars-Andreas Tovey Kristiansens tur. Om ni minns projektet i Folkets Park för ett tag sedan, så var det han som hade gjort en skulptur av den reva i fartygsskrovet på strejkbrytarfartyget Amalthea, som orsakats av bomben, som Anton Nilsson apterat. Ett av de märkligaste monumenten med anknytning till arbetarrörelsen jag sett. I en hylla i Sydsvenskan önskade jag att det kunde stå kvar. Så blev det inte.
Tovey Kristiansen har nu närmat sig en annan sida av utopin, modernismen, utvecklingen och det socialistiska experimentet, kan man nog säga. Han har tagit sig in i Tjernobyl-området och dokumenterat. Sovjetunionen var ju ett modernistiskt projekt, som ju inte gick särskilt bra. Husen i Tjernobyl är byggda i Corbusiers efterföljd med grönska mellan huskropparna. Luft och ljus. Tillväxten var tänkt oändlig. Så skedde kärnkraftskatastrofen. Mer än ett värmeverk kollapsade, det var en sinnebild för ett helt experiment, en vision som sedan länga glappade. Detta har Tovey Kristiansen fångat mästerligt. Den modernistiska arkitekturen blir återerövrad av naturen. Och i en flimrande stillastående video med fågelsång och destruktion är närvaron skakande.
Han har tagit upp - både i Folkets Park och här - en viktig idéhistorisk och reell aspekt på moderniteten, arbetarrörelsen och drömmen om välfärd och tillväxt.
torsdag 2 december 2010
Krisár och Wallner
I Artforum ser jag att Thomas Wallners utställning med Anders Krisár i oktober i år utsetts till en av årets tio bästa utställningar - i världen.
Wallners galleri är värd detta. Och tänk att han numera driver det i byn Simris utanför Simrishamn.
Naturligtvis skrev jag om denna utställning i Sydsvenskan:
"Anders Krisárs skulpturer är inbäddade i lager av betydelser. Ibland är det rent bokstavligt som i Sonja, där han samlat in klädesplagg från en och samma människas liv för att sedan bygga upp henne från barndomen till döden.
Där ligger hon som ett människobylte på golvet.
Den ödsliga golvytan gör sitt till. Krisárs tekniskt välgjorda verk måste nämligen ha utrymme för att inte reduceras till estetiska objekt. I Wallners nyöppnade konsthall får de den rymd de behöver.
osv..."
Det är fint att denna utställning uppmärksammats. Wallners galleri var en viktig pulsgivare i Malmö och det är litet synd att han inte kunde hålla ut där.
Wallners galleri är värd detta. Och tänk att han numera driver det i byn Simris utanför Simrishamn.
Naturligtvis skrev jag om denna utställning i Sydsvenskan:
"Anders Krisárs skulpturer är inbäddade i lager av betydelser. Ibland är det rent bokstavligt som i Sonja, där han samlat in klädesplagg från en och samma människas liv för att sedan bygga upp henne från barndomen till döden.
Där ligger hon som ett människobylte på golvet.
Den ödsliga golvytan gör sitt till. Krisárs tekniskt välgjorda verk måste nämligen ha utrymme för att inte reduceras till estetiska objekt. I Wallners nyöppnade konsthall får de den rymd de behöver.
osv..."
Det är fint att denna utställning uppmärksammats. Wallners galleri var en viktig pulsgivare i Malmö och det är litet synd att han inte kunde hålla ut där.
lördag 27 november 2010
Rönnells antikvariat bastar + Lunds konsthall
Hej mitt vinterland. Ser ut över snöiga österlenvidder. Och tänker på Rönnells antikvariat. Idag fyller de år. Grattis. Det var mitt vattenhål i en trist förortstillvaro. Det är klart, biblioteket i Vällingby ska jag inte glömma. Men varje vecka åkte jag in till Rönnells med sparade veckopengar i fickan. I skolan hade Modersmålslärarnas Riksförbunds små tunna häften, utdrag ur klassiker, väckt min lust. In på Rönnells och handla en billig upplaga av hela Iliaden och hela Odyssén. Samtidigt plöjde jag med bultande hjärta igenom hyllorna för svensk lyrik och prosa. Där fann jag alla Eyvind Johnssons Romanen om Olof, jag hittade Ekelöf och Hillarp. Med bokpåsen lika ivrigt i famn som en alkoholist höll sin Rosita i brunpåse satt jag på tunnelbanan hem till förorten och bläddrade i mina fynd.
Jag var så ivrig, att ta ikapp vad mina klasskamrater från mer borgerliga hem redan visste. I vår bokhylla hemma stod mest poesi tack vare min mamma. Det slukade jag och hämtade varje dag om jag kunde näring i Dagens Dikt. Nu gällde det att läsa på egen hand. Det var en underbar resa som inte slutat än.
Och där var Rönnells antikvariat en trogen vägledare. Och tänk, när jag gjorde min korta vapenfria militärtjänst, innan jag vände den ryggen helt, då var en av mina kompisar på brandförsvaret ett biträde på Rönnells, specialiserad på religiösa sekter.
Antikvariat och gamla tidens skivbutiker var viktiga bildningsinstrument för mig.
Rönnells toppar.
Och på samma gång kan jag inte låta bli att berätta en historia. På ett av Clartés i Stockholm bokbord med begagnade böcker fanna jag TS Eliots De knepiga katternas bok med vackra illustrationer. Bredvid mig stod en flicka i min ålder som jag genast blev förälskad i. Hon sade att hon gärna ville köpa den boken, vilket gjorde att mitt tjugoåriga hjärta slog dubbelvolt, och naturligtvis sade jag inte emot!
Och så till sist efter gårdagens besök på Lunds konsthall: lika hårt som då slår pulsen över all den konst som visas. Lunds konsthall visar yngre konst från regionen. Strålande. Heja Lunds konsthall! Läg så till att Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans på Malmö konstmuseum har en strålande utställning, att David Svensson och Kristina Matousch idag har vernissager i Malmö, att Electrohype öppnar på Ystads konstmuseum och att en av mina verkliga favoriter, Charlotte Walentin får ett stipendium på Ystads konstmuseum ur Gunnar och Lily Perssons fond, ja, då fattar ni att trots snö och vind och hinder, så ser det ljust ut ett tag till.
Har förresten just skrivit ett inlägg Anna Brodows blogg angående feministisk konst.
Jag var så ivrig, att ta ikapp vad mina klasskamrater från mer borgerliga hem redan visste. I vår bokhylla hemma stod mest poesi tack vare min mamma. Det slukade jag och hämtade varje dag om jag kunde näring i Dagens Dikt. Nu gällde det att läsa på egen hand. Det var en underbar resa som inte slutat än.
Och där var Rönnells antikvariat en trogen vägledare. Och tänk, när jag gjorde min korta vapenfria militärtjänst, innan jag vände den ryggen helt, då var en av mina kompisar på brandförsvaret ett biträde på Rönnells, specialiserad på religiösa sekter.
Antikvariat och gamla tidens skivbutiker var viktiga bildningsinstrument för mig.
Rönnells toppar.
Och på samma gång kan jag inte låta bli att berätta en historia. På ett av Clartés i Stockholm bokbord med begagnade böcker fanna jag TS Eliots De knepiga katternas bok med vackra illustrationer. Bredvid mig stod en flicka i min ålder som jag genast blev förälskad i. Hon sade att hon gärna ville köpa den boken, vilket gjorde att mitt tjugoåriga hjärta slog dubbelvolt, och naturligtvis sade jag inte emot!
Och så till sist efter gårdagens besök på Lunds konsthall: lika hårt som då slår pulsen över all den konst som visas. Lunds konsthall visar yngre konst från regionen. Strålande. Heja Lunds konsthall! Läg så till att Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans på Malmö konstmuseum har en strålande utställning, att David Svensson och Kristina Matousch idag har vernissager i Malmö, att Electrohype öppnar på Ystads konstmuseum och att en av mina verkliga favoriter, Charlotte Walentin får ett stipendium på Ystads konstmuseum ur Gunnar och Lily Perssons fond, ja, då fattar ni att trots snö och vind och hinder, så ser det ljust ut ett tag till.
Har förresten just skrivit ett inlägg Anna Brodows blogg angående feministisk konst.
onsdag 24 november 2010
Om poesins och abstraktionens möjligheter
Snö och vinterelände utanför. På grammofonen snurrar Jimmy Scott, sentimentaliteten och utspel som hör samman med klirrande whisky fyller rummet. Men spriten avstår jag från så jag inte skriver med berusade fingrar. Nog har jag gjort det, men idag håller jag i mig. Låter vintersvärtan klinga ut av sig själv.
Tänker på dessa frågor som ständigt ställs om abstraktion och figuration och poesi, om de är möjliga och i så fall hur?
Kan syans akademiskt, men ändå bubblar det till i mig, för så många positiva exempel dyker upp. Just nu visas en halv trappa ner på Martin Bryders livsnödvändiga galleri i Lund vibrerande ytor av Enrique Battista, en målare som närmar sig det monokroma men som med absolut gehör finner den skavande tonen, då han lägger på och försiktigt fogar till. Abstraktion är inte bara möjligt i dagens konst, det är en framgångsrik estetisk "strategi".
Samma gäller ju den så kallade motsatsen. Figurationen. Nerdrums krets väsnas kring detta, Axess har dem som exempel. De hålls i outsiderrollen, ser sig kanske ibland som offer, då de återupprättar gamla hierarkier. Det är onödigt. En del av dem laddar målningarna med välmålad symbolism och sentimentalitet bortom det vanliga i arkaiska sammanhang så att de hade kunnat representeras på vilken surrealistutställning. Min gamle bekant och vän Ragnar von Holten hade gillat detta!! Utan att gilla Axess...
Jimmy Scott snyftar på i en innerlig extas. En antimodernist? Nej, tvärtom, det är ju just detta på sätt och vis oskyldiga och expressiva som varit en källa under modernismen. De udda har ju sökts och hur många har inte velat vara udda. Kämpat för det.
När jag hälsade på Inga-Lina Lindqvist för några veckor sedan visade hon mig en bok som gått mig förbi, Verner Boströms samlade dikter 1965-72: Länder. För några år sedan kom denna volym ut med denne minst sagt märklige poet från Lappträsk, där han bodde i det närmaste ensam hela sitt liv. Hans poesi skulle idag kallas språkmaterialstisk:
Och tid och vägar är i tiden
Tider plägar lyster i tider
Tid och fordon ärer i tiden
Tid och tider lyser i tider
Tider när och fjärran tid.
Så går det på. Dikt efter dikt. Samtida med Jimmy Scott i var sin ända av världen.
Abstraktion är inte bara nys och historia. Det fungerar och bär. Livsnödvändigt. Samma med figurationen. Jag bara säger: Ragnar Persson, som just nu visas på Krets i Malmö, men han kan studeras i olika häften och böcker. Ett slags vilsegångna människor utan kompass men med en intensiv närvaro i tiden, som varken Nerdrums krets eller ens rockmusiken vågar närma sig i intensitet.
Vad ni gör, kolla in det!
Tänker på dessa frågor som ständigt ställs om abstraktion och figuration och poesi, om de är möjliga och i så fall hur?
Kan syans akademiskt, men ändå bubblar det till i mig, för så många positiva exempel dyker upp. Just nu visas en halv trappa ner på Martin Bryders livsnödvändiga galleri i Lund vibrerande ytor av Enrique Battista, en målare som närmar sig det monokroma men som med absolut gehör finner den skavande tonen, då han lägger på och försiktigt fogar till. Abstraktion är inte bara möjligt i dagens konst, det är en framgångsrik estetisk "strategi".
Samma gäller ju den så kallade motsatsen. Figurationen. Nerdrums krets väsnas kring detta, Axess har dem som exempel. De hålls i outsiderrollen, ser sig kanske ibland som offer, då de återupprättar gamla hierarkier. Det är onödigt. En del av dem laddar målningarna med välmålad symbolism och sentimentalitet bortom det vanliga i arkaiska sammanhang så att de hade kunnat representeras på vilken surrealistutställning. Min gamle bekant och vän Ragnar von Holten hade gillat detta!! Utan att gilla Axess...
Jimmy Scott snyftar på i en innerlig extas. En antimodernist? Nej, tvärtom, det är ju just detta på sätt och vis oskyldiga och expressiva som varit en källa under modernismen. De udda har ju sökts och hur många har inte velat vara udda. Kämpat för det.
När jag hälsade på Inga-Lina Lindqvist för några veckor sedan visade hon mig en bok som gått mig förbi, Verner Boströms samlade dikter 1965-72: Länder. För några år sedan kom denna volym ut med denne minst sagt märklige poet från Lappträsk, där han bodde i det närmaste ensam hela sitt liv. Hans poesi skulle idag kallas språkmaterialstisk:
Och tid och vägar är i tiden
Tider plägar lyster i tider
Tid och fordon ärer i tiden
Tid och tider lyser i tider
Tider när och fjärran tid.
Så går det på. Dikt efter dikt. Samtida med Jimmy Scott i var sin ända av världen.
Abstraktion är inte bara nys och historia. Det fungerar och bär. Livsnödvändigt. Samma med figurationen. Jag bara säger: Ragnar Persson, som just nu visas på Krets i Malmö, men han kan studeras i olika häften och böcker. Ett slags vilsegångna människor utan kompass men med en intensiv närvaro i tiden, som varken Nerdrums krets eller ens rockmusiken vågar närma sig i intensitet.
Vad ni gör, kolla in det!
måndag 22 november 2010
Barn förbättrar konst
En olycka, beskrevs det som. Då ett besökande barn råkade slå sönder en glasskiva i ett av Claire Barclays verk i utställningen Abstract Possible: Trailern i Malmö konsthalls C-sal. Utställningen ställer frågan om abstraktion i dag är möjlig och i så fall hur utifrån samtidskonstens perspektiv.
Claire Barclay har skapat skulpturobjekt, där delarna liknar ett slags fynd, found objects, sådana man gör ready mades av. Eller har gjort. Föremål som förlorat funktionen. Det blir en metanivå, då hon gör obrukbara ting till sina skulpturer. Ett led utesluts och ersätts av en abstraktion. Jag tyckte det var torrt, sökt om än litet kul, och ganska vackert. Men vem bryr sig om det i detta sammanhang. Nå, så kom där ett barn och ett verk gick sönder. Det obrukbara gjordes obrukbart även som konst. Fast hur skulle egentligen ett till konst upphöjt funnet föremål kunna göras obrukbart? Konstnären har tappat något i sin förmåga att imitera en ton, ett utseende. Denna återställde nu, i mina ögon, denna unga besökare, som införde en ny metanivå och då höjde konstverket. Det blev med ens orent. Och ännu obrukbarare än det obrukbart tillverkade. Jag gillar den nivån!
En jämförelse i konstlivet just nu i Lund-Malmö bjuder förstås Tomas Scherer på Pictura. Välsvarvade välformade och sinnligt osinnliga kopior av föremål, där vi ser vad det kan vara men samtidigt förnekar detta. Innehållet blir explosivt men bara demonstrerat. Var blir komminikationen omöjlig/möjlig. Ett slags meddelandets benbrott undersöks.
Hur mycket omedvetnare och övertygad om en inövad metod är då inte Claire Barclay?? Med all respekt för henne.
Med denna unga besökare har Abstract Possible fått en ny deltagare, en kreativ sådan som i ett grepp skär rakt igenom meta-fysiken...
Claire Barclay har skapat skulpturobjekt, där delarna liknar ett slags fynd, found objects, sådana man gör ready mades av. Eller har gjort. Föremål som förlorat funktionen. Det blir en metanivå, då hon gör obrukbara ting till sina skulpturer. Ett led utesluts och ersätts av en abstraktion. Jag tyckte det var torrt, sökt om än litet kul, och ganska vackert. Men vem bryr sig om det i detta sammanhang. Nå, så kom där ett barn och ett verk gick sönder. Det obrukbara gjordes obrukbart även som konst. Fast hur skulle egentligen ett till konst upphöjt funnet föremål kunna göras obrukbart? Konstnären har tappat något i sin förmåga att imitera en ton, ett utseende. Denna återställde nu, i mina ögon, denna unga besökare, som införde en ny metanivå och då höjde konstverket. Det blev med ens orent. Och ännu obrukbarare än det obrukbart tillverkade. Jag gillar den nivån!
En jämförelse i konstlivet just nu i Lund-Malmö bjuder förstås Tomas Scherer på Pictura. Välsvarvade välformade och sinnligt osinnliga kopior av föremål, där vi ser vad det kan vara men samtidigt förnekar detta. Innehållet blir explosivt men bara demonstrerat. Var blir komminikationen omöjlig/möjlig. Ett slags meddelandets benbrott undersöks.
Hur mycket omedvetnare och övertygad om en inövad metod är då inte Claire Barclay?? Med all respekt för henne.
Med denna unga besökare har Abstract Possible fått en ny deltagare, en kreativ sådan som i ett grepp skär rakt igenom meta-fysiken...
Åkesson än en gång, & Randi Fisher
Ja, kära J bra att Åkesson kommer på tal igen. Och jag tänker på såna historiska fantastiska saker som hennes samarbete med Jarl Hammarberg Åkesson. En utmärkt och litet avglömd poet, som dock är ytterst aktiv. Och Petter Bergman... låt oss nämna hans namn ofta ofta för att han ska få ny aktualitet. Hur mycket läser jag inte t ex Lester left town då livsandarna brukar vilja pysa iväg och lämna mig som en hopsjunken suffle redo för sophinken.
Jo, jag har just varit i Norrköping och hållit föredrag om improvisationsmusik och dess samband med konst. Spännande ämne.
Lika roligt var det att se Randi Fishers utställning.
Äntligen! Får vi se henne i helfigur. Under många decennier har jag ju sett hennes saker och även skrivit litet. Det känns däremot litet onödigt av museet att på väggen skriva att hon ställde ut samtidigt med alla dem som fick epitetet 1947 års män på Färg och Form. Egentligen helt oviktigt. Det var aldrig en grupputställning. Och det var inte bara hon som "glömdes" i detta sammanhang, strax dumpades både Liss Eriksson och andra medan Rodhe mfl lyftes fram. Och att hon glömdes bort i själva efterkonstruerade rubriken 1947 års män är väl vad man förväntar sig. Men påpekandet att denna grupp aldrig var en grupp har jag själv gjort i flera böcker, senast Signums svenska konsthistoria. Att så drapp upp detta igen på utställningen tycker jag inte bara är onödigt. Det förnekar föregående korrigerande konsthistoria, min t ex, och så slår det in vidöppna dörrar. Det är låtsasinfo!
Att hon i sitt kollektivistiska sett att se konst i arbete slår hål på myten om geniet är sant och där platsar hon in under Sven Alfons tankar om Unga gotiker.
Så har jag ju även ett personligt förhållande till Fishers bildvärld. Rut Hillarp var min första poetiska musa, då jag var mycket liten, och min mammas ex av Dina händers ekon fick hennes poesi att bulta hett i Fishers svart-röda omslagspuls.
Jag är ingen samlare egentligen. Men om jag skulle finna en skiss till det omslaget skulle jag nästan kunna göra vad som helst för att få ha det på min vägg.
Jo, jag har just varit i Norrköping och hållit föredrag om improvisationsmusik och dess samband med konst. Spännande ämne.
Lika roligt var det att se Randi Fishers utställning.
Äntligen! Får vi se henne i helfigur. Under många decennier har jag ju sett hennes saker och även skrivit litet. Det känns däremot litet onödigt av museet att på väggen skriva att hon ställde ut samtidigt med alla dem som fick epitetet 1947 års män på Färg och Form. Egentligen helt oviktigt. Det var aldrig en grupputställning. Och det var inte bara hon som "glömdes" i detta sammanhang, strax dumpades både Liss Eriksson och andra medan Rodhe mfl lyftes fram. Och att hon glömdes bort i själva efterkonstruerade rubriken 1947 års män är väl vad man förväntar sig. Men påpekandet att denna grupp aldrig var en grupp har jag själv gjort i flera böcker, senast Signums svenska konsthistoria. Att så drapp upp detta igen på utställningen tycker jag inte bara är onödigt. Det förnekar föregående korrigerande konsthistoria, min t ex, och så slår det in vidöppna dörrar. Det är låtsasinfo!
Att hon i sitt kollektivistiska sett att se konst i arbete slår hål på myten om geniet är sant och där platsar hon in under Sven Alfons tankar om Unga gotiker.
Så har jag ju även ett personligt förhållande till Fishers bildvärld. Rut Hillarp var min första poetiska musa, då jag var mycket liten, och min mammas ex av Dina händers ekon fick hennes poesi att bulta hett i Fishers svart-röda omslagspuls.
Jag är ingen samlare egentligen. Men om jag skulle finna en skiss till det omslaget skulle jag nästan kunna göra vad som helst för att få ha det på min vägg.
torsdag 18 november 2010
Apropå tolkningar av Sonja Åkesson
Funderar på varför så få tolkningar av andras texter görs av rock och popmusiker. I Babel i kväll talade Annika Norlin om hur viktiga låttexter kan vara, en litterär genre. Visst, kanske det. Men efter att ha hört hennes egen tolkning av Sonja Åkessons "Åkej" på den nya skivan, där Kajsa Grytt, Anna Järvinen, Britta Persson, Lisa Nilsson, Lena Swanberg, Sofia Karlsson, Rebecka Törnqvist, Nina Ramsby, Anna von Hausswolff, Frida Hyvönen också tar sig an Åkesson förbluffas jag över resulatatet. Strålande. Det är klart att det är orättvist att jämföra Hyvönens drivande version av "Neeeiiiijjj" med Åkessons egen oslagbara, där hon förvandlar denna vardagliga ångest till konkret poesi och ordlöst skapar ett innehåll som kramar om inälvorna på en.
Ändå det här får mig att längta efter fler såna album, kanske en skiva tolkningar av Åkesson signerad Anna Järvinen, eller Kajsa Grytt som river talking blues-traditionen då hon framför Åkessons självbiografi. Eller Annika Norlin själv? Ett album Åkesson??
Precis som jag längtar efter att höra Plura ägna en platta åt Lars Forssell - det undrade jag varför han inte gjort, efter att ha sett ett TV-program, där han sjöng "Snurra min jord".
Där finns så mycket att önska. Vem tar sig an den sångbare, melankoliska, mycket musikaliske Petter Bergman till exempel. För många årtionden sedan sjöngs han ibland av jazzmusiker, Nannie Porres vill jag minnas, och Lars Werner, pianisten alltså...
Hallå - vem nappar??
Ändå det här får mig att längta efter fler såna album, kanske en skiva tolkningar av Åkesson signerad Anna Järvinen, eller Kajsa Grytt som river talking blues-traditionen då hon framför Åkessons självbiografi. Eller Annika Norlin själv? Ett album Åkesson??
Precis som jag längtar efter att höra Plura ägna en platta åt Lars Forssell - det undrade jag varför han inte gjort, efter att ha sett ett TV-program, där han sjöng "Snurra min jord".
Där finns så mycket att önska. Vem tar sig an den sångbare, melankoliska, mycket musikaliske Petter Bergman till exempel. För många årtionden sedan sjöngs han ibland av jazzmusiker, Nannie Porres vill jag minnas, och Lars Werner, pianisten alltså...
Hallå - vem nappar??
tisdag 16 november 2010
Fred och Rolf Åkerström och Dan Andersson
Visor är inte riktigt min grej. Men ibland lyssnar jag och snubblar över små fynd. Och ibland är jag i största allmänhet intresserad. Så hamnade Cajsa Stina Åkerströms "Du och jag, farsan" på nattygsbordet. Intressant läsa om en så dynamisk epok och minst sagt komplicerad människa, som pendlade mellan ljusa och mörka sidor.
Men jag hajade till då jag läste det kapitel, där författaren skriver om pappa Freds aversioner mot Evert Taube och Dan Andersson. Oförklarligt på många vis. Ett skäl var ju dåtidens underliga mekaniska resonemang om klass och politik. Taube var ju född överklass guvars. Men Dan Andersson då? Här fanns ju allt som passade i tiden och därtill en skatt av dikt och visa. Cajsa Stina Åkerström försöker förstå just den motviljan, som förblir obegriplig för henne.
Det är då jag kommer att tänka på att den gigantiskt populäre Fred faktiskt hade en lillebror, Rolf, som också sjöng. Han förekommer knappt alls i boken. Sent 70-tal gav han ut en LP, "Sång till Västanvinden", som enbart innehöll sånger av - Dan Andersson. Om jag minns rätt betonade Rolf i albumets text den proletära anknytningen, som på den tiden var PK. Under hela 70-talet hade Rolf specialiserat sig just på Dan Andersson, och ville ge honom en ny tolkning, återföra honom till tidens politiska dagordning men samtidigt behålla poesins ömsinta sida. Det gick att kombinera. Resultatet så som det hörs på "Sång till Västanvinden" är utomordentligt och om visornas värld är rättvis finns en given plats i hyllan för detta album!
Lyssnar igen. På Youtube finns utlagt "Jungman Jansson" i Rolf Åkerströms tolkning. Vad hör jag!? En innerlig vacker röst som lever i texten. På många vis sjunger han bättre än Fred. Utan dramatiskt vibrato, utan åtbörder, men direkt, klart, rent och svidande skönt. Jag vill inte på något vis ta ifrån Fred Åkerström hans enorma scenkraft och expressiva uttryck, de som firade triumfer inte minst i Bellmantolkningarna. Men i det lyriska, där teatergesterna inte hjälpte, där tänker jag att Rolf hade en alldeles egen position. Den introspektiva innerligheten! Och han göt känsla i Dan Andersson på ett vis som nog Fred inte hade klarat av. Nå, sånt går inte spekulera i. Kanske har jag fel.
Men jag blir ändå inte kvitt misstanken, att Fred Åkerström så bestämt dissade Dan Andersson just för att hans egen lillebror med konstnärlig kraft ägnade sig åt honom. Vad var det? Konkurrens mellan två bröder, där storebror hade ett enormt publikt och massmedialt övertag, avundsjuka, rädsla för att lillebror skulle hota storebror på hans egen planhalva?? Jag tänker, att det är här någonstans Fred Åkerströms motvilja mot Dan Andersson låg. Han var upptagen av lillebror.... på ett mycket komplicerat vis? Har jag här utan att ha känt någon av de två bröderna öppnat dörren till en värld av svärta? Vet inte, det är mest frågor som förblir obesvarade, men den omedelbara aningen och misstanken jag fick då jag läste i Cajsa Stina Åkerströms bok, den dröjer kvar och vill inte vika undan. Särskilt inte då jag hör Dan Anderssons ord i Rolf Åkerströms tolkning.
Och jag drar mig till minnes att Fred och Rolf Åkerström någon gång tidigt 80-tal gjorde en gemensam turné, som Rolf snabbt avbröt. Vad hände? Vad var det mellan bröderna, som Cajsa Stina Åkerström inte berör?
Men jag hajade till då jag läste det kapitel, där författaren skriver om pappa Freds aversioner mot Evert Taube och Dan Andersson. Oförklarligt på många vis. Ett skäl var ju dåtidens underliga mekaniska resonemang om klass och politik. Taube var ju född överklass guvars. Men Dan Andersson då? Här fanns ju allt som passade i tiden och därtill en skatt av dikt och visa. Cajsa Stina Åkerström försöker förstå just den motviljan, som förblir obegriplig för henne.
Det är då jag kommer att tänka på att den gigantiskt populäre Fred faktiskt hade en lillebror, Rolf, som också sjöng. Han förekommer knappt alls i boken. Sent 70-tal gav han ut en LP, "Sång till Västanvinden", som enbart innehöll sånger av - Dan Andersson. Om jag minns rätt betonade Rolf i albumets text den proletära anknytningen, som på den tiden var PK. Under hela 70-talet hade Rolf specialiserat sig just på Dan Andersson, och ville ge honom en ny tolkning, återföra honom till tidens politiska dagordning men samtidigt behålla poesins ömsinta sida. Det gick att kombinera. Resultatet så som det hörs på "Sång till Västanvinden" är utomordentligt och om visornas värld är rättvis finns en given plats i hyllan för detta album!
Lyssnar igen. På Youtube finns utlagt "Jungman Jansson" i Rolf Åkerströms tolkning. Vad hör jag!? En innerlig vacker röst som lever i texten. På många vis sjunger han bättre än Fred. Utan dramatiskt vibrato, utan åtbörder, men direkt, klart, rent och svidande skönt. Jag vill inte på något vis ta ifrån Fred Åkerström hans enorma scenkraft och expressiva uttryck, de som firade triumfer inte minst i Bellmantolkningarna. Men i det lyriska, där teatergesterna inte hjälpte, där tänker jag att Rolf hade en alldeles egen position. Den introspektiva innerligheten! Och han göt känsla i Dan Andersson på ett vis som nog Fred inte hade klarat av. Nå, sånt går inte spekulera i. Kanske har jag fel.
Men jag blir ändå inte kvitt misstanken, att Fred Åkerström så bestämt dissade Dan Andersson just för att hans egen lillebror med konstnärlig kraft ägnade sig åt honom. Vad var det? Konkurrens mellan två bröder, där storebror hade ett enormt publikt och massmedialt övertag, avundsjuka, rädsla för att lillebror skulle hota storebror på hans egen planhalva?? Jag tänker, att det är här någonstans Fred Åkerströms motvilja mot Dan Andersson låg. Han var upptagen av lillebror.... på ett mycket komplicerat vis? Har jag här utan att ha känt någon av de två bröderna öppnat dörren till en värld av svärta? Vet inte, det är mest frågor som förblir obesvarade, men den omedelbara aningen och misstanken jag fick då jag läste i Cajsa Stina Åkerströms bok, den dröjer kvar och vill inte vika undan. Särskilt inte då jag hör Dan Anderssons ord i Rolf Åkerströms tolkning.
Och jag drar mig till minnes att Fred och Rolf Åkerström någon gång tidigt 80-tal gjorde en gemensam turné, som Rolf snabbt avbröt. Vad hände? Vad var det mellan bröderna, som Cajsa Stina Åkerström inte berör?
Modernautställningen: Samtidskonst kräver nya former
Litet segt fortsätter diskussionen kring Modernautställningen. Där finns en tendens till inåtvändhet i de samtalen. Konst som forskning eller inte? Bra presentation eller inte? För många utbildade på Malmö konsthögskola visade på Moderna?? Nå, detta innehåller ett drag av exkludering, vad man än säger. För om jag polemiserar med någon och påpekar något och får till svar att det där ju bara var ett eko av någon gammal Dokumenta. Vem bryr sig? Det var annat riv i diskussionen kring Odd Nerdrum och hans realistiska kumpaner. Få se om vi inte kan få fart på sådana meningsutbyten som engagerar fler.
I alla fall tar min Sydiskollega Jelena Zetterström upp tråden kring Modernautställningen igen i dagens Sydsvenskan. Hon noterar att formerna för dagens utställningar är traditionella och hindrande. Visst är det så. Och har varit så länge. Redan de gamla grekerna.... åtminstone de gamla dadaisterna. Duchamp har gjort en del sabotage mot utställningsinstitutionen. Och så vidare..
Och de stora problemen skapades av performance, installationer, video etc. Vi minns väl de ruskigt trista monitorerna med någon video som brukade stå i museisalarna.
Video är gjort för TV-formatet. Eller för att projiceras. Kan ske överallt, och har skett både här och där.
"I dag är det en självklarhet för kosnten att befruktas av journalistik, dokumentärfilm, teater, film, sociologi, psykologi, musik, litteratur med mera. Är det då inte givet att söka alternativa vägar, nya rum och former för att möta en ny publik?" Frågar sig Jelena. Sant! Märkligt bara att det inte slagit igenom ännu. Den utvecklingen har ju ägt rum i årtionden redan. I Skåne kom den första artists book ut 1947 (CO Hultén, Drömmar ur bladens händer), i samma landskap var den idébaserade, olydiga konsten kraftfullt etablerad tidigt 60-tal med Drakabygget, som sannerligen sökte sig utanför murarna, inte minst med ljudkonst, fri impro, artists books och dito tidskrift. Inget av de nämnda exemplen krävde konsthall eller galleri. Tvärtom!
Och jag kommer på massor av färska exempel på presentationer utanför den vita kubens gränser: Magnus Thierfelders nya bok, Oscar Guermoches dito, liksom nystartade Bok Förlag.
Och vi ska inte glömma den unika scenen för performance i Malmö, Teater Lilith!
Det sticker i ögonen, det som Jelena skriver, därför att hon pekar på ett läge, där det historiska valet redan är gjort - massor av konst i olika form söker sig utanför murarna! - och på många vis etableras en onödig samtid genom alla de konsthallar och konstmuseer som det är prestige att bygga nu. De är ofta inte bara onödiga utan de bevarar en exkluderande sida i konsten och konserverar den resp saboterar samtidskonsten.
Och jag håller med om att många verk på Modernautställningen gärna kunde vara böcker. Utställningen var dåligt hängd, vilket jag ser som en kris i museets förhållande till samtidskonsten. Javisst.
Så måste jag ändå framhålla en sak: konstforskning är ett knepigt ämne, kanske ibland lämpligt i bokform. Men samtidigt finns ju konstnärer som faktiskt nyttjar detta nya till nya uttryck. Jag tänker på Matts Leiderstam, som gått från egna parafraserande landskapsmålningar till att tränga in i ett slags dokumentärkonst som blottar nya innehåll i historien. Landskapsutställningen Neanderthal som visades på Malmö konstmuseum var en svindlande tidsresa, där Matts lyfte fram och sorterade om i historien - men då gott som bara dokument. Så gjorde han också på Modernautställningen. Han har förstått konstens laddning då den sinnligt visas i original. Och han förstår använda detta. Detta är en ny väg att använda Den vita kuben.
I alla fall tar min Sydiskollega Jelena Zetterström upp tråden kring Modernautställningen igen i dagens Sydsvenskan. Hon noterar att formerna för dagens utställningar är traditionella och hindrande. Visst är det så. Och har varit så länge. Redan de gamla grekerna.... åtminstone de gamla dadaisterna. Duchamp har gjort en del sabotage mot utställningsinstitutionen. Och så vidare..
Och de stora problemen skapades av performance, installationer, video etc. Vi minns väl de ruskigt trista monitorerna med någon video som brukade stå i museisalarna.
Video är gjort för TV-formatet. Eller för att projiceras. Kan ske överallt, och har skett både här och där.
"I dag är det en självklarhet för kosnten att befruktas av journalistik, dokumentärfilm, teater, film, sociologi, psykologi, musik, litteratur med mera. Är det då inte givet att söka alternativa vägar, nya rum och former för att möta en ny publik?" Frågar sig Jelena. Sant! Märkligt bara att det inte slagit igenom ännu. Den utvecklingen har ju ägt rum i årtionden redan. I Skåne kom den första artists book ut 1947 (CO Hultén, Drömmar ur bladens händer), i samma landskap var den idébaserade, olydiga konsten kraftfullt etablerad tidigt 60-tal med Drakabygget, som sannerligen sökte sig utanför murarna, inte minst med ljudkonst, fri impro, artists books och dito tidskrift. Inget av de nämnda exemplen krävde konsthall eller galleri. Tvärtom!
Och jag kommer på massor av färska exempel på presentationer utanför den vita kubens gränser: Magnus Thierfelders nya bok, Oscar Guermoches dito, liksom nystartade Bok Förlag.
Och vi ska inte glömma den unika scenen för performance i Malmö, Teater Lilith!
Det sticker i ögonen, det som Jelena skriver, därför att hon pekar på ett läge, där det historiska valet redan är gjort - massor av konst i olika form söker sig utanför murarna! - och på många vis etableras en onödig samtid genom alla de konsthallar och konstmuseer som det är prestige att bygga nu. De är ofta inte bara onödiga utan de bevarar en exkluderande sida i konsten och konserverar den resp saboterar samtidskonsten.
Och jag håller med om att många verk på Modernautställningen gärna kunde vara böcker. Utställningen var dåligt hängd, vilket jag ser som en kris i museets förhållande till samtidskonsten. Javisst.
Så måste jag ändå framhålla en sak: konstforskning är ett knepigt ämne, kanske ibland lämpligt i bokform. Men samtidigt finns ju konstnärer som faktiskt nyttjar detta nya till nya uttryck. Jag tänker på Matts Leiderstam, som gått från egna parafraserande landskapsmålningar till att tränga in i ett slags dokumentärkonst som blottar nya innehåll i historien. Landskapsutställningen Neanderthal som visades på Malmö konstmuseum var en svindlande tidsresa, där Matts lyfte fram och sorterade om i historien - men då gott som bara dokument. Så gjorde han också på Modernautställningen. Han har förstått konstens laddning då den sinnligt visas i original. Och han förstår använda detta. Detta är en ny väg att använda Den vita kuben.
torsdag 11 november 2010
Efter väl förrättat värv i Stockholm
En hektisk vecka med finfint samarbete med Ingela Lind, Martin Aagård, Mårten Castenfors och personalen på Liljevalchs konsthall. Nej, jag kommer inte skvallra här vilka som kom med eller inte på nästa års vårsalong. Bara att det var ett mycket spännande arbete att gå igenom över 2000 ansökningar. Spridning i ålder och inte föll urvalet fast det var anonym bidrag vi granskade för vanliga könsfällor, där män dominerar. Tror det blir en del överraskningar och som ofta vid sådana här tillfällen dyker folk upp med de mest fantasiska projekt och verk, som man inte kände till.
Hann se litet konst också. Ebba Matz på Aronowitsch var det ett tag sedan jag såg. Det var en överraskning. Stramare, men med en mörk ton. Litet melankoliskt.
Så har debatten kring Modernautställningen fortsatt rasa. Leif Holmstrands inlägg i går i Svenska Dagbladet var välgörande. Han upptäckte hur litet kritiken kommenterade av innehållet i konsten, men desto mer formen, urvalet, ja, till och med att ett tjog av deltagarna utbildats i Malmö. Det är problematiskt med konstkritiken. Inte för att det saknas dugligt folk, det är mer en avvaktande, försiktig stämning i texterna jag förvånas över. Kanske beror det på att så få konstkritiker är fast anställda, att frilansarnas arvoden är så klena att det måste gå fort att skriva och att få har en chans leva på sin penna, andra jobb tar koncentrationen. Allt detta vet vi. Men i grunden är det nog också en brist på inflytande och makt som betyder något liksom förstås konstkritikernas behov av andra jobb - i museer, som curators etc. Då är det kanske svårt att inta kontroversiella ställningar. Men visst skulle granskandet behövas, visst skulle de vassa samtidsinläggen om konsten vara nödvändiga, naturligtvis borde kritiken också ägna sig åt att kommentera fenomen som kommersialliseringen av konsten, där t o m prisnoteringar på Bukowskis kan fungera som bekräftelser på kvalitet. Det dyker upp ibland önskemål om boskillnad mellan akademism och autonom konst - med olika förtecken. Inte för jag tror gränsen är skarp, men nog kan vi i bl a Bukowskis kataloger finna exempel på objektifierade varor som kallas konst - de ser ut som sådan men saknar all slags subversivitet. Konstens dyra svar på bestsellerismen.
Vi väntar på den sortens konstkritik - säger jag och slänger grus i glashuset.
Hann se litet konst också. Ebba Matz på Aronowitsch var det ett tag sedan jag såg. Det var en överraskning. Stramare, men med en mörk ton. Litet melankoliskt.
Så har debatten kring Modernautställningen fortsatt rasa. Leif Holmstrands inlägg i går i Svenska Dagbladet var välgörande. Han upptäckte hur litet kritiken kommenterade av innehållet i konsten, men desto mer formen, urvalet, ja, till och med att ett tjog av deltagarna utbildats i Malmö. Det är problematiskt med konstkritiken. Inte för att det saknas dugligt folk, det är mer en avvaktande, försiktig stämning i texterna jag förvånas över. Kanske beror det på att så få konstkritiker är fast anställda, att frilansarnas arvoden är så klena att det måste gå fort att skriva och att få har en chans leva på sin penna, andra jobb tar koncentrationen. Allt detta vet vi. Men i grunden är det nog också en brist på inflytande och makt som betyder något liksom förstås konstkritikernas behov av andra jobb - i museer, som curators etc. Då är det kanske svårt att inta kontroversiella ställningar. Men visst skulle granskandet behövas, visst skulle de vassa samtidsinläggen om konsten vara nödvändiga, naturligtvis borde kritiken också ägna sig åt att kommentera fenomen som kommersialliseringen av konsten, där t o m prisnoteringar på Bukowskis kan fungera som bekräftelser på kvalitet. Det dyker upp ibland önskemål om boskillnad mellan akademism och autonom konst - med olika förtecken. Inte för jag tror gränsen är skarp, men nog kan vi i bl a Bukowskis kataloger finna exempel på objektifierade varor som kallas konst - de ser ut som sådan men saknar all slags subversivitet. Konstens dyra svar på bestsellerismen.
Vi väntar på den sortens konstkritik - säger jag och slänger grus i glashuset.
lördag 6 november 2010
Moderna museets utställning mm
I Stockholm har åsikterna knappt ens gått isär om utställningen på Moderna museet, där tempen tas på samtidens konst. Det finns en samstämmighet om tilltagets usla utfall. Och det blir ju alltid så här, när någons eller någras urval ifrågasätts i detalj. Själv skulle jag då lätt kunna falla in i kören och skarpt ifrågasätta hur Anna Odell och Oscar Guermoche t.ex. helt har kunnat väljas bort? De om några har ju vidgat diskussionen kring samtidskonsten både ur estetisk och moralisk synvinkel. De om några sätter också fingret på en fråga som går i dagen gång på gång, förhållandet mellan institution/akademi och autonom konst. Det hade kunnat få utställningen mer laddad. Jag föreställer mig hur Odells omdiskuterade verk kunde visas och hur besökarna dessutom kunde få tillgång till att höra hennes sommarpratarprogram, där hon generöst och personligt berättade om verket.
Så kan man fortsätta.
På det här viset fick kanske den "akademiska" eller institutionella scenen ett övertag. Det är kanske svårt annars på ett stort museum. Men ändå. Vare sig arrangörerna vill eller ej blir ju utställningen i sig en manifestation, ett påstående, ett inlägg.
Så kan man ju också se inkluderingens dilemma, hur svårt det visar sig vara att inkludera somliga konstnärskap. Jag tänker nog på Leif Elggren, som sluter sig med en egen auktoritet kring sitt ämne. Och faktiskt också Karolina Erlingsson som bara med kravet på komprimerad tid som betraktarna måste lägga ner för att förenas med hennes verk slingrar sig självständigt med egen rätt till dagordning.
Dessutom, det kan jag hålla med om, var själva hängningen och presentationen problematisk. Verk gjorda för en plats som Lagomarsinos bygger in ett slags skörhet som gör dem svåra att komma åt på den nya scenen. De kommer helt enkelt bort.
Många verk trampade varandra på tårna. Andra var svåra att hitta.
Och katalogen var en besvikelse. Bortskämd är jag av tidigare årgångars kataloger från Moderna museet. Här fylls sidorna ut av ointressant bildmaterial från installationen. Tycker också att presentationerna och därmed även pedagogiken brister.
Så till det återkommande klagomålet på en förment sned fördelning av gracerna.
Tycker jag inte stämmer alls. De som klagat på överdriven sydsvensk representation känner den scenen illa. Jag skulle lätt ha kunnat placera in många fler här nerifrån, som alla försvarat sin plats. Några av dem kunde dessutom ses på olika gallerier i Stockholm.
Konstlivet i Sverige har förändrats. Det som är region i Skåne omfattar både nätverk utanför landets gränser, webbaktiva gallerier, många konstnärsdrivna initiativ - och inte minst finns södra östersjöområdet som spelplats, oändligt stort. Stockholm är viktigt, men inte stort nog, tyngdpunkter förskjuts.
Det är en spännande tid vi lever i.
Så kan man fortsätta.
På det här viset fick kanske den "akademiska" eller institutionella scenen ett övertag. Det är kanske svårt annars på ett stort museum. Men ändå. Vare sig arrangörerna vill eller ej blir ju utställningen i sig en manifestation, ett påstående, ett inlägg.
Så kan man ju också se inkluderingens dilemma, hur svårt det visar sig vara att inkludera somliga konstnärskap. Jag tänker nog på Leif Elggren, som sluter sig med en egen auktoritet kring sitt ämne. Och faktiskt också Karolina Erlingsson som bara med kravet på komprimerad tid som betraktarna måste lägga ner för att förenas med hennes verk slingrar sig självständigt med egen rätt till dagordning.
Dessutom, det kan jag hålla med om, var själva hängningen och presentationen problematisk. Verk gjorda för en plats som Lagomarsinos bygger in ett slags skörhet som gör dem svåra att komma åt på den nya scenen. De kommer helt enkelt bort.
Många verk trampade varandra på tårna. Andra var svåra att hitta.
Och katalogen var en besvikelse. Bortskämd är jag av tidigare årgångars kataloger från Moderna museet. Här fylls sidorna ut av ointressant bildmaterial från installationen. Tycker också att presentationerna och därmed även pedagogiken brister.
Så till det återkommande klagomålet på en förment sned fördelning av gracerna.
Tycker jag inte stämmer alls. De som klagat på överdriven sydsvensk representation känner den scenen illa. Jag skulle lätt ha kunnat placera in många fler här nerifrån, som alla försvarat sin plats. Några av dem kunde dessutom ses på olika gallerier i Stockholm.
Konstlivet i Sverige har förändrats. Det som är region i Skåne omfattar både nätverk utanför landets gränser, webbaktiva gallerier, många konstnärsdrivna initiativ - och inte minst finns södra östersjöområdet som spelplats, oändligt stort. Stockholm är viktigt, men inte stort nog, tyngdpunkter förskjuts.
Det är en spännande tid vi lever i.
söndag 31 oktober 2010
Lars Grandin och Per Olov Zennström
Läste idag att den fine målaren Lars Grandin gått bort. Född 1942, inte gammal. Ett tillbakadraget måleri. Jag kan knappt dra mig till minnes en hel utställning av honom, enstaka bilder. En slags frånvändhet som påminner om författare som Hylinger. En ovanlig hängivenhet och intensitet. Fler och fler från den generationen av undersökare som så intensivt smakade av det yppersta av måleriets tradition - rumslighet, kolorit, poesi - försvinner och detta lågmälda har just dragit sig undan; typiskt kan tyckas. Vem frågar efter Lasse Persson, Arne Charlez, Lars Grandin idag. Här är, på samma vis som Liss Eriksson och Asmund Arle, toppen av en utveckling som är så förfinad att man knappt vågar närma sig. Därför att den här försjunkenheten gränsar till pessimism - hur kommer man längre, finns en utveckling? Just därför slår den våra ögonlock så hårt och smyger sig så tyst in i våra sinnen.
Plötsligt förstår jag vad min gamle vän Per Olov Zennström sade till mig då jag för mycket länge sedan skulle börja skriva dagskritik, då i Ny Dag, jo han undrade om jag förstått att konsten var all ideologis huvudfiende.
Det har jag tänkt på sedan dess - vilket ju inte utesluter den andra öppet förankrade konsten - och just nu särskilt. Jag tror Grandin har med detta att göra.
Bland den konst jag och Ann Blom äger - hon hade Grandin som lärare - finns ett porträtt Charlez gjort av honom. Lika komplicerat som han själv; liksom blundande närvaro. Att se i blindo betyder ju verkligen att se - och det gränsar till förälskelsens passion. Så såg han sitt uttryck. Och den vaga gesten kan nog vara mer laddad än det yviga gestikulerandet.
Plötsligt förstår jag vad min gamle vän Per Olov Zennström sade till mig då jag för mycket länge sedan skulle börja skriva dagskritik, då i Ny Dag, jo han undrade om jag förstått att konsten var all ideologis huvudfiende.
Det har jag tänkt på sedan dess - vilket ju inte utesluter den andra öppet förankrade konsten - och just nu särskilt. Jag tror Grandin har med detta att göra.
Bland den konst jag och Ann Blom äger - hon hade Grandin som lärare - finns ett porträtt Charlez gjort av honom. Lika komplicerat som han själv; liksom blundande närvaro. Att se i blindo betyder ju verkligen att se - och det gränsar till förälskelsens passion. Så såg han sitt uttryck. Och den vaga gesten kan nog vara mer laddad än det yviga gestikulerandet.
Ut på banan!
Hej på er. En och annan kanske läst min gamla blogg, den är numera nerlagd eller i alla fall inte använd av mig längre. Börjar på ny kula för att kunna fritt skriva mer än de i bästa fall träffsäkra one-liners som facebook dukar upp för. Kommer att kommenter konst och musik på ett lättsinnigare sätt än i pressen. Dessutom finns där ju icke plats för allt jag skulle vilja ge en liten kommentar.
Kommer därför nu att kommentera framöver av och till på denna sida. Just nu på skivtallriken en rätt ny inspelning med Keith & Julie Tippett. Den som minns vet att hon förut för länge sedan var Julie Driscoll, en av de pop och rock musiker som framgångsrikt band ihop den fria impron med den mer populära musiken. Här är det fräscht klingande impro som inte alls låter som det vanliga idag. Ett enda långt stycke av akustisk levande musik. Njut (Ogun är etiketten).
Kommer därför nu att kommentera framöver av och till på denna sida. Just nu på skivtallriken en rätt ny inspelning med Keith & Julie Tippett. Den som minns vet att hon förut för länge sedan var Julie Driscoll, en av de pop och rock musiker som framgångsrikt band ihop den fria impron med den mer populära musiken. Här är det fräscht klingande impro som inte alls låter som det vanliga idag. Ett enda långt stycke av akustisk levande musik. Njut (Ogun är etiketten).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)